Trattens fördömda leda

I över en månad har vi haft en skadad collie här hemma. Under en tjurrusning i skogen skadade tiken klon på framsporren, den där onödiga utväxten en bit upp på benet.
Veterinären skalade av resterna av klon och packade in pulpan i ett tvådagarsbandage. Vi fick order om hur hunden skulle skötas de kommande två veckorna. För efter två veckor så skulle det vara i princip läkt.
Vi försökte verkligen göra så som veterinären beordrat men den här damen ville definitivt inte gå stillsamma koppelpromenader längs vägen, och till saken hör att hon är blixtsnabb i sina infall... Redan första veckan blev det oförutsägbara och snabba impulshopp ut i skarsnön som bildats då. Spår efter vilt och fågel triggade igång henne, liksom halvt översnöade pinnar. Lekhopp på hund nummer två gjorde inte saken bättre. Trots omsorgsfullt lagda bandage i flera lager så lyckades hon riva upp sin skada, flera gånger till och med. I vår aningslösa godhet lät vi henne också ha endast ett luftigt bandage på inomhus, för att hon skulle slippa tratten. Hon blev snabbt expert på att pilla loss våra bandageringsförsök...
Tillbaka på ruta ett och ytterligare veterinärbesök. Nytt tvådagarsbandage på hunden och ännu strängare förhållningsorder från veterinären: "Bara korta koppelpromenader och - mitt på vägen! Tratten på inomhus!" Vi började känna oss som riktigt usla hundägare...ungefär som de där man kan se på "Djurpolisen i någon amerikansk stad ", ni vet. Till vårt försvar kan jag säga att hon fick inte i alla fall inte mer mat utan mindre, eftersom hennes fysiska aktivitet var strypt.

Nu blev vi strikta. Tratten flitigt på och tiken gick runt som ett vilset får i hemmet. Slog i alla möbler och måste ledas uppför trappan samt matas. För att inte tala om hur störd hund nummer två var av att få tratten i ändan när hon putte honom upp för trappan.
Korta promenader mitt på den plogade vägen var det som gällde nu. Gissa om hon var olycklig? Det ska till ett hårt hjärta för att utstå de blickar jag fick på den vanligtvis långa lunchrastningen. Just när hon började signalera "Kul, husse! Vad ska vi hitta på kommande timme?" så var det dags att gå hem. In i trattens fördömda leda.



Den här typen av skador har förstås ingenting att göra med vare sig avel eller genetik. Det är sådant som händer och det innebär lite annorlunda rutiner för oss hundägare, och för hunden.
Men nu verkar det lovande. Inget blod, inget var, ingen ömhet vid skadan på nästan två veckor. Snart, ganska snart ska hon släppas lös för att leka med hund nummer två i snön.
Gissa om det känns bra? :-)

Johan Nilsson