lördag 10 december 2011

FÖRLÅT OM JAG TJATAR, MEN...


...jag är så glad! Ni vet, det finns en ny ros från Kanada, som jag drar mig för att köpa för att den har ett så töntigt namn. Hope For Humanity!

I kväll satt jag för en gångs skull och såg på TV. En gammal man i rullstol, som vinkar med den enda hand han kan lyfta: Tomas Tranströmer, han som skriver det som är sant så att alla kan se det.
Jag var sju-åtta år och kommer att minnas i hela resten av mitt liv den första gång jag såg en mörkhyad människa - jag följde efter honom på trottoaren kvarter efter kvarter för att få se mig mätt på detta otroliga. Klart det var en man! Skulle en kvinna ha korsat kontinenter på egen hand? Ikväll såg jag två kvinnor från Afrika och en från Jemen få fredspriset för mod och beslutsamhet i arbetet för det civila samhällets rättigheter. För kvinnornas plats. För att yttrandefriheten och rösträtten ska korsa kontinenter. YES!!! Tiotusentals ute på gatorna i Moskva och andra ryska städer och varenda kotte värd fredspriset. YES!!!
Priset i ekonomi är inget att nämna - det är mindre en vetenskap än en trettio år lång dikeskörning och gör ingen människa glad, utom det fåtal i olika länder som har blivit sanslöst förmögna på det civila samhällets bekostnad. Men upptäckten av de första stegen i däggdjurens immunförsvarsreaktioner kommer med tiden att göra många glada! Det är en del i den pågående revolution i kunskaper som börjar sippra ut till oss och lär oss att lite bättre förstå världen och de fantastiska varelser som lever i den. Det ser nog ut som om vi delar fler gener än vi har trott med andra, som om samarbete och inlevelseförmåga har större långsiktigt överlevnadsvärde hos oss sociala djur än rangslagsmål och revirgruff och som om vi tvåbeningar inte är så ensamma om att kunna känna och tänka och organisera oss som vi har gått omkring och trott... Vi är liksom inte ensamma i universum om att kunna titta in i någon annans ögon och se den, som bor därinne.
Läs den här boken! Jag lovar, ni blir glada! Jag blev glad! Ibland får man den konstigaste känsla av att världen kanske trots allt rör sig åt rätt håll... Vågar man rentav satsa på den där rosen?

Bodil Carlsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar