DEN ENGELSKA METODEN

Låter det inte som titeln på en deckare? Teknik för krypskyttemord, kanske?
Frågan är om det inte är ungefär vad det är. Fråga en Cesky terrier!

Jemima Harrisons blogg får intressanta kommentarer. Det finns en Dijana from Sweden – jag undrar vilken ras hon har? Skörden från bullterrierfolk och bullterrieruppfödare var den vanliga sörjan av förnekanden med ett insmuget litet hot: ”Om vi drog dig inför rätta, sötnos, så skulle du åka dit för förtal av vår ras...”

Inlägget ”We don´t want a bunch of scientists telling us what to do” drog kommentarer från ceskyuppfödaren Sheila Atter, åtekommande krönikör i Dog World. Sheila Atter är arg över att en hop akademiker, genetiker och andra, får plats i nystartade Advisory Council. Sheila Atter vill ha hunduppfödare där, för hunduppfödare känner blodslinjerna på djupet och har den rätta fingertoppskänslan när de väljer i aveln – det gör inte vetenskaparna. Vetenskaparna sitter i sitt eget ”parallella universum” och tror att det räcker med en examen i genetik. Jemima Harrison replikerar att självklart tycker inte ceskyuppfödare om modern genetik. De sitter ju med en ras där inavelsinkoefficienten ibland går upp mot 80%!
Jemima Harrison är inte ofta ute och cyklar, men den här gången trodde jag att hon hade sluntit på tangentbordet. 80%??! Det är inte släktskap, det är en klon. Så jag frågade Sheila Atter om det verkligen var riktigt. Och om det nu var så att siffrorna stämde, hur i guds barmhärtighet hade rasen kommit dithän?

Sheila Atter svarade faktiskt och det här är vad hon sa. Cesky terrier skapades ungefär 1940 av en tjeckisk hunduppfödare och genetiker. Han drömde om en terriersort, som skulle passa för jakt i skogstrakterna i hans hemland. Så han tog skotsk terrier och sealyhamterrier – två engelska raser – och blandade. TRE hundindivider var starten på hela hans nya ras. Senare la man till en fjärde hund. Av dessa fyra individer ur två engelska raser skapades blandningen Cesky terrier.
Och si, Gud talade och sade: Varde renrasig och tjeckisk nationalras.

Efter denna flygande start följde de tjeckiska uppfödarna ”den engelska metoden”. Vet ni vad den går ut på? Man väljer den bäste hanen i en generation. Sedan parar man honom med alla tikar.
I nästa generation gör man likadant. Man tar den bäste hanen och parar honom med alla hans halv- och helsystrar.
Och så fortsätter man. En äldre engelsk hundgenetiker tyckte att det var ett bra sätt att ”etablera en specifik typ” och försedd med detta alibi avlar man förstås på. För att man är ute efter pengar och ära?
Det värsta är att man troligen gör det av kärlek.



Bodil Carlsson