Pust...

...julen avklarad med viss stjärnglans trots allt. Mitten av julveckan förde med sig ett hårt fall från stege för min del. Akut besök på vårdcentralen dagen innan julafton. Fick lägga för mycket tid på detta medan jag visste att hanhunden ylade ut sin trånad efter löptiken i ett folktomt hem och att vårt julstök blev väldigt försenat.



Men jag klarade mig med en elak bula i pannan och en ömmande kropp. En lärdom av detta blev att man inte ska placera en stege på ett översnöat trädäck utan att först förankra den väl...det är nämligen väldigt halt.
Av själva fallet minns jag bara att jag hann tänka: Nu trillar jag. När det var ett faktum vände jag mig på rygg och funderade på om jag var allvarligt skadad. Kom fram till att det inte kunde vara livshotande eftersom jag faktiskt låg och funderade!
Fallet skedde utomhus och när jag stapplade in i hemmet för att hitta mina reservglasögon, de ordinarie är nu ett minne blott, så kom jag nästan fram till målet innan yrseln tog över. Jag landade på sovrumsgolvet. Då - kom hanhunden fram. Skällande, svansviftande och förvånad, troligen för att jag låg på golvet, vilket jag sällan gör. Han prövade alla tricks för att få upp mig, skälla, yla och krafsa. Och svansen - den viftade oavbrutet. Han trodde förmodligen att det var en ny lek... Inget hjälpte just då. Jag låg som en grönsak på golvet med en vinkylare (av alla saker!) klistrad mot pannan, för det rekommenderades av Sjukvårdsupplysningen. Ja, inte nödvändigtvis en vinkylare, men något kallt för att dämpa svullnaden.
Dock blev jag lite rörd av hanens omsorg. Han såg att något var fel och försökte rätta till det utan att veta riktigt hur man gör. Men han visade sin goda vilja!

Hur som helst så blev det en bra jul trots allt. Den förutspådda värken var inte värre än jag trodde och det minne jag får är väl ännu ett ärr i min panna. Men jag har i alla fall en hund som tycks bry sig om husses väl och ve. Det är ju en collie, så det var nästan väntat :-)

Johan Nilsson