NYÅRSAFTON

Solen rinner upp på nyårsaftons morron. Frostens diamanter gnistrar för ögat och krasar under fötterna. En drivande jakthund på kullarna nära oss klingar som en klocka; hästarna lystrar vaksamt en stund, innan de återgår till högivan. Fåren flockar ihop sig.
Vintersolen gick ner igårkväll för sista gången för en människa och för en mycket liten annan människa handlar det fortfarande om att orientera sig i forsande sinnesintryck. Life is Hogwarts forest: någon försvinner in i mörkret vid trädens rötter och någon annan dyker upp i en av de solljusa gläntorna.

KATTRETRÄTT

Hur var det nu med colliens nya standard?

I fjärde paragrafen av FCI Show Judges Code of Commitment to the Welfare of Pure Bred Dogs – SRD i internationell storebrorsversion, alltså – står det stolt:

”For the preservation and the further development of the breeds he judges, the show judge must, in addition to the conformation and movement qualities, consider as well the health aspects of the breed or the dog and its fitness for function.”

och

”Under no circumstances shall aggressiveness and anxious behaviour during the judging of a dog be tolerated. They will result in the disqualification of the dog(s) concerned.”

Ser ni?
För rasernas skull ska utställningsdomaren FÖRUTOM utseendets och rörelsernas kvalitet OCKSÅ betänka rasens eller hundens hälsoaspekt. Och ”under inga omständigheter skall aggressivitet och ängsligt beteende UNDER BEDÖMNINGEN tolereras.”
I sammanfattning är FCI:s idé om framsteg som det uttrycks här samma sak som någon skrev för tio år sedan – att det väsentliga temperamentskravet på en hund är att den avstår från att bita domaren. Och samma sak som Göran Bodegård skrev nyligen: en domare måste kunna avgöra att hunden kan andas även när den rör på sig.

FCI:s nya prioriteringar påminner om min katt. Katten är också duktig på att få en bestört reträtt att se ut som om han bara hastigt får lust att promenera åt ett annat håll och i själva verket har läget under full kontroll.
Vi tar en närmare titt på några standards i morron!

Bodil Carlsson

LOCKET PÅ!

Mailboxen fortfarande spärrad och locket på. Jobb&familj kräver sitt. Hundar och hästar och får också, för att inte nämna den kurrande kravmaskinen Katt. Oberörd av allt som pågår gör han det han alltid gör - klättrar upp i knä och fordrar uppmärksamhet.
Tid - sa någon - är det vi har fått för att inte alla händelser ska inträffa på en och samma gång. Just nu är det otillräckligt med tid: för mycket händer.

Bodil Carlsson

INLÅST

Mailsvaren från FCI:s president i kommittén för rasstandards ligger inlåsta i min kapade och spärrade mailbox. Återkommer när de blir åtkomliga – men det får anstå ett tag. Thermounderställens tid begynner. Hetvattenhinkarnas helsike, sura sockors säsong!
Guskelov lyser vinterhimlen i färger som frusen mjölk och fräsch spårsnö ligger: gott om rådjursfot idag på skogsvägarna och ett klart, skarpt avtryck av vildsvin. Hästtjejens schäfertik, hon som var så hundarg att hon skulle avlivas, går från klarhet till klarhet. Hon har först accepterat och sedan tagit sig an en osäker åttamånaders valp, som Hästtjejen lånar ibland. Valpen vet inte riktigt vad han ska tro om folk och om andra hundar. På ett färskt foto som också ligger inlåst i mailboxen sitter de ihop nere vid Vättern, mitt i stadsparken, med lugna ögon. Folk och hundar rör sig i närheten. Schäfertiken har blivit mamma och visar lillkillen hur man bär sig åt ute i stora världen.


Det där är hundvärldens hjärta. Resten är utanpåverk. Men det finns anledning att titta på utanpåverket, även om det är tröttsamt att skriva och tröttsamt att läsa.


Bodil Carlsson

SIGNAL SOM NÅR FRAM?

Länsstyrelsen i Skåne kom i maj 2011 med ett föreläggande till samtliga länets shar-peiuppfödare. Det här är beslutstexten - samtliga kursiveringar mina:


Länsstyrelsen beslutar med stöd av 26 § djurskyddslagen (1988:534) att förelägga dig, XX, att omedelbart efter att du mottagit detta beslut vidta följande åtgärder gällande avel med hundar av rasen shar pei:

1) att före parning veterinärbesiktiga samtliga hanhundar och tikar som du avser att använda i avel, avseende hud- och ögonstatus och låta göra en lämplighetsbedömning om hunden är lämpad för avel.

2) att veterinärbesiktiga samtliga valpar i en kull, avseende hud- och ögonstatus, när behov av eyetacking uppstår, oavsett om det är en eller flera valpar som behöver åtgärdas i kullen.

3) att endast låta eyetacka valpar och hundar som enligt veterinärbedömning är i behov av åtgärd.

4) att i punkt 1, 2 och 3, samt vid alla former av kirurgiska ingrepp gällande ögon- och hudåtgärder, anlita en veterinär som är anmäld till Svenska Kennelkubben och deltar i ögonhälsoprojektet.

5) att förvara besiktningsintygen (från punkt 1 och 2) i fem år och på begäran lämna ut kopior av dessa till Länsstyrelsen.

6) att i samband med försäljning skriftligen informera alla hundköpare om hunden som säljs har genomgått kirurgiska ingrepp eller ej, samt skriftligt informera om vilka rasrelaterade sjukdomar och åkommor som kan drabba hunden, samt hur hundköparen ska agera om hunden uppvisar symtom.

Motivering
Länsstyrelsen har utrett om aveln inom hundrasen shar pei är förenlig med djurskyddslagstiftningens krav. Länsstyrelsen har varit i kontakt med Svenska kennelklubben (Karin Drotz), Sveriges Lantbruksuniversitet (Åke Hedhammar) samt en veterinär som är ansluten till ögonhälsoprojektet (Eva Hertil). Länsstyrelsens bedömning är att aveln inte är förenlig med lagstiftningen eftersom det är vanligt förekommande att det medför lidande för djuren.

Shar peirasen har exteriöra överdrifter, vilka medvetet har avlats fram av människan endast i ett estetiskt syfte. Utseendet har inga fördelar för hundens hälsa, välmående och möjlighet att bete sig naturligt. Hundrasen har avlats i riktning mot att ha tydliga och framträdande rynkor, särskilt i huvudet. Rynkigheten orsakas av en genetisk defekt, mucinos, som innebär att underhuden är kraftigt förtjockad. Mucinos leder till att huden veckar sig. Hudvecken i pannan ökar i sin tur trycket mot ögat och kan leda till onormal inåtrullning av ögonlocken och ögonfransarna in mot ögat, så kallad entropion. Ögat kan vid entropion skadas allvarligt. Eyetacking utförs i syfte att förhindra att hornhinnan tar skada eller skadas mer. Inom branschen förekommer också att valpar eyetackas preventivt, dvs. utan att ögonhälsoproblem har uppstått.

Eyetacking innebär att ögonlocken, både övre och undre, sys upp med en eller ett par suturer. Stygnen sätts ett par millimeter ifrån ögonlockskanterna. För valpar i ung ålder innebär bedövning en risk att valpen avlider eller att inre organ påverkas negativt. Det förekommer därför generellt att mindre ingrepp, så som eyetacking, i denna ålder utförs utan bedövning. Det är därför högst sannolikt att eyetacking även inom rasen shar pei ibland utförs utan bedövning (källa: veterinär Eva Hertil). Många valpar eyetackas ungefär vid 17-18 dagars ålder. Då har oftast ingen smärta hunnit uppstå. Om valpen inte eyetackas får den däremot ont några dagar senare på grund av att den hängande ögonlocken retar ögat. Uppskattningsvis behöver 40-50 % av valparna sys (källa, veterinär Christopher Martinsen, SKK:s protokoll från den 2008-11-26). Efter ingreppet är det vanligt förekommande med svullnad och att valparna inte kan blinka fullständigt (källa: ”En skrynklig kompis. En bok om shar pei”, Kömüves och Thorsjö).

Eyetackingen kan gå upp och kan behövas göras om på hundarna. Detta kan ske medan hunden är ung men även i vuxen ålder. I vissa fall kan eyetackingen inte upprepas utan hunden behöver genomgå en operation där överflödig hud tas bort.

Inom rasen finns även sjukdomen shar peifeber, vilken också orsakas av en genetisk defekt som är sammanlänkat med mucinos. Hundar med tjock underhud (och mycket rynkor) drabbas i högre utsträckning av shar peifeber som är ett tillstånd med oförklarlig feber som i hög grad leder till att djuret lider och dessutom riskerar att avlida.

Det finns även andra hälsobekymmer så som tight lip syndrome och hudinfektioner, som också orsakas av mucinos och innebär ett lidande för de drabbade djuren.


Det var föreläggandet. Här är en färsk kommentar från Länsstyrelsens handläggare:

"Vi håller just nu på att följa upp föreläggandena. Vi utreder dels hur de följs, hur aveln fungerar idag, hundhälsa, och hur lagstiftningen efterlevs i största allmänhet. När vi har sammanställt informationen vi samlat in så kommer vi att utreda huruvida det finns behov av att fatta ytterligare beslut. Vi kommer att fokusera på om aveln idag följer lagstiftningen eller om man avlar på djur med defekter. Om aveln kan bedömas följa lagstiftningen så kommer vi inte att följa upp det vidare. Om aveln inte bedöms följa lagstiftningen så avser vi att fatta fler beslut om förelägganden. Vi kommer då att kräva de åtgärder som bedöms vara nödvändiga. Vi kommer inte ta någon hänsyn till bevarande av rasen, utan endast till djurs eventuella lidande."

Hur kommer marknaden för den moderniserade versionen av shar-pei att se ut den dag valpköparna skriftligen måste informeras om sjukdomsrisker och kostnader?
Ungefär som marknaden för alla stamboksförda hundar kommer att se ut när ännu fler kopplar ihop renrasavel med sjuka hundar och stenblinda uppfödare.
Det är den signalen som börjar nå fram.

Bodil Carlsson

THE PREAMBLE: VAD HÄNDE...

... på CS möte den 23 september i år? Jo,

"Ulf Uddman inledde med en orientering om vad de nya politiska inställningarna till djurs välfärd innebär i praktiken inom ramarna för bl.a. vår verksamhet.;">Samhällets ökande intresse för hundutställningars riskabla inverkan på hälsa och sundhet kommer tvinga fram tydliga reparativa åtgärder-;">

Diskussionen koncentrerades kring bedömning och värdering av hundars andningsförmåga utgående från artikeln om Brachycefaliska syndromet*. Det är angeläget att alla exteriördomare är väl bekanta med den nya kunskapen kring hundars andning och temperaturreglering som grund för hur domares ansvar på detta område bör omsättas i praktiken. Inom domarkåren förekommer olika synsätt dels när det gäller hur andningsbesvär ter sig och ska beskrivas och dels hur de skall värderas och i vilka raser man finner problem. Domaren måste genom enkel besiktning kunna försäkra sig om att ”Alla hundar ska kunna andas obesvärat även i rörelse” i praktiken notera och bedöma sådana hörbara och/eller synliga tecken på besvärad andning som kan observeras i utställningsringen. Även om aktuella forskningsresultat kan värderas kritiskt så berör detta inte i praktiken domares ansvar för att bedöma hundars andningsförmåga i utställningsringen.
De missbildningar som följer med den brachycephala genetiska bakgrunden är inte alls lika uttalade hos alla raser eller hos alla individer i samma ras. Det finns anledning att kartlägga olikheterna mellan olika raser för att få en uppfattning om hur svåra problemen är i de enskilda raserna – men detta påverkar inte de nya kraven på att utställningsdomare skall beakta den här problematiken tydligare och då med tillämpning av gemensam kunskap och struktur i bedömningen.
Den genetiska variationen är grundvalen för att domare ska kunna premiera besvärsfria djur och även positivt kunna påverka och reparera brakycefalrasernas andningsbesvär. Utan en insiktsfull ansvarstagande inställning gemensam hos såväl domare som uppfödare kommer vi inte kunna reparera det som extremavel och okunnighet/överseende hos domare åstadkommit."
(Utdrag ur protokoll från CS möte. Mina kursiveringar.)

Här talar Uddman klartext. Han vill vara tydlig och då blir t o m protokollspråket rakt, ljusår ifrån FCI:s alla pampigt uppstaplade vagheter.
Uddman har bättre täckning än FCI. Vad är det han får in?




Bodil Carlsson

*artikeln om det brachycephala syndromet = utmärkt artikel av Göran Bodegård om kortnosade hundrasers andningsbesvär, nyligen publicerad på förstasidan i Dog World och uppskattad av bl a Jemima Harrison

THE PREAMBLE: BAKGRUNDEN

Lasten från Beagle bärs fortfarande i land. Mer och mer och i allt snabbare tempo kommer kunskaperna. Men de fördelas lite ojämnt. Som med det mobila telefonnätet – alla har inte täckning, så alla hör inte omvärldens försök att få kontakt.
Det beror på var man befinner sig.
Var befann sig den som kunde skriva så här i oktober 2010?


Preamble

At shows, FCI show judges are responsible for choosing and placing the best dogs in each breed and thus for allowing these dogs to be the base of the individual breed gene pool as well as the tools for selective breeding for all responsible dog breeders.
(FCI Show Judges Code of Commitment to the Welfare of Pure Bred Dogs)

Biologiskt sett är det här stycket inte preamble utan predelirium. Inte inledning utan vilseledning. Det är precis samma gamla tänk som satte oss ( eller iallafall våra hundraser) mitt i soppan.
Ingen domare kan på sina - vad, fem minuter per jycke? - se mer än om en hund verkar frisk och rör sig någorlunda väl och som alla vet har FCI:s domare ofta bommat det också: det finns tillräckligt med raser och hundar där just de som vann mest var värst.
Ingen hund är BÄST i alla avseenden. Ingen hund är så BÄST att den ska bli basen för den rasens genpool: precis så kom genetiska sjukdomar att hopas i raserna.
Ingen domare är så BÄST att hon kan värdera en hunds genetiska bidrag till rasen med ett par snabba blickar och tio snabba fingrar.
Det där är artonhundratal. Det blir inte mindre artonhundratal för att det är FCI som skriver.

Så man läser och suckar. Ingenting lärt och ingenting glömt? Vackra ord och business as usual? Fast då tar man fel.
Det finns en annan preamble. Det är klartext från SKK och den lägger vi ut i morron.


Bodil Carlsson


preamble: eng, inledande stycke

SÅ LÄNGE MAN TROR ATT NÅGOT ÄR VÄLDIGT ENKELT

så är det väldigt enkla allt man ser.
Först var hundar animerade automater. Sedan blev de reflexstyrda varelser med enkla instinkter.
Därnäst blev de vargar, besatta av driften att klättra uppåt och ta över i dominanshierarkin.
Till skillnad från oss, förstås, som var de enda kännande och tänkande varelserna i universum. Jisses – man undrar om det inte kändes lite ensamt?

Hur som helst: ödlan kom fram ur klippan och visade sig vara ett ryggradsdjur som vi. Beagle kom tillbaka med kunskaper om arternas förändringar och släktskap och lasten från det skeppet bärs fortfarande i land: när man läser av hundens och människans hela genuppsättning och jämför dem, ser man att det mesta är gemensamt DNA. När man tittar på hundars och människors beteende, så ser man att vi förstår varandra märkligt väl.
Vi är däggdjur med samma grundkonstruktion, två sociala arter som har varit beroende av varandra tillräckligt länge för att kunna förstå varandras språk.

En bok med titeln Hundens språk och tankar hade ingen som ville bli betraktad som seriös kunnat ge ut för tjugo år sedan. Hundar som tänker! Hundar som har ett språk! Kärringpjoller!
Nu kan man det skriva det. Man kan t o m bli en eftertraktad föreläsare för hundfolk om man skriver det som många av oss alltid har utgått ifrån. Tack, Per Jensen! Det bästa och vettigaste jag har läst på länge om hundar och människor.
Skyndar ni er och beställer från SBK:s webshop, så kanske ni hinner ge er själva en fullträff i julklapp!


Bodil Carlsson

LÅNG ROCKAD

Grundligt avsnoppad av engelska KC, som säger att här har ingenting ändrats och som hänvisar till the Rough Collie Breed Council
som säger att här har ingenting ändrats och som hänvisar till KC,
skickade jag frågan till FCI:s standardansvariga. För någonting har förändrats och någonstans finns ett svar.
Och medan jag förhoppningsfullt väntar, funderar jag på flickan med fisködlan.

När ödleskelettet tittade fram ur kalkstenen, skickades stenhuggare dit. De högg ut hela blocket och sedan tog andra yrkesmän vid och knackade bit för bit fram Ichtyosaurus ur årmiljonernas sediment. Det tog tid. Men när det var klart började saker byta plats.
Fisködlan klev fram som levande biologisk verklighet. De skarpsinniga resonemangen blev fossil. En lång, lång rockad som fortfarande pågår.


Det här är Mary Anning och hennes hund Tray. Mary föddes i en fattig familj och var dessutom flicka. Ingen universitetsutbildning för henne - kyrkan tog sig an henne och lärde henne läsa. Hon försörjde sig på att leta och sälja fossil resten av livet och blev skicklig på det - en tidig fältforskare, på sitt sätt, fast inte många känner till hennes namn. Tray dog i ett jordskrev när han följde Mary på ännu ett fossilsök många år senare. Nästan prick tjugo år efter Marys fynd - i december 1831- gav sig Charles Darwin ut över havet där fisködlorna en gång fanns. Han jagade biologiska sammanhang och kom tillbaka med en last av upptäckter, som blev grunden till evolutionsteorin. Fartygets namn blev nästan lika berömt som hans eget – det hette the Beagle, förstås, efter en spårsökande hundras.
Det borde ha fått heta Mary Anning, så hade fler av oss kommit ihåg en av de första naturvetarna.
Eller Tray efter den som följde med henne.



Bodil Carlsson

FLICKAN OCH FISKÖDLAN

Häromkvällen sände P1 ett program om en liten flicka, som hette Mary. Mary bodde i England bland de höga kalkklipporna längs sydkusten i en tid, då den fastlagda sanningen var att världen hade skapats den 26 oktober 5685 år f Kr*. Det var teologernas bestämda åsikt, så det var biskoparnas och de lokala byprästernas och i slutändan - förstås - allas åsikt. Så mycket mänskligt skarpsinne och så många invecklade beräkningar man måste ha lagt ner för att kunna ange datumet så exakt!
Mary knackade på en kalkklippa och fram kom det första bevarade fossila skelettet av en fisködla. När kalkstenen sprack den där dagen i december 1811, då sprack den teologiska tideräkningen också. Människan stötte ihop med biologin.
Det håller vi fortfarande på med och inte alla gillar läget.


Ursäkta en ovidkommande utvikning! Det jag tänkte säga var att jag förstås – som vanlig hundägare – är otroligt okunnig om många saker. T ex trodde jag, att engelska KC måste ha något att göra med en FCI-standard för en brittisk ras. Alltså skickade jag en korkad fråga till KC.

Dear Sir/Madam, We have had news here of the revision in the Rough Collie breed standard, specifically naming temperemental traits (aggression and extreme timidity, respectively) as disqualifying faults. As I understand it, there were no disqualifyinf faults in the Collie breed standard before. There have been a few questions already as to what is meant by "extreme" timidity, and whether "moderate" or even "fairly great" timidity would  be acceptable; similarly, what degree of aggression is accepted - a dog scowling at another male?
In general, I think many people would be interested to know what prompted the amendment to the breed standard and what discussions there have been with the British Rough Collie Clubs. Unfortunately, I can find no info on the RC Breed Council homepage and so look forward to your answer.
 
Regards,
Bodil carlsson
 
Nu sitter jag här och känner mig vederbörligen tillrättavisad, för:

Thank you for your email regarding the Collie (Rough) Breed Standard.  The Kennel Club’s Breed Standards do not contain any disqualifying faults and any application to include such would not be approved.  Currently the temperament clause in the Rough Collie Breed Standard is as follows:
 
Temperament Friendly disposition with no trace of nervousness or aggressiveness. A great companion dog, friendly, happy and active, good with children and other dogs.
 
We would suggest that you contact the Rough Collie Breed Council direct for in depth information about the breed. /email-adress/.
 
Yours sincerely
Caroline Hallett
Registered Societies Manager


 
Som sagt, bra frågor skall ställas dit där de bäst kan besvaras.


Bodil Carlsson

*eller något snarlikt årtal.

I VÄNTAN PÅ ETT SVAR FRÅN FCI

...en hälsning från gamla tiders collies. Slutraderna ur en artikel publicerad 1907:

Remember, it is a dog’s nature to want to be with humans, and it is their joy to please and serve them. No other animal has this desire in any way near the degree the dog has. And the collie is one of the very best of them all — W. W. Kulp.

Bodil Carlsson

NYTT FORUM!

Har försökt maila till adressen som står på Collievänner-bloggen, men det vill inte fungera, så jag provar den här vägen istället. En kompis som heter Ida Wilkensson har dragit igång ett nytt collieforum (http://colliefolk.forum24.se) där alla collieintresserade är välkomna, oavsett inriktning. Kika gärna in och sprid gärna detta till annat colliefolk!

Anja Gramner

....ERRR?

Sedan januari 2011 har FCI en rasstandard för collie, där det står - som det gjort i hundra år ungefär - att collien är en ras av stor skönhet, standing impassive utan spår av aggressivitet eller rädsla. Nu står det också att många collies fortfarande kan arbeta och att deras kroppar inte bara ska vara vackra. De ska dessutom vara sådana att collien fysiskt kan utföra det arbete den en gång var till för!
Nytt är att det kommit till diskvalificerande fel. De brittiska raserna har inte haft diskvalificerande fel i hemlandets standards - men nu har de det i FCI:s standards. Och för collien ligger det diskvalificerande felet i temperament och nerver. Överdriven skygghet, extrem ängslighet eller aggressivitet.
Det står där, på svenska och engelska, i svart och vitt.

Vem kan läsa det och inte tänka "TACK! ÄNTLIGEN!" -? För hur vacker hunden än är, är dess sinnelag vackrare ändå. Att låta rädsla tränga undan intelligens och vänlighet och hjälpsamhet - värdera snygg utsida mer än den lysande vackra insidan - ja, där snackar vi diskvalificerande fel!
Sålunda fylld av tacksamhet kontaktade jag brittiska Rough Breed Collie Councils kontaktperson för att få höra hur man diskuterat sig fram till detta stora framsteg.
Det hade man inte. Rough Collie Breed Council känner inte till någon förändring i standarden för collie och vill inte bli citerad, men tycker att läsarna kan slå upp engelska KC:s lista över breed standards och se efter själva.
Gör det. Ni kommer att hitta det samma som jag: på västfronten intet nytt.

Nu har det ju uppenbarligen äntligen och inte en dag för tidigt hänt något på en annan front. Vad kan FCI ha att säga om saken?

Bodil Carlsson

HOGWARTS FOREST

... ligger just runt knuten. Det ser faktiskt ut så här en eftermiddag. Man ger sig av med hundarna och en dryg timma senare är det nästan natt. Grenar knakar. Trampet av ett stort djur som går undan i hast. Hundarna vädrar och ser sig om. Mystiska skepnader skymtar på gårdsplan - shettisarna som har bråttom in till stallets hemtrevnad: ljus och vindskydd och morot och hö.

Vad som menas med aggressivitet i den reviderade standarden för collie är faktiskt en bra fråga. Är det en hanhund som lyfter överläppen mot en annan hanhund i ringen? Eller krävs trasig hud på domaren? Och om man inte får vara extremt ängslig, får man vara ordentligt rädd eller bara lite?


Vem tog initiativet till den här förändringen, hur gick diskussionerna och är det bara jag som inte hittar någon information på engelska Rough Collie Breed Councils hemsida om någon standardrevision efter den som gjordes 1969?

Bra frågor ska ställas till den som bäst kan svara. Så jag skickade dem till FCI:s standardansvariga, till kontaktpersonen för Rough Collie Breed Council och till engelska KC. Få se om det kommer något svar!

Bodil Carlsson
Foto: B. Berntsson, Hjo

FÖRLÅT OM JAG TJATAR, MEN...

...jag är så glad! Ni vet, det finns en ny ros från Kanada, som jag drar mig för att köpa för att den har ett så töntigt namn. Hope For Humanity!

I kväll satt jag för en gångs skull och såg på TV. En gammal man i rullstol, som vinkar med den enda hand han kan lyfta: Tomas Tranströmer, han som skriver det som är sant så att alla kan se det.
Jag var sju-åtta år och kommer att minnas i hela resten av mitt liv den första gång jag såg en mörkhyad människa - jag följde efter honom på trottoaren kvarter efter kvarter för att få se mig mätt på detta otroliga. Klart det var en man! Skulle en kvinna ha korsat kontinenter på egen hand? Ikväll såg jag två kvinnor från Afrika och en från Jemen få fredspriset för mod och beslutsamhet i arbetet för det civila samhällets rättigheter. För kvinnornas plats. För att yttrandefriheten och rösträtten ska korsa kontinenter. YES!!! Tiotusentals ute på gatorna i Moskva och andra ryska städer och varenda kotte värd fredspriset. YES!!!
Priset i ekonomi är inget att nämna - det är mindre en vetenskap än en trettio år lång dikeskörning och gör ingen människa glad, utom det fåtal i olika länder som har blivit sanslöst förmögna på det civila samhällets bekostnad. Men upptäckten av de första stegen i däggdjurens immunförsvarsreaktioner kommer med tiden att göra många glada! Det är en del i den pågående revolution i kunskaper som börjar sippra ut till oss och lär oss att lite bättre förstå världen och de fantastiska varelser som lever i den. Det ser nog ut som om vi delar fler gener än vi har trott med andra, som om samarbete och inlevelseförmåga har större långsiktigt överlevnadsvärde hos oss sociala djur än rangslagsmål och revirgruff och som om vi tvåbeningar inte är så ensamma om att kunna känna och tänka och organisera oss som vi har gått omkring och trott... Vi är liksom inte ensamma i universum om att kunna titta in i någon annans ögon och se den, som bor därinne.
Läs den här boken! Jag lovar, ni blir glada! Jag blev glad! Ibland får man den konstigaste känsla av att världen kanske trots allt rör sig åt rätt håll... Vågar man rentav satsa på den där rosen?

Bodil Carlsson

SOCIALREALISM I BLIXTBELYSNING!

Kattens idé om stor konst...

En märklig sak inträffade när den stora katten med glupsk min och den lilla, lilla hunden med rädd svans stod där mittemot varandra.
Katten kom för att inspektera. Ingetdera föremålet var ätligt, men det fanns en flis levergodis på pläden, så den flisan fick kattens uppmärksamhet.
Hunden kom för att inspektera. Han såg på håll en mycket liten och ömklig hundvarelse, fick ett bekymrat uttryck i ögonen, sträckte försiktigt fram nosen till kontroll... och först när han visste att det inte var en riktig levande pyttevalp, vände han bort blicken och tittade på de överblivna smulorna av levergodis.

Som det stod i en riktigt bra ny bok om hundars tankar: Hur skulle man inte kunna älska sådana varelser?

Trevlig helg människor och hundar!
Okej då - katterna också.



Bodil Carlsson

ÄNDRING I COLLIENS STANDARD!

Collieinfo uppdaterar - se Anslagstavlan idag!

Bodil Carlsson

NATURROMANTISK UPPLEVELSE I MOTLJUS

Korvsök i snö!

Så finns det annan naturromantik också. Viltvården. Det är nysvenska för organiserat skytte mot ätbara djur. Nä, jag är ingen jakthatare! Bland grannarna finns anständiga jägare av den sorten som tålmodigt fryser häcken av sig i sina torn, släpper iväg ett skott om de tycker att älgstammen tillåter, låter bli om de inte tycker så eller om skottet känns osäkert. Sätter upp sina varningsskyltar för resten av oss. Fodrar viltet om vintern – precis som vi andra. Varför skulle jag ha något emot dem?
Djuren de gör mat av både lever och dör bättre än storanläggningsgrisarna som slutade i hundarnas korvbitar.

Den naturromantik jag har emot ser ut så här. 1938 fick Jägarförbundet ett ”allmänt uppdrag” av regeringen – att svara för det jaktbara viltet – och därmed en ställning som någon sorts halvmyndighet. Medlemsavgifterna går in till den statliga Viltvårdsfonden, som till stor del går rakt tillbaka till Jägarförbundet. I år fick Jägarförbundet sådär 51 milj kr. De avlönade 100 anställda och använde närmare 37 milj på ”information och opinionsbildning”. Skapligt med cash! Det räckte i vart fall till egen lobbyist i Bryssel och egen jaktklubb i riksdagens källare, där våra folkvalda bjuds på chansen att prova ett gevär och skaffa sig jägarexamen. Förmodligen räckte det till annat också, för den mediabevakande tidningen Resumé har utnämnt Jägarförbundet till Årets Lobbyist flera gånger om.

SKK beskriver Jägarförbundet som en samarbetspartner, där det fortlöpande informeras tjänstemän emellan. Ja, det kan man förstå! Men...

Om SKK har närmare 300 000 medlemmar
och om SKK är alla hundägares organisation
och om det finns mellan 600 000 och 800 000 icke jagande hundar i landet

medan Jägarförbundet har 190 000 medlemmar med 100 000 jakthundar och pengar nog till portot för att framföra sina synpunkter till Eskil Erlandsson:

Varför behöver SKK:s vd göra det? Fanns inte viktigare saker att ta upp i lagförslaget?


Bodil Carlsson

EXPERTUTLÅTANDET 2: SPÅRSTÄMPLAR

Alla särskilda yttranden i ett nytt lagförslag är särskilda, på så vis att de uttrycker en särskild infallsvinkel eller en särskild grupps intresse. Men vissa känns mer särskilda än andra.
I det tredje särskilda yttrandet framför SKK:s vd utförligt hur angeläget det är att grytprov för jakthundar med levande grävling och prov på levande vildsvin i hägn ska lämnas ifred av lagen.
Punkt.

***

Ikväll ligger nysnön. Det är tacksamt med spårstämplar i fräsch snö. Det blir lätt att se vilket djur som fick bråttom fram för att sätta sina särskilda fotavtryck i det färska vita.
Inte sant?


Bodil Carlsson

EXPERTOMDÖMET 1)

Förslaget om ny djurskyddslag innehåller tre särskilda yttranden från experter. Först ett från LRF:s folk, som överlag inte är alldeles nöjda med det som föreslås när det gäller lantbrukets djur. Sedan kommer Johan Beck-Friis, ordförande i Veterinärförbundet, och hans kollega Lotta Berg. De är kortfattade, men de berömmer utredningens omfattande arbete och goda anda och rekommenderar remissinstanserna, riksdagen och regeringen att anta lagförslaget som det går och står.
I ett mail säger Johan Beck-Friis till Collievänner:

"Beträffande reglerna kring extremavel på hund finns i princip ingen avvikande åsikt i expertgruppen. Jag tror därför att de kommer att införas ganska ordagrant i lagen, jämfört med utredningens förslag. Reglerna kommer alltså att bli praktisk verklighet runt 2014 när lagen ska börja gälla, sedan återstår det att se hur uppfödare följer reglerna och hur myndigheterna kontrollerar dem." (min kursivering)

Han säger också att han tror att Länsstyrelserna kommer att bli mer alerta när det gäller uppföljning, då lagen börjar gälla, eftersom den innebär större tydlighet. Ja, det här är vad som blir tydligt om lagen går igenom:

Obligatorisk utbildning för hunduppfödare.
Obligatorisk information till valpköpare.
Lista över ärftliga defekter som skall vara otillåtna i avel med hund- och kattraser.
Obligatorisk utbildning i anatomi och fysiologi - hur en hunds kropp egentligen är funtad och vad den är till för! - för exteriördomare. Uppföljning av domares val när det gäller utseende som påverkar hälsan.
Beröm får SKK för insatser som RAS och SRD - med tillägget att det uppenbarligen inte har räckt och att mer behöver göras. Rasklubbar lika väl som individuella uppfödare kan komma att granskas av Länsstyrelserna! Uppmuntran i lagförslaget till rasklubbar att göra som i annan modern husdjursavel och börja arbeta med avelsindex.
Så det blir en hel del tydligt om drygt två år...

Och vad säger det sista expertutlåtandet?

Bodil Carlsson

DJURSKYDDSLAGEN - ORD OCH INGA VISOR! forts

"I dag sker få ingripanden gällande avel som medför
lidande och utredaren anser att det måste vara tydligt att juridiska
åtgärder kan vidtas mot uppfödare som medvetet avlar på t.ex.
exteriör som riskerar att utsätta djur för lidande. Utredaren föreslår
att det i regelverket specificeras vilka sjukdomar, defekter eller
egenskaper som det ska vara förbjudet att avla på. I dag finns en
lista på defekter för lantbruksdjur i avelsföreskrifterna
men en motsvarande lista borde även finnas för sällskapsdjur
för att tydliggöra vilka egenskaper och riktningar inom aveln
som inte är önskvärda. Utredaren anser att Jordbruksverket ska
utarbeta sådana föreskrifter utifrån vetenskaplig forskning och
beprövad erfarenhet. Arbetet ska ske i samråd med berörda myndigheter,
bransch- och intresseorganisationer.
Vidare måste kontrollmyndigheterna öka sin kompetens
beträffande de djurskyddsproblem som förekommer vid avel inom
olika raser och djurslag. Utredaren bedömer att för att kunna
bedriva en ändamålsenlig och likartad kontroll av avelsverksamhet i
hela landet krävs en ökad kunskap på detta område. Utredaren
föreslår därför att kurser anordnas för att stärka kontrollpersonalens
kompetens gällande avel.
Utredaren anser också att de djurskyddsproblem som förekommer
vid avel inom olika raser och djurslag ska vägas in i kontrollmyndigheternas
riskbedömning. Raser där det finns stor risk
för djurlidande bör ha en högre kontrollfrekvens än raser med liten
risk för djurlidande.


Rapportering av defekter och framtagande av statistik

Utredaren föreslår också att veterinärer ska ha skyldighet att rapportera
in olika ingrepp till Jordbruksverket som har samband med
avelsdefekter gällande sällskapsdjur (inklusive hund och katt) samt
häst. Detta bör gälla såväl förlossningssvårigheter som medicinska
defekter, exempelvis benproblem, andningsproblem eller andra liknande
defekter. Jordbruksverket ska tillhandahålla detta till länsstyrelserna
som ska använda det till riskvärdering i sin kontrollverksamhet
inom avelsområdet. Länsstyrelserna har både uppfödare och
avelsföreningar som kontrollobjekt. Det är även lämpligt att olika
djurarters rasföreningar får del av detta så att de kan agera utifrån
denna information. Jordbruksverket ska också ta fram offentlig
statistik på dessa defekter så att det blir lättillgängligt för allmänheten.
Verket ska också ges bemyndigande att föreskriva vilka
defekter som ska rapporteras."
s 588 - 589
Avel som medför lidande för djur SOU 2011:75

Mina kursiveringar. Egentligen borde hela texten kursiveras, för om detta blir allvar och inte bara vackra ord, så kommer en hel del som vi har blivit vana vid att acceptera att åka ut genom fönstret... och som en uppfödare skrek i telefon åt mig: "Och det var väl FÖR FAEN PÅ TIDEN!"
Ja, verkligen. Good work, Eva Eriksson!

Bodil Carlsson

Trevlig fortsättning på helgen!

Sena promenaden i frostgrader och rimmat gräs... Extra kvällspromenad i månljus, bara för att det var så fint. Första vinterkvällen! Sedan mys i soffan för trötta hjältar. Somna intill vedkaminen med den där värmen som man liksom kan ta på och som luktar het metall. Ljuvligt!
Tja, det var gårdagen. Idag har hösten dykt upp igen som ett utbrott från en ilsken barnunge - kastar lösa grejer hej vilt omkring sig hela tiden och river ner ännu mer grenar från träden. Locken åker av komposttunnorna och får hämtas på andra sidan vägen. Ett stadigt jakttorn välte graciöst just när vi gick förbi och längre upp var en stor torrfura knäckt på mitten.
Vem hade trott att man skulle längta efter lite vinter?

Bodil Carlsson

I SAMMANFATTNING FÖRESLÅS SOM NY LAG:

8 Avel som medför lidande för djur


I lagen införs ett förbud mot avel med sådan inriktning som kan
medföra lidande för avkomman eller moderdjuret. Avel ska leda
till att djur kan föda fram sin avkomma på ett naturligt sätt.
Djur ska också ha normala kroppsfunktioner såsom att kunna
andas normalt, röra sig obehindrat och kunna använda sina sinnen
utan att det medför lidande för dem. Utredaren föreslår att
djurskyddsföreskrifterna på avelsområdet ska ses över och göras
tydliga nog för kontrollmyndigheterna att vidta rättsliga åtgärder.
En rapporteringsplikt för veterinärer införs gällande ärftliga
defekter hos sällskapsdjur. Veterinärer ska t.ex. rapportera förlossningssvårigheter,
andningsproblem eller andra liknande
defekter till Jordbruksverket som i sin tur ska tillhandahålla
dessa uppgifter till länsstyrelserna.
För samtliga sällskapsdjur, inklusive hund och katt samt för
häst anser utredaren att det ska finnas informationskrav vid alla
former av försäljning av djur. Informationen ska bl.a. innehålla
skötselråd och rasspecifik avelsinformation.
Utredaren föreslår också ett antal djurartsspecifika avelsåtgärder.
För hund föreslås bl.a. obligatorisk utbildning för hunduppfödare
och för katt kartläggning av kattraser där avel orsakar
djurskyddsproblem. Utredaren anser också att domare vid
hund- och kattutställningar ska ha kunskap om de djurskyddsproblem
som exteriöra överdrifter kan medföra.

På s 551 hittar ni detta. Det kan verka allmänt hållet, men läs en gång till och fundera lite över hur orden skulle kunna se ut omsatta till verklighet! Sedan följer de utförligare textavsnitten med nulägesbeskrivning, bakgrund och förklaringar... och som sagt, vi återkommer.

Bodil Carlsson

...OCH SÅ HÄR SER VI UT FÖR ANDRA

8.2 Avel som medför med djurskyddsproblem
I utredarens uppdrag har det ingått att göra en översyn på avel som
ger negativa välfärdseffekter för djuren. Ett stort antal instanser har
framfört till utredaren att det finns behov av att åtgärda dessa problem.
När det gäller sällskapsdjuren beskrivs problemet vara den
s.k. extremaveln. Med extremavel avses avel som har inriktats så att
någon eller några fysiska egenskaper har prioriteras i selektionen på
bekostnad av djurets förmåga att fungera normalt fysiskt eller psykiskt.
När det gäller sällskapsdjur uppges ofta avelsproblemen vara
relaterade till en utseendefixering eller en strävan efter nya, annorlunda
och mer extrema utseenden på djuren. Avelsproblemen uppges
av olika instanser främst finnas inom hund- och kattaveln men
förekommer även hos andra sällskapsdjur /.../ samt hos vissa hästraser där en viss färg eller teckning eftersträvas. /.../

Under de senaste 60 åren har också kunskapen om genetik och
om hur nedärvning av egenskaper fungerar ökat, vilket har revolutionerat
möjligheterna för avelsarbete (Ensminger & Perry 1996).

8.2.1 Hundar
Djurskyddsproblem
Djurskyddsproblem inom den internationella hundaveln har varit
välkända under lång tid och har de senaste åren uppmärksammats
såväl i media (Pedigree Dogs Exposed 2008), som i vetenskapliga
rapporter (t.ex. Rooney & Sargan 2008, McGreevy & Nicholas1999, Arman 2007) samt av djurskyddsorganisationer (t.ex. Companion
Animal Welfare Council 2006 och Advocates for Animals
2006). Frekvensen av problemen hos olika raser varierar dock
mellan olika länder och beskrivningen nedan är gjord ur ett internationellt
perspektiv.
Hos vissa raser har trender i aveln lett till en accentuering av
vissa fysiska egenskaper att dessa allvarligt begränsar hundens livskvalitet
och orsakar lidande och smärta. Även temperament och
livslängd har påverkats och studier visar att blandrashundar lever
längre än många renrasiga hundar (Patronek et al. 1997, Egenvall et
al. 2000).
Många av de sjukdomar eller anatomiska defekter som hundrasaveln
har medfört och som orsakar lidande, sjukdom eller beteendeproblem
är vetenskapligt studerade.

* * *

Så här ser vi ut för en annan person. Den personen är regeringens utredare Eva Eriksson och det här en del av det förslag till ny djurskyddslagstiftning som hon lägger fram för regeringen. Närmare bestämt är detta s 555, men det finns - som ni inser - ett stort antal andra sidor och Eva Eriksson har mer att säga. Dessutom redovisas i förslaget två intressanta expertutlåtanden, som jag inte vill undanhålla läsarna.
Så vi återkommer!


Bodil Carlsson

TILL MINNET AV EN HUND

Titta på den här hunden! Det var min hund. Hon var fantastiskt vacker - vig, snabb och stark. När hon satte fart uppför en slänt var det som att se vatten rinna uppför. Om hon såg eller hörde sämre än någon av mina andra hundar, var det ingenting jag någonsin märkte. Däremot var hon från tvåårsåldern så fruktansvärt skotträdd att hon säkert hellre skulle ha varit döv, om hon hade fått välja; det fanns perioder varje år då vi också skulle ha tackat ja till totalförlust av hörseln på den hunden. Det är svårt att se en sådan plåga och inte kunna hjälpa.


Ja, merle är bevisligen en defektdrabbad gen med gammalt ursprung och en liten men påvisbar risk för påverkan på syn och hörsel även i enkel upplaga. Sorry, men det går inte att argumentera sig runt den saken. Ja, den som väljer merle bara för att det är snyggt att hunden är blå väljer av estetiska skäl en enda gen och den genen är defekt: det går inte att argumentera bort det heller.
Däremot väljer den som selekterar en bra, duglig, långlivad hund som också råkar vara blå en lång rad andra gener på köpet. De generna kan utan vidare räcka till för att skapa en välfungerande hund och fylla en plats i aveln!
Det har de ju faktiskt gjort långt innan dekoraveln blev på modet. Det är därför genen har överlevt. Det som fungerade under hårda villkor förr fungerar förmodligen också idag. Svårare än så är det inte att argumentera för rätten att fortsätta avel på heterozygot blå merle.

Förslaget till ny djurskyddslag verkar riktigt bra. Avsnittet om exteriör extremavel på hund och vad som kan begäras av utställningsdomare hoppas jag att alla läser. Obligatorisk utbildning för uppfödare och obligatorisk information till valpköpare - äntligen! En ny, egen paragraf specificerar att ordet ”lidande” betyder både fysisk och psykisk smärta; med psykiskt lidande, säger lagförslaget, menas ångest och oro.
Hundarna av den ras jag tycker om har plågats av utbredd skotträdsla alldeles tillräckligt länge och om de nu till sist får lagen på sin sida, så är jag glad!

Med detta slutar serien om blue merle. Inga fler inlägg eller kommentarer.

Bodil Carlsson

GÄSTSKRIBENTINLÄGG: BLÅ BRISAD 2) forts

Som med det som ble sagt om dachsen i et annet innlegg: ” Om kondrodysplastiska stövare – taxar - överlag har fungerat som jakthundar med korta ben men normallånga liv i ett antal århundraden och fortfarande glatt går i gryt och driver rådjur, så finns det väl all anledning att misstänka att just den defektgenen är förenlig med rimlig allmänhälsa.”

Jeg bytter ut noen ord: ” Om merlehunder överlag har fungerat som vallare/brukshunder/familiehunder med noe reduserte sanser men normallånga liv i ett antal århundraden och fortfarande glatt fungerer i samfunnet, i hjemmet og på apellbanen, så finns det väl all anledning att misstänka att just den defektgenen är förenlig med rimlig allmänhälsa.”

Søken etter kunnskap ER ikke det samme som søken etter feil. Det er søken etter fakta. Jeg ber om unnskyldning for at jeg ikke tenkte at min kommentar kunne såre i den grad den tydeligvis gjorde. Men når de fleste fakta blir presentert med pessimisme i stedet for å se etter mulighetene, så får man som potensiell oppdretter (og sikkert som eksisterende oppdretter også) som ønsker å gjøre noe positivt for rasen, følelsen av at man ikke har noe å kjempe for. For om man leter lenge nok, så finner man tilsvarende problemer overalt. Og da betyr det at vi faktisk ikke har noe å avle på. Kan vi ikke bli dyktigere på å se på fakta på en måte som gir oss muligheter i tillegg til begrensniger? Hvis det går i de fleste andre vitenskapsområder, så må det da vel også gå an innenfor collieavlen?

Det som er imidlertid er bra med den type forskning som har vært presentert i forbindelse med den ”blå diskusjonen” er at man som eier, oppdretter og veterinær kan være oppmerksom på mulige problemer. Men:

Et problem er bare et problem når det ER et problem. Inntil da er det kun et potensielt problem. Men skal man uteslutte alt som er et potensielt problem fra avlen, DA har man et problem!
27 november 2011 21:17

Linda Yuen

GÄSTSKRIBENTINLÄGG: BLÅ BRISAD 2)

Ej medfött! foto Linda Yuen


Hva er ”frisk”? Er det genetisk frisk? Klinisk frisk? Er det hunden, eieren, veterinæren eller forskeren som bestemmer om hunden er frisk? Dette er viktige spørsmål som ikke har fasitsvar. Men vi kan drøfte og jeg velger å besvare fakta med filosofi.

Det som er litt interessant med denne diskusjonen, er at jeg tilsynelatende normalt står på den andre siden. Jeg mener at man i avlen må søke kunnskap, støtte de som gjør fremskritt innenfor naturvitenskapen og lære seg å kjenne og forstå de linjene man har med å gjøre, positive og negative komponenter, både hva angår mentalitet, helse og anatomi/eksteriør.

Om det framstår som at jeg en motstander av vitenskap og kunnskap i avlen, så stemmer det altså ikke. Jeg er faktisk ikke motstander av å uteslutte en farge, blue merle eller ennen, ut av avlen av etiske hensyn. Men – på ett punkt er man kanskje ikke helt enige lengre og det er klart at vi skal prate sammen om det. Jeg stemmer JA til kunnskap. Men så skal man ta stilling til hva man ønsker å gjøre med denne kunnskapen.

Dagens rasehundavl er verken naturlig eller nødvendig. Den er et produkt av industriverdenens fritid og overflod. Den eksisterer ikke for sin egen eller økosystemets skyld, men for vår, fordi vi vil. Dessverre er det mange som mener at de på grunnlag av dette ikke behøver å ta hensyn til dyrenes velferd, men de fleste av oss mener at vi må ta på oss et visst etisk ansvar. Vi har med levende individer å gjøre. Men hvor går grensen for hvor mye vi skal ta hensyn til?

Aller helst skulle man sagt: Det går ingen grense. Vårt ansvar er totalt. Vi må ta hensyn til alt. Det hadde vært fantastisk om det lot seg gjøre, men faktum er at vi kan ikke skape den perfekte genetisk friske hunden. Og om vi kunne det, burde vi da heller ikke benytte den kunnskapen til å hjelpe vår egen art til bedre helse?

Igjen, frisk – hva er det? La oss da se på vår egen art – vi avler hensynsløst på alle mulige defekter og sykdommer, for ikke å snakke om ussel mentalitet. Nå har jeg personlig riktignok vært veldig heldig med min helse, men jeg er litt nærsynt. Kanskje hadde det ført til at jeg ikke ville overleve i villmarken, men i hverdagen har jeg ingen handicap. Jeg klarer meg uten noen form for korreksjon (jeg har briller, men bruker dem sjelden) og jeg lider ikke. Det er ytterst sjelden at jeg reflekterer over min nærsynthet og jeg anser meg selv som frisk, selv om en optometrist nok vil si at jeg har et lite synsproblem. Har jeg da et problem eller har jeg det ikke?

Jeg anerkjenner det arbeidet som har vært lagt ned i blue merle-forskningen. Jeg anerkjenner at heterozygote merles KAN fødes med nedsatt hørsel på ett eller begge ører. Men så mener jeg at det ikke er et godt nok grunnlag til å ekskludere blue merle fra avlen. Merlen har vi hatt i avlen i mange, mange år. Hvor mange oppdrettere, eiere og veterinærer har i den tiden flagget problemet blått=redusert hørsel? Jeg anerkjenner muligheten for at flere av de blå kan ha hatt eller har redusert hørsel. Men ikke i et slikt omfang eller i en slik grad at noen har lidd av det – verken hunder eller eiere. Man kan gjerne si at selv med et lite hørselsproblem ville en hund ikke overlevd uten mennesket og at den derfor ikke burde avles på. Men faktum er vel at den aldri vil befinne seg i den siuasjonen. Den er avlet for og i det mennesklige samfunn. Ethvert handicap må bedømmes utifra det miljø en art lever i og i hvilken grad det er til hinder for normal funksjonalitet.

Fortsetter...


Linda Yuen

SAMMA MÖNSTER, MOTSATT FÄRG

Ni som är duktiga på att sticka vet säkert vad det heter när en vante har ett mönster i en färg på botten i en annan färg. Vit snöflinga på svart botten, till exempel. Och så vränger man vanten ut och in och hey presto! Samma mönster, men färgerna har bytt plats. Svart flinga på vit botten!

Jag tänkte på det där förut medan jag plockade upp grenar. I morse strödde vinden småkvistar över gårdsplan; nu rycker den tag så att stora grenar bryts av och seglar iväg och det känns osäkert att gå på byvägen. Regnet kommer horisontellt och man hör inte bilhjulen bakom sig. Det goda med det hela är att det inte finns så mycket krattning kvar att bekymra sig om. Inte för att vi är trädgårdspedanter, precis – om grannarna vill bränna av fossila bränsletillgångar på att imitera det fårsnaggade gräset runt gamla engelska herresäten, så får de. Här betar shettisarna det värsta. Löven krattas för att hästarna inte ska halka omkull på dem nu när allt är vått och halt och de har bråttom in i mörkret.
Har ni förresten tänkt på vad de där berömda colliesarna egentligen sysslade med när drottning Viktoria fick syn på dem på Balmoral och bestämde sig för att förädla dem till finhundar?
Gissningsvis höll de gräsklipparfåren på rätt ställe. Om de var som mina, så hade majestätet sedan icke heller problem med fårskit under skorna.

Hursomhelst – titta på de här två åsikterna:

Blå färg är så vacker och ovanlig
så den väljer vi att avla på. JA! ALLTID!

