Sommaren för två år sedan tog den lilla hundräddningsoperationen som jag driver över en svart colliekorsning från Irland. Han hade hamnat på hundstallet i Dunboyne nära Dublin som hemlös och ingen hade gjort anspråk på honom. Vi specialiserar oss på retrieverblandningar och han verkade vara en så trevlig kille, att jag var säker på att vi skulle kunna hitta ett hem åt honom. Vid den tiden var jag i full färd med att studera hundsläktets utveckling, så han fick heta Darwin.
Som alla hundar från Irland kom han väldigt tidigt på morgonen och det stod klart från första början att han var ljuvlig – snäll, blygsam och tillgiven. Lite försiktigt travade han in i vår trädgård och satte sedan igång att rulla sig i gräset i förtjusning. På mindre än en halvtimma lekte han jättefint med vår egen Tickle, som tar alla de nyanlända hundarna under sitt beskydd.
Det var fortfarande riktigt tidigt på morronen, men min bättre hälft Jon, som försöker spela ointresserad av de nya omhändertagna hundarna, stack ut huvudet genom fönsret och gick sedan ner för att koka lite te åt oss. Vi satt på trappan utanför och drack det, när Darwin kom fram och gav mig en puss på kinden. När jag sträckte mig fram för att stryka honom över halsen och kände en knöl stor som en golfboll. Det satt en på andra sidan också – helt klart var det förstorade lymfkörtlar. Jag kontrollerade snabbt och varenda lymfkörtel på Darwins kropp var som hård sten. Mitt hjärta sjönk.
Jag visste att Darwin hade varit sjuk på Irland – han hade blivit dålig på något sätt i hundstallet, som många blir, men kvicknade till på antibiotika. Jag tog honom till vår veterinär, som gick igenom honom och tittade upp på mig med höjda ögonbryn. "Jag tror att det är lymfkörtelcancer", sa hon – och bekräftade det jag redan hade vetat inom mig. Men hon hav mig lite antibiotika och vi tog hem honom.
Det var inte frågan om att vi skulle utsätta Darwin för några tuffa behandlingar. Prognosen för lymfom är dålig även med den mest avancerade vård.Det är ovanligt att det kan skänka hunden mer än några få veckor och som vi kände det, hade den här lille killen varit med om tillräckligt för att slippa bli utsatt för påfrestningarna som följer med cellgiftsbehandling.
Darwin var en riktigt liten ljusglimt. Han passade så fint in hos oss. Han älskade sina promenader, han älskade sin mat, han älskade mina hundar och lyckades till och med gå upp ett kilo – yess!På kvällen hoppade han upp i knäet, la sig tillrätta mot ens hals och sucka som om han var den lyckligaste hunden i världen. På natten smög han sig upp i sängen, och rullade ihop sig liten. Vi låtsades att vi inte märkte det.
Jag lät mig själv få hoppas – litegrann – att diagnosen skulle vara fel. Men knölarna gick inte tillbaka och fast han var aktiv och lekfull, förstod man när han vilade att han inte var frisk. Han var så onaturligt varm.
Två veckor efter att han kom till oss blev Darwin en dag mycket stillsammare under promenaden. På kvällen åt han sitt sena mål och gick och la sig på sitt favoritställe, en matta framför TV:n. Han andades fort och ytligt. Jag lyfte upp honom och la honom i min famn på soffan. Han tryckte sig mot mitt bröst och slöt ögonen. Han var varm som en ugn och även om han gav lite gensvar, om jag smekte honom eller pratade med honom, krävdes det ansträngning. Då visste jag att det var dags...
Jag ringde veterinären och Darwin gled bort, så lugnt och stilla, till och med innan injektionsnålen drogs ut ur ådern i hans ben.
Det är klart att man förbannar orättvisan i att en tvåårig hund ska dö i cancer. Men vi kände oss också belönade av den här lille killen, både för all han gav oss och för den rena glädjen han levde sina två sista veckor i, långt borta från de eländiga villkoren på ett irländskt hunduppsamlingshem ochvilket liv det än hade varit som gjorde att han hamnade där.
Jag berättar det här därför att det är lätt att glömma att blandrashundar också kan drabbas av hemska sjukdomar som lymfom och all cancer hos renrasiga hundar beror inte på nedärvning av rasspecifika cancergener. Men en färsk italiensk studie säger att renrasiga hundar på det hela taget lider av cancer dubbelt så ofta som sina måfå-avlade släktingar och vissa av de cancerformerna är rasspecifika – i likhet med andra hälsoproblem hos hundar, som vi numera tror är resultatet av immunsystem, som har försvagats av inavel.
This article is reprinted from the August 2010 issue of Dogs Today Magazine. A pdf of the article can be downloaded here . Permission is given for its reproduction (for non-commercial use) as long as myself, Dogs Today and illustrator Kevin Brockbank are credited.
Publiceras här med tillstånd av Jemima Harrison.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar