Tyst, tyst, tyst...

...önskar jag att varje nyårsnatt skulle vara.
Tyst och stilla, som en tidig sommarmorgon innan alla vaknat. När daggdroppen tvekar att falla till marken och insekterna sakta sträcker ut sina vingar och börjar förstå att en ny dag är i antågande. Så lugn och tyst skulle jag vilja ha varje nyårsnatt.

Jag har en gång sett en riktigt ljudrädd collie på en nyårsdag, det smäller ju även då. Avtrubbad och darrande i hela kroppen. Jag led - men hunden led så mycket mer.
Om vi kan göra något för att få slippa se sådant, då måste vi göra det. Uppfödare eller inte, vi har alla ett ansvar, även om vi "bara" är hundägare. För, som sagts tidigare, rasen tillhör oss alla.

Jag önskar alla läsare, medbloggare, vänner och Svenska Collieklubben ett Gott Nytt År! Låt det bli Colliens år!

Johan Nilsson

Från en collietants hjärta (om husse tolkat rätt...)

"Dags att summera året som gått. Lite småsentimental inför årsskiftet kan jag nu konstatera att jag i över två och ett halvt år släpat runt på lille, men trots allt fine, Rufus.
Det är väl egentligen inget större fel på honom, han är väl som hanar är mest:
Nosen nerborrad i backen jämt och totalt ouppmärksam på vad som händer i det verkliga livet. Jag är smått fascinerad av denna avskildhet som han tycks leva i. Själv brukar jag snabbt scanna av omgivningen när jag kommer ut, medan han istället skyndar sig att hitta ett kissobjekt. Utan att kolla vad som händer i närområdet först!
Jaja, det finns väl en anledning till att tikarna hyfsar till lillvalparna - I say no more...

Han tycks också något dysfunktionell när det gäller lekmomentet. Jag vill definitivt leka efter maten, för att få igång matsmältningen, medan han oftast försöker sig på sådant när jag måste ha min skönhetssömn. Han har liksom ingen koll på tiden. Man leker inte på förmiddagen - då sover man och samlar kraft inför dagen. Kanke han inser det när han blir äldre, vad vet jag?

Jaja, nog om det. Nu har vi fått kliva in bomullslandet här uppe i norr. Det stora vita har brett ut sig överallt - mjukt och kallt. Som en halvsmält mjukglass som långsamt breder ut sig över gångbanor och den natur vi annars vistas i. Det är ju egentligen kul, det där vita, fast just idag är det mest kallt om tassen...

Till sist: När vi leker i bomullslandet, lillen (den svarte) och jag, då har vi skoj! Kanske alla collietanter skulle ha en liten svart - det piggar upp, trots allt!"



Johan Nilsson

TIGERN OCH HJÄLTARNA

Normalt hatar den här Collievännen slutna sällskap och mer eller mindre dolda annonser.

Men härmed avviker vi från den smala vägen och börjar göra reklam.
Precis före jul kom frökatalogen från Botaniska Trädgården i Göteborg. Fröer insamlade under strapatser på undangömda fläckar av jordklotet har slagit rot i Götet och satt egna fröer. Dessa kan medlemmarna i Konnässörsklubben få ta del av. Tro bara inte, att det är insmickrande skönhet, som framhålls.
Nej! Stoltheten är fröna från en lagerhägg, ”som härstammar från material vi själva samlat in i Rifbergens värsta haschdistrikt”. Och Acogonum alpinum, alpslide, ”mycket vacker till solitär och förvildning. Den bästa typ vi sett! Moderplantan insamlades av GBT i Pakistan. Insamlingen är extra intressant då blommorna har en kraftig, kväljande urinstank”. En annan växt hittade botanikergänget i de oländiga berg ”där Usama bin Laden och grabbarna nu gömmer sig”. Sedan kommer en gökblomsterglim, som hittades mittemot hotellet i Kaizeping mellan smatterband och grisar i säckar. .. och riddarsporren ”från amurtigerns hemtrakter”,

Igårkväll skulle katten absolut ut. Vind ylade och snönålar piskade. Katten tvekade på trappan.
Så fattade han sitt beslut. Den där stora, tjutande kaxiga stormkatten med sin päls av frost och sina glimrande köldögon – lappri! Strongt for han ut och mötte fienden med svansen som en arg borste. Skenattack mot hundarnas vindvälta vattenhink, som tillintetgjordes på ett par sekunder. Vasskload råsop mot päronträdet! Här kom en som icke var att leka med!
Sedan stridsgalopp i mjuksnön bort mot grinden och mörkret.