Blå färg är en risk för nedsatt hörsel och syn, så den avlar vi inte på!
NEJ! ALDRIG!!

Båda meningarna stirrar bara på hundens fysiska egenskaper. Ena sidan upp, så har man exteriörälskarnas mönster. Andra sidan upp, så har man hundavelskritikernas. (Eller Jordbruksverkets.)
Ingen av dem handlar om hundens möjlighet att vara hund. Ingen handlar om hur hunden fungerar. Fast det var det och ingenting annat som alltsammans handlade om hela den långa gemensamma vägen för människan och hunden tills för bara hundra år sedan.
Knepigt, inte sant?

Bodil Carlsson

Valpköpare?

På denna sida hittar du de uppfödare som tänker lite längre. De som bemödar sig om att utvärdera sin avel, de som vet att Rom inte byggdes på EN dag och som vet att avel är ett svårt och komplicerat arbete - men definitivt inte omöjligt!

Om dimmans och duggregnets skönhet

Som ni kanske vet så lyser snön och kylan fortfarande med sin frånvaro här uppe i norr. Gräsmattan är till synes friskt grön och borde troligen ha klippts ännu en gång innan vintern. Vi låtsas som om det är ok ändå… Prästkragarna har blommat tappert ända in till slutet av november, nu hänger de dock lite med huvudet. Jag kan inte klandra dem, de har gjort en stoisk insats denna höst.

För övrigt en höst som jag bara har gott att säga om. Som hallänning, men nu för tiden norrlänning, tror jag att man trivs med den höst som är som man är van vid. Tio år i Norrland får inte mig att bortse från många andra år med andra sorts höstar. Visserligen dimmiga, fulla med duggregn och på många sätt trista men ända fyllda med en sorts skönhet. Och i veckan fann jag denna dimmiga, småfuktiga skönhet som jag växte upp med. I Västerbotten – av alla landskap!


(Mobilkamerans färger är lite missvisande - men intressanta, så jag tar med den för det lila färgstickets skull.)

Vi har en runda vi går ganska ofta, jag och hundarna. På grusväg, via äldre skogsväg, ner på åkermark och sedan på snart igenvuxen skogsväg och efter det på vanlig skogsstig via elljusspåret, till hemmet.
Den snart igenvuxna skogsstigen är som att trilla in i en illustration av John Bauer. Mobilkameran ger ett oväntat ljus ovanifrån som lyser upp mossan. Intressant men oförklarligt. Icke desto mindre bygger det upp förväntningarna. Jag förväntar mig nästan varje gång vi går här att få se troll, ståtliga älgar och kanske en älva - vilken sekund som helst. Det har förstås inte hänt än, men kanske en dag…





Tills den dagen så får vi roa oss med annat. Imorgon blir det tydligen storm, så spår är väl inte att tänka på. Kanske jag tar med mina håriga vänner för att göra några uppletanden. De har en brun apa som de gillar väldigt mycket... Och jag gillar väldigt mycket när de har roligt och får tänka - precis som jag har tänkt mig.
Men nu njuter jag mest av en mild höst, grå och dimmig och väldigt bekant.

Johan Nilsson

TAXTANKAR

I väntan på kommande inlägg om merle – låt oss betänka taxen!

Tax är en kondrodysplastisk dvärg, no two ways about it. Kondro betyder brosk, dys betyder dålig eller felaktig och plastisk betyder form eller bildande. En kondrodysplastisk dvärg har illa anlagd broskvävnad. Det är en mutation: en defektdrabbad gen. Resultatet är en tillväxtrubbning i ben – från början broskmodeller som efter födseln ska växa till på längden och sedan förkalkas och bli det som hos oss är de långa benen i över- och underarmar respektive lår och underben och motsvarande, förstås, hos hund. Tillväxtstörningen finns i annan benvävnad och annat brosk också, t ex ryggradskotornas mellanskivor. Men den märks mest i de ben som är tänkta att växa sig riktigt långa. En kondrodysplastisk dvärg har normalstor bål, men mycket korta ben. Se där en tvättäkta, dominant defektgen!

Nu är det så, att den mutationen har funnits hos tyska hundar av stövartyp sedan medeltiden. Det var praktiskt med väldigt kortbenta stövare, för de kunde ta sig ner i gryten där kompisarna med normallånga ben antingen inte gick in eller lättare fastnade. Så då avlade man på dem och gav dem ett eget namn.
Är det ett lidande att vara tax?

Jag menar inte, att man ska bibehålla taxens benlängd av vördnad för det som är gammalt och fornt. Kulturhistoria gör inget hundliv bättre. Jag menar inte, att man ska strunta i att den kondrodysplastiska ryggen medför större risk för diskbråck. Jag menar att när man tittar på en mutation, så ska man döma den efter vad den tillåter bäraren att göra. Om kondrodysplastiska stövare – taxar - överlag har fungerat som jakthundar med korta ben men normallånga liv i ett antal århundraden och fortfarande glatt går i gryt och driver rådjur, så finns det väl all anledning att misstänka att just den defektgenen är förenlig med rimlig allmänhälsa.
Att exteriörfantasterna sedan kastar sig över taxen, drar ut kroppen till ett långt snöre och kortar benen ännu mer så att hunden liknar en skämtteckning; att man avlar fram ytterligare en dvärgväxt, som om det inte var tillräckligt med benlängdsförlusten utan man måste ha en helkroppsförlust också; att man sätter maxvikter för dvärgtax ledande till att engelska utställare påstås undanhålla mat och vatten i ett par dygn före de superviktiga titelchanserna... tja, så där håller det ju på, inte sant? Det är ju så den världen ser ut.
Det ändrar inte faktum: mutationen har hållit sig kvar under så lång tid, därför att den tillät hunden att fungera tillräckligt bra för att göra det önskade jobbet åt oss.


Bodil Carlsson

IGÅR...

... hade New York Times en lång artikel om rasen bulldogg, avelsrelaterade hälsoproblem och det berättigade i att avla på något så sjukt bara för att det är gulligt med baby face-uppsyn och snarkandning. Inte vet jag om bulldoggsfolket hade väntat att telefonen skulle börja ringa, men jag gissar att den ringer idag.
New York Times hemsida är USA:s största nätsajt för nyheter. Den har 30 MILJONER unika besökare per månad och bulldoggsartikeln är den tredje mest kommenterade.

En annan sajt har två gånger det sista året frågat mig om CEA hos collie. Jag har sagt att det finns större problem att ta upp, om man vill ta upp collie, men det är inte självklart att man kan förmå en journalist att lita på att man inte bara vill prata bort ett problem. Om journalisten kommer på tanken att i stället sikta in sig på att granska merle, så kommer nog telefonen att ringa hos collieuppfödare också. Den sajten har varje dag mer än 1 000 läsare från olika länder.
Det är inte vi hundmänniskor som bestämmer vilka frågor som ställs. Det enda vi kan göra är att vara beredda på att ha någorlunda bra svar.


Bodil Carlsson

BLÅ BRISAD 1)

MED FÖRLOV SAGT...

… är det hövligare att be om ursäkt för sin egen dåliga skrivkonst än att fundera över andras läsförmåga.
I vilken annan värld lägger man ut en genomgång av aktuella forskningsartiklar och ett yttrande från en myndighet och får svaret DET KÄNNS som att man aktivt gräver fram fel?
Basseten sticker fram sitt jordiga nylle och ber att få påminna om hur spåret gick.


Alldeles nyss tog SKK:s Avelskommitté beslut om att avel på merle/merle är oacceptabel. Alldeles nyss kom det där yttrandet från JV. Alldeles nyss diskuterades inom ett par andra svenska rasklubbar avel på merle överhuvudtaget. Nu - precis nu - pågår diskussioner på minst en uppmärksammad amerikansk hundblogg om kennlar som inte skäms för att presentera vita dubbelmerle hundar till avel. Nu – idag - hittar ni både nätsidorna om lethal whites och mera seriösa diskussioner om konsekvenserna av merle i andra länder.
Allt det här pågår faktiskt vare sig man vill höra talas om det eller inte. Merle är på tapeten igen och om ni inte vill lyssna på rimliga forskningsrapporter, så kommer ni att få lyssna på folk som bara har hört Malcolm Willis.
Har ni otur så sitter de på länsstyrelserna. Aldrig tänkt så långt?

Så vad ska Linda Yuen göra den dan då telefonen ringer? Det är en gråtfärdig uppfödarkollega i Tyskland som berättar att någon instans har drämt till med merleförbud. Det är en journalist från vår förnämliga kvällspress som inte har något fräscht mord att skriva om och tänker sig en snygg rubrik där det står DÖDLIGT VITT över fotot av en valp utan ögon: tjugo år gammalt och föreställande en aussie, men det skiter väl journalisten i. Eller det är Konsumentombudsmannen, som säger att en köpare reklamerar en valp med nedsatt hörsel – jo, det har redan hänt, om än i en annan ras.
Vad ska du svara, Linda? Räcker det med att tala om hur det känns? Eller kan det vara bra med lite balanserade siffror att komma med?


Bodil Carlsson

JAKTEN PÅ KUNSKAP = JAKT EFTER FEL...???

Att lära sig förstå vad man har framför näsan liknar inte jakt. Man kan inte att jäkta ikapp en gnutta bättre förståelse. Men vittringen av den i näsan är oemotståndlig och spåret ljuvligt att följa, även om det leder genom snåriga rapporter och oländig uppsatsterräng. Så måste basseten känna sig, när den kämpar fram på sina korta ben och snubblar över sina långa öron och svär över att den inte är snabbare och skickligare, för spåret drar vidare ... och så hittar man plötsligt köttbenet, där någon mycket smartare och mera kompetent person har kastat ut det för den som vill ha det!
WOW! Tack P J Gustavsson, amerikansk genetiker! Jag smaskade i dagar på den upplevelsen. Komplett lycklig över att ha hittat förklaringen till det jag bara hade tittat på (eller, om jag hade varit uppfödare, sysslat med) men inte begripit under alla dessa år: varför fläckmönstret hos merle är som det är. Tänk att kunna stå och titta på en hund och se geninskottet!

