FRIDFULLHETEN TUR OCH RETUR

Min mamma var en anspråkslös människa, som inte väntade sig mycket av livet och visst var hon rätt förskräckt över sin tilltagsna dotter ibland. Jag har inte fått se hennes ansikte på trettio år och saknar det fortfarande - inte lika ofta som förr, men lika kännbart. När det är något man skulle vilja berätta, ni vet, och det där gamla telefonnumret inte finns.
Hur som helst – inte ens i frånvaro av oroad mamma kan man vela omkring med tilltagande huvudvärk och sömnlust ett par veckor efter en stor smäll i huvudet. Så en bister Hästtjej skjutsade in mig till akuten igår. Där hade de en härlig dag, kunde man räkna ut. Väntrummet halvfullt med inte-så-akut sjuka medan ambulanserna svepte in och levererade skörden av nyramlade, nybrutna eller nyslocknade. Det var full rulle på kirurgen, kort sagt.
I väntrummet klagades bittert över väntetiderna. Det dras ner på allt och allt blir bara sämre. Vad får vi för skattepengarna? Här har vi suttit i tre timmar nu! Fyra timmar! Sex timmar! För mig blev det närmare sju. Repeat, sju timmar för en omgående första koll på livsviktigheterna, sedan en närmare undersökning av hur hjärnan sköter jobbet och till sist, på tre korta minuter, en smärtfri röntgenundersökning utförd av ett föremål som ser oimponerande ut, men som i verkligheten hittar förändringar på ett par millimeters storlek. Definitivt hade den hittat en blod/vätskeansamling i färd med att bygga upp den där tilltagande fridfullheten som snällt och fint skickar en hjärna allt djupare in i sömnen utan returbiljett. Locket på en foderkista ramlar ner med tillräckligt kraft för att dra igång den processen, om man har otur.
Nu var det inte otur den här gången, bara sviter efter hjärnskakning. Returbiljett garanterad. Under samma sju timmar omhändertog samma kirurgakut ambulansfallen, hittade en lårbensfraktur hos en jämrande gammal man, smärtlindrade och förberedde honom för operation, höll öga på ett par oklara onda bukar, röntgade och gipsade några barnben plus en vuxentumme som såg riktigt konstig ut när den kom in, pratade med anhöriga, svarade i många telefoner, gick igenom inkommande provsvar och höll full koll på alla i röran – inklusive ett gäng läderjackade ungmachos som hade lämpat av en kompis och marscherade mot utgången in style efter alldeles för många filmer om amerikanska gatugäng - örring, bandana och allt. Och så hann en sköterska med att bjuda mig på en kopp kaffe, när hon ändå skulle hämta en åt sig själv!

På Haiti dör folk fortfarande av obehandlad kolera. Hur många som slocknade obetittat av skallskador efter att deras hus hade fallit ner över dem vet bara vår herre, men de fick nog inget kaffe serverat medan det pågick.
OK, skallen gör ont, det går åt mer sömn än normalt, långa texter känns väldigt långa och så kommer det att vara ett tag. Men detta blir inte gången då jag vaknar ur fridfullheten och måste förklara för min mamma varför jag inte hade tid med akuten.
Jag vet precis hur hon skulle ha tittat på mig. Jag vet precis vad hon skulle ha sagt att vi får för våra skattepengar.
Returbiljetternas sanslösa lyx.

Bodil Carlsson