Visst måste man älska katter och botaniker? Deras liv är fullt av egenartade läckerheter, av utmaningar och bragder. Av ett oskuldsfullt bravado som får en att se med nya ögon på det man har framför sig.
Här bor man, ingenting vetande, i den mindre amurtigerns hemtrakter! Och nu kommer reklamen. Paeonia rockii, buskpion, uppdragen från frö av ett gäng göteborgsbotaniker. Civilisationens hjältar.



Bodil Carlsson

Det finns dagar...

...då livet är lite extra jobbigt. Dagar då livsgnistan tynat till en sparlåga som flämtar svagt i ett tilltagande och till synes allomfattande mörker. Det är inte dagar man vill uppleva. Det är dagar man så smärtfritt som möjligt måste genomleva för att sedan aldrig mer vilja tänka på. Men sådana dagar finns. De kan dyka upp när man minst anar eller vill det. Eller så kommer de precis som förväntat.
Nej, ingen har avlidit. I alla fall inte som jag har fått veta om!
Det är ett själsligt mörker som dyker upp i juletid. När minnena kommer och med dem saknanden av det som varit och aldrig kommer åter.

Julen är barnens högtid. Så var det också när jag var liten, det känns som en evighet sedan nu.
Någonstans i mitten av livet blir vetskapen om livets slut så märkbar. Kanske är det när man själv tillhör den äldsta generationen. När föräldrarna är borta och med dem även barndomens och ungdomens julfirande.
Som bleka polaroidfoton finns minnena hos mig och de vägrar blankt att suddas ut. Nya jular och nya familjer har förflutit men ändå finns de gamla fotona med de röda ögonen kvar i ett speciellt fack i mitt hjärta. Kanske kommer de alltid att finnas där. I alla fall hoppas jag det.

Sådana dagar kommer en del av trösten i våra collies. Deras insikt, eller förståelse, av vad vi människor ska stå ut med. Jag vet inte om collien är intelligentare än andra raser men jag ser att de propsar på det. Och de lyckas bra, i alla fall här.
Återigen - it's in their eyes. Mandelformade, mörkbruna brunnar av visdom som ser på mig och säger: " Men husse.... deppa inte - nu leker vi istället!"
Det är min främsta julglädje och kanske den bästa som finns.

Johan Nilsson

Julhälsning

Collievännen Johan önskar alla läsare God Jul och Gott Nytt År!
Bilden på min hund Rufus får symbolisera den collie jag vill se både idag, och i framtiden.
Lycklig, tungan på trekvart och på väg mot nya äventyr!
Strunt samma om vinklarna är "bra" eller inte, han har kul.

MÖRKRETS HJÄRTA

Det är den tiden, när det bästa som visas på TV är minusgraderna i Norrland. Då kan man skratta rått och tänka att dom kan gott ha det – dom väljer ju att bo där! - medan man väntar på att klockan ska bli nio, så att man kan krypa ner under två täcken och en sovsäck och trösta sig med att lyssna till eldens fladdrande i kaminen.
Och det bästa på dagen är när man kommer in från hundpromenaden med frusna tår och värkande lårmuskler och känner doften av upphettat järn från köksspisen... innan man gör den för tillfället enda förnuftiga medlemmen av hushållet sällskap.



Dock måste man ibland upp lite tidigare. Till exempel idag, när grannen skulle jaga med drivande terrier och det skulle prövas med den yngsta mordgalningen, han som inte är garanterat hästsäker – det är vad grannen säger. Jag känner den hunden och han är garanterat säker. Allt rörligt ska bitas ihjäl. Vaddå häst? Spelar roll!
Så denna morron fick shettisarna sin frukost inom hägn och stör på gårdsplan. Och så här såg morronen ut klockan åtta, när hästarna skulle hämtas ut till hö och morot och ljummet vatten spetsat med äpplejuice. En rand av mörkt guld och dyster koppar över skogen.



Hästarna åt och slurkade äppeldoftande vatten. Hundarna övervakade och knaprade emellanåt isskärvor ur hästarnas halvt bottenfrusna nattvattenhinkar. Stallkatten snodde inställsamt mellan allas ben och jamrade.





Och så gick solen upp över kölden. Och det var morron den sista dagen före Darkday. Vintersolståndet.
Mörkrets hjärta!



Bodil Carlsson

Desinformation - del sex

ETT JOBB FÖR PROFFSEN?

Kära läsare!

Om turerna i serien Desinformation har varit tråkig läsning, så ber jag om ursäkt. Tanken var att försöka ta reda på ungefär vad som verkligen låg bakom allt rammel på vissa bloggar och forum och all oro i en del SBK-hjärtan sista veckorna. Vad har egentligen hänt?
Summan av kardemumman är:
Försvarsmakten är nöjd med hur SBK levererar hundar, inte på alla punkter nöjd med sättet att leverera redovisning och kräver rättelse där - men tänker sig fortsatt uppdrag. Förhandlingar pågår. Ännu är det osäkert hur mycket pengar SBK kommer att få framöver, men det gäller för de andra frivilligorganisationerna också.
Allt det här gick ganska lätt att ta reda på. Varifrån kom ryktena?

Hundvärlden vimlar av påståenden och rykten. Ibland undrar man om såpan hålls igång för underhållningsvärdet. Andra gånger får man intrycket att ryktena bottnar i osäkerhet om vad som verkligen har hänt. Men det är förvånansvärt lätt även för en amatör att ta fram fakta och kolla dem mot varandra i det här landet. Medlemsorganisationers ledningar är tillgängliga. Myndigheterna svarar på frågor. De flesta dokument i den offentliga verksamheten är åtkomliga. Riksdagsledamoten talar inte om vem som uppmärksammade henne på ärendet, men det skall hon inte göra heller, för där källskyddet börjar slutar offentlighetsprincipen. I övrigt har alla svarat på frågor. Ingen har ifrågasatt rätten att ställa frågorna. Ingen har ifrågasatt vem jag är, som kommer med frågor. Ingen har varit motvalls eller undvikande.

Ibland får folk för sig att man behöver vara en speciell person för att ha koll på vad som händer. Man behöver vara insider, man måste ha kontakter. Man måste vara proffs. Det stämmer säkert, när det gäller turer i JAS- affärer, eller SIDA-pengar som försvinner ner i svarta korruptionshål på andra sidan jordklotet, eller för den delen megabomber - men hundvärldens organisationer är nu inte riktigt på den nivån när det gäller slutenhet och hemlighetsmakeri och avstånd från oss vanliga medborgare. Hur mycket kontakter behöver man för att reda ut det här?
Exakt två stycken – en mellan datorn och nätet och en mellan telefonen och jacket.
Att hävda något annat – att påskina att SBK undanhåller pengar från Försvaret och information från sina medlemmar och lyckas med bådadera för att alla håller tyst – är det som på fint språk heter desinformation och som på vanlig svenska kallas lögn.
Vem har intresse av sådant?

Bodil Carlsson

It's in your eyes

Varje dag vaknar jag av en blöt collienos som trycks mot min hand eller mitt ansikte.
Varje morgon, året runt - samma mjuka nos som försiktigt men ändå bestämt vill förmedla något. Det är "den lille svarte" hanen som vill tala om att det är en ny dag och jag måste kliva upp nu för att få ta del av den. Alltid lika överlycklig när jag lämnar min säng och går ner för trappan tillsammans med honom.
Jag tänker ofta att jag måste vara lyckligt lottad som får ett sådant glatt godmorgon av min hund varje dag. Rain or sunshine - who cares?
Nere på bottenvåningen brukar tiken vänta och vifta lagom glatt på svansen när jag dyker upp för hon är mer avmätt, mer "jaha, nu kommer du - jag har ju varit hungrig ett bra tag". Men jag ser glädje även i hennes öga. Hon maskerar det bara lite mer.

Vad är det för mystiskt med dessa vackra collieögon som smälter mitt och övriga familjens hjärtan? De är ju inga mystiska väsen, de är hundar. Men det finns något som fungerar som en direktlänk mellan deras blick och min hjärna, eller hjärta, om man så vill.
Kanske är det så för alla hundägare, vilken ras de än må ha. Jag har bara haft collie och det är den blicken jag vill se. Kommer aldrig att tröttna på den.

Jag ser glädje, lust och förväntan. Som hundägare försöker jag uppfylla alla tre önskningarna. Ungefär som Aladdin, ni vet. Dessa varma blickar jag får kräver en motprestation. Det räcker med några enkla kommandon: Spår, Leta, Fot, Sök eller liknande. Då ser jag återigen blicken, och det värmer så gott i en husses hjärta.

Johan Nilsson

Desinformation - del fem

.. OCH VAD SA FÖRSVARSMAKTEN?