Om jag verkligen har misslyckats så totalt med att få Linda Yuen och andra att dela den känslan, så finns det bara två förklaringar och den som jag kan förlika mig med är att jag skriver jäkligt illa.
Den andra tänkbara förklaringen är inställningen att man kan komma med beställningar till biologin och aldrig behöva höra talas om att det kan vara komplikationer med leveransen. Inte ens om det är sällan eller jämförelsevis små komplikationer ska man behöva höra om det. Det skulle vara en konstig inställning, inte sant? Inte lär den imponera stort på Jordbruksverk, hundavelskritiker eller andra heller.
Därför ber jag oförbehållsamt om ursäkt för min taffliga skrivkonst.


Bodil Carlsson

Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 9) BOM, OVER AND OUT!

Merle har funnits hos brittiska vallhundar under mycket lång tid. Man selekterade inte för merle; man lät merle finnas eftersom färgen fanns hos fungerande hund. OK?

Vi har en annorlunda selektionsprincip idag. Av de blå merle som finns i rasen nu har kanske inte så många sin blå förälder vald på meriter – annat än exteriörmeriter, förstås. Gissar jag fel om jag tror att folk oftast avlar blått för att det är snyggt? Efterfrågat?

Vi har 16% heterozygot blå merle i rasen och i september i år skriver Jordbruksverket att man ”anser att avel med merle i många avseenden faller utanför dessa ramar /djurskyddslagstiftningen, min anm/ eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.”
Det är en rätt stor del av rasen som Jordbruksverket markerar mot. Ingen som blir bekymrad?

När man får ett sådant besked som Jordbruksverkets svar under näsan hoppar man till. Undrar vad de har på fötterna. Sedan tittar man på faktaunderlaget lite översiktligt

Återkomsten 25 september
Merle 2) 26 september


och skaffar lite basinformation: vad handlar det här om? Och varför dyker det upp just nu?

I begynnelsen var SILV 29 september
Gen med ont i SINE 1 oktober
Dimblått 2 oktober
Blådårar 5 oktober
Vitt på vit botten 9 oktober
So what else is new? 11 oktober

Och så går man igenom de forskningsrapporter man hittar, tittar på hur stora de är och hur de har gjorts och funderar lite på vem som har gjort dem och av vilken anledning de kan ha tagits fram.

Om man inte förstår, så kontaktar man och ställer frågor. Folk som är engagerade i ett ämnesområde svarar ofta tror väldigt gärna på frågor. De tycker det är roligt att dela med sig av kunskaper.

Dear professor Strain 1 - 5

Till sist gör man en rimlighetsbedömning av de siffror rapporterna presenterar. Kan det stämma?


Översiktsrapporter brukar på sluttampen ha en kort diskussion utifrån det man har fått veta, där man sammanfattar och säger vad man själv tycker. Det här är min korta diskussion. Blått är vackert, men mekanismen som skapar den kan medföra risker för hunden och kunskapen om vad merle innebär måste hållas levande inom de rasklubbar där färgen finns. Det kan vara skäl att fundera på, hur många procent merle vi vill ha inom en ras. Om de blå hundar som går i avel har kvalifikationer, som visar att de fungerar väl – de tävlar agility, där man inte kan vara särskilt synhandikappad för att ta sig runt banan och troligen inte döv heller; de vallar, eller de är tjänstehundar - så är det väl bästa tänkbara svaret till Jordbruksverket och alla andra?
Avla på funktion! Alla hundar av alla färger, men framför allt den färg som orsakas en pigmentförlustgen och släpar med sig en liten men påvisbar risk för defekter även i enkel uppsättning – breed on merit!

BOM! som de säger i USA.


Med det får det vara nog med merle. Själv har jag haft roligt medan jag höll på - hoppas någon annan har haft behållning också - men andra delar av tillvaron kallar.

Bodil Carlsson

OM INTE OM HADE VARIT...

Om inte den där nya reflexvästen hade suttit på. Om inte hundögonen hade glittrat av helvetiskt ljus - och OM inte personen längst till vänster hade råkat se ut som lord Voldemort i nyllet -
så hade detta varit en riktigt fint foto!


Bodil Carlsson

HOGWARTS

Alla novemberkvällar är direktimporter från Hogwarts. De kusliga trädstammarna försvinner upp i mörker; dimmiga ljuskäglor får granngårdarna att se annorlunda ut, som om de inte riktigt låg på samma ställe – är det inte flera fönster än det brukar vara? Ligger inte det där huset längre åt norr än det gör i dagsljus?
Fågelskrik från skogen gör hundarna ursinniga och i ficklampsskenet lyser fårens ögon gröna, när de reser sig och spejar mot oss. Något ovanligt djur rör på sig i skymningen och gör dem osäkra. Hästarna kommer in i galopp, täckta av vattenpärlor som är så små att de inte kan urskiljas. Vätan kan inte bestämma sig för om den är dis eller duggregn.Hundarna lämnar sanddyner efter sig på alla golv och livet är rätt härligt.
Vi borde göra klart med senhöststädningen av trädgårn, men vi tittar på den sista Harry Potter-filmen i stället. I morron ska vi lägga det första spåret åt Hästtjejens schäfer: you have to get your priorities right.
Trevlig senhösthelg ni också!

Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 8) Urval i originaltappning

Det sägs att anlaget för merle finns inom ganska många raser. En av dem är beauceron, som skall ha varit inblandad i catahoulans uppkomst. Jag vet ingenting om detta och ingenting om hur länge merle kan ha funnits hos t ex chihuahua. Men jag vet i allafall lite grann om hur brittiska vallhundsraser levde längre tillbaka i tiden.
Så här har ni en princip och två metoder för selektion av blått. Känsliga läsare får blunda, för det är inga bra metoder. Men det var så man gjorde. Inte för att människorna nödvändigtvis tyckte det var trevligt; inte för att de säkert var mera okänsliga än vi.
Utan för att de inte hade råd med annat. De hade ingen marknad att sälja en mängd valpar till. Så de klarade inte av att livnära fler hundar än de behövde.

Berättelse från det gamla Wales, kanske inte längre tillbaka än en fyrtio år eller så:
När en tik fick valpar, behöll man en av dem. Kanske två, ifall granngården ville ha också, men oftast bara en. Så vilken skulle man ta?
I Wales lät man tiken välja, för man trodde att hon alltid valde den starkaste. Alla valparna bars ut på gårdsplan i en korg. Tiken fick springa ut till dem och den valp som hon först tog i munnen för att bära tillbaka, den fick leva.
Ibland valde hon blått.

Berättelse från Louisiana, ungefär samma tid: samma sak på annat vis. Man lät en catahoulakull leva tills den var kanske halvårsgammal. Så tog man med valparna ut i skogen och satte dem på ett viltspår. De två som var långsammast att ta upp spåret och ge sig av blev skjutna: inte tillräckligt med intresse för att fungera som jakthundar. De två som först vände tillbaka hade inte – trodde man – tillräckligt med drive för att hänga på sin flock och göra jobbet. De blev också skjutna.
Ibland sparade bösspiporna blått.

Båda platserna hade samma urvalsprincip. Man försökte välja de bästa, de starkaste och mest dugliga. Det var inte estetiska preferenser som styrde tiken och bösspiporna. Ändå hade man i generation efter generation merle hundar. Talar det för eller emot färgen?
Varken eller. Det säger ingenting alls om färgen! Men det säger att hundarna med merle päls kan vara tillräckligt välfungerande för att accepteras i en hårt nödvändighetsinriktad värld.

Titta igen på siffrorna från Hannover och pröva dem mot vad vi vet om brittiska vallhundars och catahoulors vardag förr – som är fortfarande är vardag för många walesiska och irländska hundar. Är det rimligt att tro att minst en tredjedel av alla blå skulle vara döva och dessutom ha syndefekter? Utan att någon upptäckt det? u
Svårt att tänka sig.

Kan det vara möjligt att det föreligger dövhet hos ett par procent av vallhundar och jakthundar i praktiskt bruk?
Yep. Det kan nog finnas både det ena och det andra, så länge det inte stör användbarheten.Och.... är inte det en rätt sund princip för val av avelsdjur?


Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 7) Vem säger vad?

Vem kan man lita på? Alla, även forskare, har en utgångspunkt och en bakgrund av personliga erfarenheter och personliga anknytningar, som bestämmer vad man vill titta närmare på och vad som känns rimligt i resultaten.

Malcolm Willis har en doktorsgrad och är en känd engelsk hundgenetiker. Det låter väl bra? Han kommer ur en bakgrund där det är OK att göra boxer självkuperande genom att korsa in en obesläktad stubbsvansras.
Hans fru föder upp chihuahua.

George Strain har en professorstitel inom veterinärmedicin. Det låter väl bra? Han lever i Louisiana, catahoulans hemland. Han kommer ur en bakgrund där det är vanligt att se fungerande merle.
Minst en vän till honom föder upp catahoula.

Så där står de nu mittemot varandra i var sin ringhörna med handskarna på och blänger. Den ene tror att bästa sättet att få hunduppfödare att ogilla en färg är att använda ordet blandras om hundarna som har färgen. Den andre verkar ha funderingar på varför hunduppfödare anmäler hundar till en studie, som om de inte alltid satte principen om slumpmässigt urval högst här i världen utan väldigt gärna ville bevisa något...

Ja, OK då! Jag som försöker referera matchen har också en utgångspunkt. En av kombattanterna fick mig att gnägga rått och hjärtligt och den andre killen gör mig sur. Jag gillar inte hans sätt att argumentera och jag gillar inte traditionen som han kommer ur heller. Som jag ser det, så har den ställt till med för många aldrig ifrågasatta konstigheter. Så nu vet ni det. Men det ändrar inte sakfrågan: i vilken ringhörna finns de bästa siffrorna i den här matchen?


Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 5) Vilkas siffror?

George Strain, professor i jämförande biologisk vetenskap vid Louisiana State University, gjorde tillsammans med kollegor en studie på hörsel hos merle.
De fick fram hundarna genom kontakter med kennelklubbar och rasorganisationer. Hundarna var privatägda och ägarna var medvetna om att syftet var att studera hörsel hos blå hundar, vare sig de troddes vara hörande eller misstänktes ha hörselförlust. Uppfödare av raser där merle är under granskning för att kanske uteslutas från rasens standard kan ha motiverats att bidra med hörande hundar för att skydda färgen. Det är okänt huruvida det kan ha gett ett urval som inte var slumpmässigt.


Hur vet man det där? Strain talar själv om det. De två sista meningarna är citerade ur presentationen. Upplägget på studien godkändes i vilket fall av universitetets granskande kommitté för kliniska studier, vilket borde betyda att man inte fann risken för urvalsfel halsbrytande. Man hade 152 hundar av 10 olika raser plus 1 oidentifierbar blandis, alla merle för det obeväpnade ögat. Så man DNA-testade alla: var det som såg ut som merle verkligen merle? Och i så fall enkel eller dubbel merle? Hörseln testades med BAER.Och vad hittades?

HÖRSELFÖRLUST RAKT AV FÖR ALLA MERLE AV ALLA INGÅENDE RASER: 9,2%.
4,6% av alla merle var döva på ett öra och 4,6% på båda.

FÖR HETEROZYGOTA MERLE 3,5% HÖRSELFEL.
2,7% var döva på ett öra och 0,9% på båda.

FÖR HOMOZYGOTA MERLE 25% HÖRSELFEL.
10% var döva på ett öra och 15% var döva på båda.

Catahoula utgjorde en väldigt stor del av de undersökta: 54 st. Inte så konstigt, Louisiana är Catahoulans hemtrakter. Av collie fanns bara 15 st och av sheltie 9. Där såg det ut så här:

AV 15 MERLE COLLIES VAR 13 NORMALHÖRANDE. 2 AV 15 ENSIDIGT DÖVA.
12 AV DE 15 VAR ENKEL MERLE OCH ALLA TOLV HADE NORMAL HÖRSEL.
3 VAR DUBBEL MERLE: 2 DÖVA PÅ ETT ÖRA, MEN 1 HADE NORMAL HÖRSEL.

AV 9 MERLE SHELTIES HADE 7 NORMAL HÖRSEL.
7 VAR ENKEL MERLE: 1 DÖV PÅ ETT ÖRA.
1 VAR DUBBEL MERLE: DÖV PÅ BÅDA ÖRONEN.

Finns det felkällor i det här? Ja,förstås, det finns i alla studier! För det första: det är inte så många hundar sammanlagt. Men det är klart flera än de 38 från Hannover! 153 är bättre än 38.

Det är inte så många raser heller, men det är klart flera än bara tax. Tio är bättre än en.

Några få av de ingående hundarna var släkt med varandra, men det sägs inte på vilket sätt. Samma sak gäller taxarna från Hannover.

Det är väldigt få hundar från varje ras, så effekt av merle inom olika raser går inte att säga något om. Däremot kanske att gissa om effekten av merlegenen för arten hund?

En stor andel är Catahoulas – som sagt inte så konstigt, eftersom catahoulan är lite av ”nationalhund” där studien gjordes. Många catahoulas är merle. Många merle catahoulas är tydligen mörkpigmenterade, vilket KAN betyda att merlegenen av någon anledning slår igenom mindre starkt hos den rasen och ger ett bättre ”helhetsintryck” av merle än om inga catahoulas hade funnits med. Man kan också tänka sig att catahoulafolket såg till att inte ta med hörselfelen.

Och de arma chihuahorna? 18 merle vavvor mönstrades. Samtliga var enkel merle och hela bunten hörde på båda öronen. Kan visst tänkas att chihuahua-uppfödare aktat sig noga för att delta med döva hundar. Men ärligt talat ser väl bilden där ut som hos heterozygot merle collie?

Kort sagt känner man inte igen siffrorna i taxrapporten från Hannover. Däremot känner man igen en annan siffra.
En grupp engelska forskare kämpade i sju år med att BAER-testa hörsel på 2 597 border collies och delade upp dem efter bl a färg. De hittade dövhet på ett eller båda öronen hos 7,9% av alla merle. Det är inte så stor skillnad mot Strains siffra på 9,2. Så visst, Strains studie är liten, men den stöds av siffran från en studie som är större. Antalet hundar klassade som merle i den engelska studien är 163. 163+153=216. 216 hundar av olika raser ur olika miljöer är mycket bättre än 38 av en enda ras ur en enda, speciell miljö.

Båda siffrorna gäller ALLA merle, heterozygota och homozygota sammanslagna. Strain kunde sedan skilja ut enkel respektive dubbel merle med DNA-test. Han visste vad som var vilket och som ni ser – riskerna för dövhet hos dubbel merle är riktigt höga. Engelsmännen kunde inte sortera i enkel och dubbel merle, därför att deras studie avslutades innan merlegenen identifierades. De verkar faktiskt ha förutsatt att alla merle de undersökte var heterozygota. De hittade däremot stigande hörselrisker för blå ögon och mycket vitt på huvudet. Så vitt jag begriper finns ingen som vet om de där blå ögonen och det vita på huvudet beror på S-locusalleler, eller om det ibland kan ha varit bilden av dubbel merle. Om de där forskarna hade haft tillgång till testet skulle vi ha haft en riktigt värdefull studie att fundera över...
... men det hade de inte.


Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 4) De trettiåttas gäng

På 70-talet hade universitetet i Hannover en kennel där man födde upp taxar för studier. Dessa taxar har betytt väldigt mycket för uppfattningen om anlaget för merle. Det har förstås i långliga tider funnits traditioner inom uppfödningen av olika djurslag att man ska akta sig för att para vitt med vitt, men det har inte funnits forskning om det särskilt länge.
Studien som satte igång alltsammans kan jag inte hitta i original – troligen är den för gammal för nätet – och min tyska skulle inte ha räckt till ändå, men det man kan hitta är sammanfattningar på engelska. Så här låter det.
De första rapporterna bygger på en grupp hundar från en institutionsuppfödning av tax. Universitet höll sig helt enkelt med en kennel för uppfödning av hundar att studera. En rapport undersökte deras hörsel och sedan kom ett par andra, som tittade på syn.
Hörselstudien gjordes av en forskare som hette Reetz med kollegor. Det här är vad de fann. Man hade 38 taxar. Elva var dubbel merle, 19 var enkel merle och 8 var inte merle. Dessa taxar hade hörselförlust i någon mån – allt från lite grann till total, enkelsidig eller dubbelsidig – hos sammanlagt nästan 55% av dubbel (homozygot) merle och nästan 37% av enkel (heterozygot) merle. Ingen av de 8 utan merle hade hörselförlust.
Hemska siffror!

Ja, det tyckte alla. Ett rykte säger att delstaten Hannover förberedde ett omgående totalförbud på all avel med merle, när resultaten blev kända. Uppståndelsen kring den här rapporten var - om jag inte är alldeles felinformerad - den direkta orsaken till att Collieklubben i Sverige förbjöd avel på merle/merle. ( Det gjorde SCK alldeles rätt i, som jag ser det, och SKK hade ärligt talat inte behövt vänta i trettio år till med samma beslut. )

Men... När nu moderna studier av merle börjar komma fram, så ser resultaten inte riktigt likadana ut. Varför?

De som undersöktes i Hannover var en MYCKET LITEN GRUPP DJUR SOM LEVDE I EN MYCKET SPECIELL MILJÖ.
Vi vet ingenting om bullernivåer i omgivningen, öroninfektioner eller ens inbördes släktskap hos taxarna och självklart kan ingen veta om klassningen i enkel och dubbel merle var riktig – det här hände trettio år innan genen för merle identifierades. Det vi kan se är att 38 individer av en enda ras är väldigt få att bygga superbestämda uppfattningar på.
Ännu mer bekymmer är detta. Dövhet orsakad av merle eller S-locus brukar vara total. Antingen hör hunden på örat ifråga (om den har fått fungerande celler i det innerörat) eller så hör den inte alls, för det finns ingen utrustning för hörsel på plats. Rapporten från Hannover verkar ha innehållit en del hundar med halvdålig – alltså "bara" nedsatt - hörsel. En enda var totaldöv på båda öronen – yep, en dubbelmerle. Men alla andra hundar med någon grad av nedsatt hörsel FÖRUTSATTES ha dålig hörsel därför att de var merle.
Så varför dra upp det här?
Hannover-rapporten innehöll en del inbyggda frågetecken. Rätt stora frågetecken, faktiskt! Men utifrån den har man ändå dragit slutsatser för alla hundar i alla raser som har genen för merle. Nu när diskussionen om merle verkar ta fart igen, så dyker den gamla rapporten upp som ett brev på posten. George Strain kallar den för "miserable science".* Malcolm Willis argumenterar för merleförbud utifrån den och en hel del av tjafset på nätet gör samma sak.

Det finns faktiskt bättre underlag att gräla om.

* pers medd 11 11 10

Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 3) Varför nu?

Helt säkert är världen full av hunduppfödare som redan vet allt de behöver veta både om merle och alla andra gener som tillsammans skapar en så fantastisk varelse som hunden.
Men för den händelse det eventuellt finns någon därute, som kan ha lite nyfikenhet kvar att stilla och som kanske dessutom ibland undrar över hur det egentligen går till, när något uppmärksammas av forskare och genetiker och med fem eller femton års fördröjning dyker upp som ett beslut taget av SKK:s Avelskommitté, eller ett yttrande från Jordbruksverket, eller från en uppretad länsstyrelse någonstans i landet – skriver jag ändå.
Jag är också nyfiken av mig och vill gärna förstå vad det är jag ser, när jag tittar på svarta fläckar på en blå hund: vandringsmönstret hos celler som bär en riskabel gen och tappar en en bit av den på vägen.

Om sådana gener har fått ökad spridning i ett antal raser på senare år, därför att sällskapsdjursindustrin satsar på det snygga lättsålda, så kommer fler hundar att ha blivit blå, fler katter vita och fler hästar att födas som blåögda vitskäckar.
Om genetiken samtidigt tar ett jättekliv framåt, så att forskarna allt oftare hittar de närbesläktade generna hos hundar, katter och hästar, när de letar efter genetiska orsaker till välkända sjukdomar hos människa...
… så kommer allt fler människor att upptäcka ord som avblekningsgen. De kommer att hitta uttrycket lethal whites på nätet. De kommer att se fotona på ögonlösa vita.
De kommer att fråga uppfödarna: ”Vad håller ni på med?”
Och de kommer att få olika svar.

Några kommer att försvara sin färg med näbbar och klor. Andra kommer att försöka värna sina raser mot modenycker. Jag gissar att det är där Malcolm Willis står. Han vill rädda chihuahuorna från att bli silvriga accessoarer som ska matcha handväskorna som de bärs omkring i. Det förstår man.
Men han hade kunnat göra det bättre än genom 38 taxar från 70-talet.


Bodil Carlsson