Det sägs att anlaget för merle finns inom ganska många raser. En av dem är beauceron, som skall ha varit inblandad i catahoulans uppkomst. Jag vet ingenting om detta och ingenting om hur länge merle kan ha funnits hos t ex chihuahua. Men jag vet i allafall lite grann om hur brittiska vallhundsraser levde längre tillbaka i tiden.
Så här har ni en princip och två metoder för selektion av blått. Känsliga läsare får blunda, för det är inga bra metoder. Men det var så man gjorde. Inte för att människorna nödvändigtvis tyckte det var trevligt; inte för att de säkert var mera okänsliga än vi.
Utan för att de inte hade råd med annat. De hade ingen marknad att sälja en mängd valpar till. Så de klarade inte av att livnära fler hundar än de behövde.
Berättelse från det gamla Wales, kanske inte längre tillbaka än en fyrtio år eller så:
När en tik fick valpar, behöll man en av dem. Kanske två, ifall granngården ville ha också, men oftast bara en. Så vilken skulle man ta?
I Wales lät man tiken välja, för man trodde att hon alltid valde den starkaste. Alla valparna bars ut på gårdsplan i en korg. Tiken fick springa ut till dem och den valp som hon först tog i munnen för att bära tillbaka, den fick leva.
Ibland valde hon blått.
Berättelse från Louisiana, ungefär samma tid: samma sak på annat vis. Man lät en catahoulakull leva tills den var kanske halvårsgammal. Så tog man med valparna ut i skogen och satte dem på ett viltspår. De två som var långsammast att ta upp spåret och ge sig av blev skjutna: inte tillräckligt med intresse för att fungera som jakthundar. De två som först vände tillbaka hade inte – trodde man – tillräckligt med drive för att hänga på sin flock och göra jobbet. De blev också skjutna.
Ibland sparade bösspiporna blått.
Båda platserna hade samma urvalsprincip. Man försökte välja de bästa, de starkaste och mest dugliga. Det var inte estetiska preferenser som styrde tiken och bösspiporna. Ändå hade man i generation efter generation merle hundar. Talar det för eller emot färgen?
Varken eller. Det säger ingenting alls om färgen! Men det säger att hundarna med merle päls kan vara tillräckligt välfungerande för att accepteras i en hårt nödvändighetsinriktad värld.
Titta igen på siffrorna från Hannover och pröva dem mot vad vi vet om brittiska vallhundars och catahoulors vardag förr – som är fortfarande är vardag för många walesiska och irländska hundar. Är det rimligt att tro att minst en tredjedel av alla blå skulle vara döva och dessutom ha syndefekter? Utan att någon upptäckt det? u
Svårt att tänka sig.
Kan det vara möjligt att det föreligger dövhet hos ett par procent av vallhundar och jakthundar i praktiskt bruk?
Yep. Det kan nog finnas både det ena och det andra, så länge det inte stör användbarheten.Och.... är inte det en rätt sund princip för val av avelsdjur?
Bodil Carlsson
Hej
SvaraRaderaDet finns merlegen hos Bergamasco som är en herde/vallhundras ifrån Italien. När man läser på rasklubbens hemsida så har de kommit fram till att man aldrig får para två merlehundar med varandra, men förekommer i rasens hemland. Citerar :
Bergamascon har som många alpina vallhundar en merlegen. Alla Bergamascovalpar föds således svarta eller grå och de grå är bärare av merlegenen. Denna merlegen får inte förekomma i dubbel upplaga vilket innebär att man aldrig parar grått med grått. Däremot är man angelägen om att bevara denna merlegen inom rasen.
Bergamascons pälsfärg kräver en egen förklaring. Alla valpar föds svarta eller grå. Detta är således deras genetiska färg. Det är oerhört viktigt att hålla reda på den genetiska färgen. Vilken färg de senare antar har ingen betydelse alls, möjligen är det en smaksak för den enskilde ägaren
Genetiskt grå pälsfärg kan visa sig mycket olika. Ibland är valpen helt enfärgat grå och oftast grå med markerat svarta märken, större eller mindre. Även den enfärgat grå valpen har det svarta pigmentet men det är mer utspritt så att det ger ett intryck av en enfärgad mörk grå valp. Båda dessa varianter är dock bärare av en MERLE-gen vilket är mycket viktigt att veta. Merle-genen är semiletal, vilket innebär att den i dubbel uppsättning är letal. Man parar således aldrig två grå hundar med varandra utan det optimala är svart/grå men även svart/svart är godtagbart vid enskilda tillfällen när man önskar speciella kombinationer.
Det sägs finnas gamla (kanske 100-åriga) inparningar med Briard som fortfarande kan poppa upp som icke önskvärda små ”utbytingar” i en normal valpkull. Dessa föds med en fawn nyans som inte hör till en normal Bergamascokull. Detta är inte ett medicinskt problem. Det största problemet med detta är att dessa individer normalt kan dölja en Merle- gen. Man vet således normalt inte om de är Merle eller ej. Det är därför viktigt att hålla dessa utanför vidare avel.
Ögonfärgen på en Bergamasco blir allt mörkare ju äldre den är. En del gråfärgade Bergamasco kan födas med en liten avpigmentering i ögat som kan synas som en liten vit fläck. Detta är en merle-effekt som godkänd men inte önskvärd.
* De skriver inget att man skall sluta att avla på merlegenen. Vad jag förstår så är merlegenen en del utav rasen. Så sent som till 1/1-10 var det tillåtet att avla på två gråa/merle bergamasco.
Vänligen Pia
hillslettens@hotmail.com