Det kan inte vara svårt att vara journalist i det här landet. Man kan kontrollera uppgifter, för myndigheterna svarar på frågor.
Vem frågar man om SBK:s affärer?
Försvarsmaktens växel hänvisade till chefen för Hundtjänstenheten, en rapp telefonröst som inte heller visste, men som hänvisade till Högkvartersväxeln och sa att den jag sökte fanns på PROD FRIV. (Militärsvenska, uttalas pråddfrivv!) Högkvartersväxeln rev sig i huvudet och kom till sist fram till att den jag sökte var Kerstin Wetterström-Toftling, ekonomiansvarig och avdelningsdirektör, men hon satt i sammanträde hela dagen. Alla var militäriskt korthuggna och snabba och faktiskt mycket hjälpsamma. Direktnummer erbjöds, namn bokstaverades, och när Kerstin W-T blev fri från sina sammanträden, svarade hon omgående i telefon. Hon hade mycket bråttom, men hon tog sig tid att svara.
Och si – från den 18 november fanns ett beslutsprotokoll i frågan om SBK:s anslagshantering. En offentlig handling, som mejlades över på stubben, bara för att jag bad om det. Och i den står ordagrant:

”Bakgrund.
Försvarsmakten har under året gjort en särskild uppföljning av hur SBK hanterar de medel som Försvarsmakten fördelar till SBK i form av uppdragsmedel för utbildning av hundförare, hundtjänstpersonal, hundinstruktörer och hundar samt organisationsstöd.” /../

”Försvarsmakten har begärt in underlag för genomförd verksamhet under 2008 och planerad verksamhet under 2009.” /../

”Försvarsmakten har granskat inkommen redovisning och därvid funnit att tilldelade uppdragsmedel för utbildning av hundförare, hundtjänstpersonal, hundinstruktörer och hundar har använts enligt givna uppdrag och i stort sett gett efterfrågat resultat." (min kurs)

Däremot har FM bedömt att organisationsstödet inte använts på ett för FM korrekt sätt.”

Sedan får SBK en amper skrapa, för FM vill se mer totalförsvarsinformation och instruktörsutbildning för slantarna. Men intrycket är inte riktigt det man får i Ehns riksdagsfråga och rakt inte som i en del surr från annat håll. SBK ska inte betala tillbaka miljoner till staten. SBK ska ta 500 000 för 2008 och lika mycket för 2009 och lägga just på totalförsvarsinformation och funktionärsutbildning - inom SBK. Och under nästa år ska man göra detsamma för en miljon till. Det ska man visa upp en plan för.
Och när SBK har gjort det, kan SBK i vanlig ordning plocka ut resten av sitt tilldelade organisationsstöd för år 2009 på 6 miljoner.

***

Så var det med den skandalen. Hönan blev förvisso inte en fjäder, när man kikade lite närmare på den, men kanske något i stil med en halvstor och hanterbar kyckling. Vad som blir kvar av kycklingen när all redovisning och alla sammanträden är avklarade en bit in på nästa år, det lär vi få besked om. Det är liksom lite svårt att mörka sådant som vem som helst kan kontrollera.

Bodil Carlsson

Desinformation - del fyra

FRÅGOR OCH SVAR

Det här är Tina Ehns fråga. Den var en av de cirka 150 skriftliga frågor som ställdes till ministrarna under oktober 2009 och en av de 1 200 som riksdagsledamöterna ställer varje år om stort som smått. I oktober ställdes frågor om allt från skattebeläggning av prästlönetillgångarna till utrikiska flygtransporter av megabomber. Läs själv! Riksdagens verksamhet ligger ute på nätet, tillgänglig för vem som helst, och varje dokument är en offentlig handling som kan återges – t ex här. Och själva frågan är lätt att förstå. Tina Ehn vill att skattepengar ska användas som det var tänkt. Det har hon förbaskat rätt i.
(Klicka för att förstora)



Medge att det ser illa ut, när man läser det rakt av som det står! Tretton mille av våra skattepengar i bidrag och upp till 2 mille till fel saker? ?? Jisses!
Men... Var är adresslapparna till summorna?
Hur mycket är rent organisationsstöd, använt som det var tänkt, och hur mycket av kakan åts upp av annat än vad den var tänkt för? 1,5 till 2 miljoner – är det stödet till försvarsmaktshundarnas utbildning? Eller är det pengar som borde ha gått dit, men som gick åt till annat – och är det per år? Eller det totala svinnet över flera år?
Hur i jisse namn fick man i så fall sådana summor förbi vassa revisorsnäsor?
Och varifrån uppmärksammades Tina Ehn på detta? Jag frågade, men fick inga tydliga besked. En dryg vecka senare kommer i vilket fall försvarsministerns svar.



”DET ÄR FÖRSVARSMAKTENS ANSVAR ATT FÖLJA UPP SÅDAN GRANSKNING.”
Inte regeringens eller riksdagens ansvar och när jag mejlade Tina Ehn första veckan i december hade hon inte hört något mera om ärendet. Men hon trodde att det kanske hade följts upp inom Försvarsdepartementet.

Ja, enligt ritningarna borde det redan ha varit på gång. Handbok för frivillig försvarsverksamhet, känd under den ocivila förkortningen H Friv och åtkomlig på nätet, säger samma sak som försvarsministern.

”Organisationerna skall på begäran hålla bokföring och redovisning, vad avser statliga medel, tillgänglig för Riksrevisionen./../ Redovisningen ska granskas av organisationens revisorer, varav minst en skall vara auktoriserad, som avger ett omdöme i ett revisorsintyg, vilket bifogas redovisningen till Försvarsmakten.” (s 12)
Kort sagt, precis som det gjordes.
Så vad var annorlunda den här gången, när Försvarsmakten fick in sin redovisning? De var faktiskt inte alldeles nöjda med alla delar av den och på något sätt kom frågetecknen den här gången upp i riksdagen.
Men ärendet sköttes redan av Försvarsmakten. Det hade varit på tapeten ett tag i möten mellan SBK:s ledning och enheten PROD FRIV.
Och vad kom PROD FRIV fram till?

Bodil Carlsson

Desinformation - del tre

ENTER THE MP

Hur mycket pengar har Försvarsmakten att spendera per år? Massor - 39 miljarder! Men även det är en miljard eller två mindre än tidigare, så redan i februari 2009 sas det tydligt ifrån att de frivilligorganisationer som fått anslag och skulle fortsätta att få det – således även SBK - fick finna sig i andra villkor framöver. Nu var det vad de kunde ställa upp med i form av verksamhet av direktintresse för försvaret som skulle avgöra. Inget annat. Thorman talar om det för kongressen i maj.

”Enligt den försvarsproposition som nu förelagts Riksdagen kommer organisationsstödet i dess nuvarande form att upphöra från 2010. Regeringen har för avsikt att flytta stödet från organisationer till verksamhetsuppdrag. Hur den ekonomiska modellen för detta kommer att se ut vet vi inte idag. /../ Den diskussionen kommer att föras under hösten.”

Diskussion blir det sannerligen under hösten. Försvarsmakten begär in en redovisning från SBK inför omställningen. Ungefär så här:
”För att vi ska veta hur mycket av våra anslag som direkt går till utbildning av FM-hundar vill vi ha in en redovisning av hur ni använt de pengar ni fått. Annars vet vi ju inte hur mycket pengar ni eventuellt ska få i fortsättningen!”

SBK gör själv redovisningen med hjälp av sin auktoriserade revisor och lämnar den till FM. Så långt går det väl i stort sett i de gamla vanliga hjulspåren.
Sedan händer något, men vad? FM har synpunkter.
Och i oktober ställer riksdagsledamoten Tina Ehn en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors.

Bodil Carlsson

Desinformation - del två

SBK + FM = ???

Att SBK haft nånting ihop med försvaret sedan hedenhös dagar, det visste jag, och att man kunde utbilda sin hund till FM-hund att bliva inkallad till tjänstgöring om kriget kommer, det visste jag också – men där tog det stopp, för mycket mer än så visste jag inte. Så vad lärde jag mig?
Att det finns en hel radda frivilliga försvarsorganisationer, som Försvarsmakten bidrar till att finansiera för att de ska kunna rycka in den onda dagen, som vi alla hoppas slippa. För att man ska få några pengar måste organisationen kunna visa upp en plan för vad den kan erbjuda, förstås, och så avtalar Försvarsmakten med organisationen att den ska syssla med detta. Och så måste organisationen naturligtvis ställa upp på att bli granskad – av Försvaret och i sista hand av Riksrevisionen – när det gäller hur man sköter de där anslagen, precis när Försvaret önskar. Då ska en auktoriserad revisor lämna in redovisningen med ett auktoriserat revisorsutlåtande över siffrorna. Så har det rullat på i många herrans år och varje år funderar väl Försvarsmakten på vad den får för sina pengar och organisationen på hur den ska kunna få loss lite mera cash och så förhandlar de om saken.
Vilka är frivilligorganisationerna? Gamla kärva namn från fornstora dagar dyker upp i listan med en hedervärd doft av militärt helylle. Man hittar t ex Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund med 7 350 medlemmar och Sveriges Lottakårer med 9 502 medlemmar, frivilliga fallskärmshoppare, radioamatörer och blå stjärnor.
De tre stora är Svenska Röda Korset med över 250 000 medlemmar, Svenska Sportskytteförbundet med 79 615 och på tredje plats kära gamla SBK: 68 735 nu. Tanken är väl att försvarsmaktshundarna ska nosa upp insmygande fiender, så att sportskyttarna kan ställa upp och göra sitt och Röda Korset ta hand om resterna. Ungefär. Nå, men är Försvarsmakten nöjd med sina hjälptrupper?
Så här lät det i februari 2009. Försvarsmaktens redovisning för 2008 kom ut då och ligger tillgänglig för vemsomhelst på nätet. Bilaga fem, s 49:

”Samtliga 17 frivilliga försvarsorganisationer som under 2008 fått uppdrag av Försvarsmakten bedöms även fortsättningsvis omfattas av uppdrag.”

Och så här lät det vid direkt telefonkontakt med ansvarig på Försvarsmakten, avdelningsdirektör Kerstin Wetterström – Toftling, den 8 december 2009:

"Sett tillbaka över åren, är Försvarsmakten nöjd med hur SBK har skött sitt uppdrag?"
"Ja! SBK kommer att få fortsatt uppdrag."

De är inte mycket för långa utläggningar inom det militära.

Bodil Carlsson

SIFFERSVÄNGAR 2

Tävlings- och provverksamhet i SBK:s regi under 2008. Inga kommentarer utom en:
det är svårt att tolka det här diagrammet som ett allvarligt tapp!

Desinformation - del ett

SIFFERSVÄNGAR

..är en konst! I hela mitt liv har jag känt mig som ett obegåvat barn inför bankpersoner och valtalande finansministrar – jag spärrar upp ögonen och nickar, för att känna att jag hänger med.

Så när folk på sistone har sagt dystra saker som att ”ja, som alla vet är SBK konkursmässigt”, så har jag bara grymtat allvarsamt och mimat medhåll. Vad göra när man inte vet något?
Hursomhelst – det finns de som inte har verkat så lessna över den förestående konkursen. Skadeglada gnägg från vissa håll. Halvkvädna visor om en ledarklick, som helst vill att medlemmarna ska veta så lite som möjligt? Helkvädna visor om hur SBK sköter sin ekonomi – så illa att det ställs frågor om hanteringen i riksdagen! Återbetalningskrav väntar! Rimsby och Thorman kan vänta kallelse till förhör hos Försvaret! Medan medlemsantalet bara faller! Och bruksverksamheten minskar!
Dagsens sanning, kolla själv!

Jag bestämde mig faktiskt för att kolla lite själv. Var det verkligen dagsens sanning? SBK – precis som SKK – är en medlemsorganisation. Om vi medlemmar har frågor, så är det medlemsorganisationens skyldighet att svara. Man brukar inte behöva speciell passersedel till maktens boningar för det.Och i medlemsorganisationer brukar maktens boningar dessutom inte ligga så himla mycket högre upp än våra egna tjäll.
Men man kan ju lägga lite tid på snoka fram bakgrundsinfo först, så att man vet vad man behöver fråga om.

Så jag läste rapporteringen från SBK:s kongress maj 2009 – jodå, den ligger ute på nätet komplett med budget och ekonomiproblem och allt. Vem som helst kan hitta den via SBK:s hemsida. Man behöver inte ens vara medlem. Så var det med den passersedeln. Offentlighetsprincipen kallas det för och det är sannerligen ingen dålig sak för den som vill orientera sig lite grann. Man kan hitta en del, som man inte hade väntat sig. Och man lär sig garanterat lite nytt.
När det gäller SBK:s fallande medlemsantal och nedåtgående verksamhet: Ladies and gentlemen! Sidan 4 i kongressrapporten – dagsens sanning, kolla själv.
(Klicka för att förstora)


SBK:s ordförande, Staffan Thorman, la fram det för kongressen, men han kunde ha tillagt en sak.
Mellan 1945 och 2009 ökade Sveriges befolkning från 6,6 till drygt 9 miljoner – vi blev 1,3 ggr flera. SBK:s medlemsantal närapå fyrtiodubblas på samma tid. Sista året har man tappat runt 5 000, men ligger fortfarande högre än för fem år sedan. Eller tio. Eller någon gång i SBK:s historia före toppen 2006.
Och hacken i uppåtkurvan för fullbetalande? Vi ser ett litet ett cirka 1978 -79. Nån kvar, som minns kristiderna då?
Runt 1996 har SBK sitt dittills högsta medlemsantal, bortåt 65 000. Sedan ramlar det tydligt neråt några år , 1994 – 99. Nån som minns den tidiga nittitalskraschen? Jobb som försvann och hus som blev osäljbara?
Sen går SBK:s medlemsantal brant uppåt igen och når all-time high 2006. 71 322 styckna! Och så kommer då det kolsvarta sista kvartalet 2008. Staffan Thorman till kongressen: ”Fram till efter sommaren gick allt enligt planerna men alltmer som hösten framskred så började den negativa ekonomiska samhällsutvecklingen få överspill på oss och ett ras i intäkter kom sista kvartalet.”
Kort sagt ser det ut som så, att när folk måste välja mellan att prioritera bostadslån och mat och att prioritera SBK, då väljer de lånet och maten. De avbokar valpköpet och ställer in valpkursen. SBK får minskade intäkter.
I valet mellan att klara minskade intäkter genom att tuta och köra eller genom att dra ner på kostnader – då väljer SBK att dra ner på kostnaderna.
Klart att det blir gnissel i maskineriet då. Det blev det på väldigt många andra arbetsplatser och i många vanliga hem också.

Bodil Carlsson

ETT UTVALT REDSKAP

Det var en gång en liten förening, som skulle hålla årsmöte och efter mycket grunnande lyckades valberedningen sätta hop ett förslag till styrelse som den trodde skulle kunna fungera och som årsmötet i vanlig ordning skulle få ta ställning till.

Varenda medlem i en förening har full rätt att föreslå andra kandidater till styrelsen, om han eller hon inte är nöjd med valberedningens förslag. Det brukar faktiskt inträffa, när folk som deltar i årsmötet upplever att valberedningen inte tagit tillräcklig hänsyn till medlemsopinionen. Det är årsmötet som bestämmer – inte valberedningen. Men det här årsmötet röstade för valberedningens namnförslag. Det betydde, att en eller annan som suttit ett tag i styrelsen inte blev omvald. Och så brukar det gå till i föreningar.

Eftersom det hör till god tradition att avtacka avgående styrelseledamöter med en liten gåva inköpte man var sin present till dem. En handmålad, snygg sak beställd från en konsthantverkare, den sortens tingest som man gärna själv hade köpt att pryda farstubron med. Gåvorna överlämnades av den lilla föreningens ordförande, som själv hade valt ut dem, och i vanlig ordning blev det väl applåder och kanske en och annan tack-för-den-här-tiden kram.
Man kan förstås inte långt i efterhand veta vad som hände, när man inte själv var på plats och när även de som var med har börjat få dimmiga minnesbilder. Men så här har jag fått det berättat för mig av två olika personer, som faktiskt var närvarande på den där lilla föreningens möte. Lustigt nog hade de samma minnesbild av hur de handmålade motiven på gåvorna såg ut och den var fel – fina collies i stället för fina blomster var motivet! Annars mindes de inte att det hade varit något speciellt med den där årsmötesdagen.
Som inträffade för mer än femton år sedan.

Plötsligt går nu Sagan om kvasten i ny version upp på Den Andra Bloggen. Personen som skriver där kommer ofta med anklagelser mot en viss jobbig, odemokratisk, hänsynslös, elitstyrd liten förening där hon nyligen av något skäl alldeles frivilligt blev medlem. Hon låter högt i fråga om många saker. Men hon tar illa vid sig, när hon tycker att hennes journalistiska heder ifrågasätts.
Det finns en sak som jag undrar över. Om man blir matad med en story, som osar gammalt personligt groll lång väg, och om man sväljer den med hull och hår utan grunna på om det kan finnas mer än en version av vad som hände; och om man sedan lägger ut den storyn offentligt som dagsens sanning – gör man det för att man köper allt som folk berättar för en och aldrig kollar upp det?
I så fall rök en journalist.

Eller gör man det av något annat skäl?
I så fall osar det om hedern.

Detta är inte en berättelse om en person, som fick en kvast. Det är en berättelse om hur man vinklar en story och i vilket syfte man gör det.
De medlemmar av den lilla föreningen, som sitter i styrelsen nu, har förmodligen inte mycket att göra med en drygt femton år gammal händelse.
Personen som fick kvasten behöver inte heller ha haft med storyn att göra – och det är viktigt att hålla i minnet! Någon annan kan mycket väl vara källan.
I vilket fall, personen som fick en kvast har förstås har hamnat i en ganska obehaglig situation.
Och irritationsnivån inom den lilla föreningen har förstås ökat ännu mera. Var det det som var syftet?

Bodil Carlsson

Andra vägar

Nätuppkopplingen har slutat bete sig som en bortsprungen hund – väck ena dan och åter i prima skick nästa. Nu roar den sig i stället med att göra som katten.
In och ut efter eget behag och dessemellan borta på outforskeliga stigar.

Under nätets frånvaro kan man ägna sig åt filosofiska frågor. T ex så här.

Fråga: varför skola mänskor strida?

Svar: för att det faktiskt finns sådant som är värt att ta en fajt för.

Till exempel att någorlunda hålla sig till fakta och låta bli rena felaktigheter och personförtal, även om man hör till en minoritet som väldigt mycket önskar att den var majoriteten.

Bodil Carlsson

Valsen den går...

Efter ett par veckor med mycket jobb och knappt någon tid för hundvärlden börjar jag så sakteliga ta mig igenom historier om bl a kvastar och gammalt groll inom collievärlden.
Där rotas tydligen friskt i byrålådor och minnen för att hitta något, egentligen vilka smulor som helst verkar duga (även tjugo år gamla!), som kan förstoras och förvanskas och slutligen användas för att förtala Svenska Collieklubbens styrelse. För det är tydligen dessa ideellt arbetande människor som är de stora hatobjekten - idag, precis som det uppenbarligen var för tjugo år sedan. Att det idag sitter helt andra människor i styrelsen än då, tycks inte vara något som hindrar från att dra valsen ännu en gång.

Jag sätter mig i min stol och funderar på att kanske blankt strunta i dessa skrönor som nedtecknats av en journalist som tror sig vara en sanningssägare. Funderar också på begrepp som yrkesstolthet, respekt och samvete. (Kanske är jag gammaldags som tycker att dessa ord fortfarande har en klang som låter bra?)
Det finns journalister och det finns journalister. Vi vet alla vad som skiljer dem åt, nämligen orden de skriver - och sanningshalten i dessa ord.
"Strunt samma vad sanningen är", tänker nog journalisten - "anything goes" bara läsarsiffrorna ökar och anhängarna applåderar.

Men det finns en gnagande oro inför lögnerna som sprids. Oemotsagda får de ändå inte stå.
Har vi styrelser som målmedvetet arbetat för att uppfödare ska förstå och avla för att få fram orädda och friska collies, då ska inte dessa misskrediteras av en journalist som försöker göra sanningen till sitt varumärke.
För då måste kvasten fram!

Johan Nilsson

Det stora colliebråket

Det låter som en gemytlig pilsnerfilm från trettiotalet men tyvärr är det stora colliebråket inte lika underhållande. Men för nytillkomna tittare kan vi länka till en redogörelse för hur det startade och hur det utvecklats vidare.

Läs om bråket

Kort meddelande

Ryktet säger att "Brukshunden" är på väg och att nya numret innehåller ett inlägg av Per Arvelius om MH och arvbarhet hos de egenskaper som beskrivs i MH. Arvelius skall ha begärt plats för ett tillrättaläggande efter tidningens förra nummer.

Himla djupa tankar om livet på landet

Snöblandat drissel drog norröver. Himlen klarnade. Plötsligt är månen tillbaka däruppe med sitt hov av vinterstjärnor – så olika de stora, disiga sommarstjärnorna, som alltid tvekar att tävla med dagsljuset. Nu i den frånvarande solens tid är de tillbaka i vasskantad prakt allesammans, Sjusystrarna, Orions bälte och Karlavagnen, Venus med sitt blåa öga och Mars med sin gnista av rött. Gräset är fullt av Swarowski-kristaller och här behövs ingen ficklampa, för trampstigen och de vita hundkragarna syns ändå.
Inne i stallet ligger en häst ner och blinkar sömnigt mot ljusstrålen. De andra gnäggar halvvaket. Stallkatten identifieras - slocknad på rygg i ett halmfång, för mätt för att resa på sig. Begrips, om han verkligen åt portionen som husse la upp! En halvvuxen collie hade ansett det för ett skapligt mål...
Tillbaka till hus och säng tassar vi, någonstans skriker en fågel och i närheten flyger något annat förbi oss – kanske en nätuppkoppling tillfälligt på väg hem?
Har aldrig förr tänkt på hur natten måste vara full av uppkopplingar som svischar hit och dit mellan eluttag och stjärnbilder.

Idag sa en skogsmus, som hade läst för många agentromaner, till sina kompisar:”Jag ger mig av på ett mycket farligt uppdrag. Om ni aldrig hör av mig igen, you´ll know I didn´t make it.”
Sedan kilade skogsmusen djärvt ut mitt framför tre collies. Två av dem lystrade till det annalkande prasslet. Den tredje såg ouppmärksam ut, men det var han som tog musen.



Ikväll ska även jag ge mig in på ett mycket farligt uppdrag. Grannbonden har flytgödslat sin åker. Vår halvperserkatt har för vana att korsa den åkern, när han går för att terra närmast boende kattkille. Det har regnat, som ni kanske har märkt, och när katten kommer tillbaka är han visserligen mycket nöjd med sig själv och på humör att hoppa upp i knät för att skryta om sina framgångar– men den långa, mjuka, blekorange pälsen har bytt färg och ens jeans behöver omgående kontakt med en tvättmaskin. Katten skall alltså duschas.

If you never hear from me again, you´ll know I didn´t make it.

Bodil Carlsson

Aj då, urinvägsinfektion...

En morgon i veckan fick vi ett blött uppvaknande. Tiken hade kissat i sängen. Ve och fasa! Vad är fel? Är det kiss, är det dregel eller vad är det egentligen?
Alla tillgängliga näsor fick ta en sniff och omdömena föll som spridda skurar: "Kiss, dregel, vet ej".
Vi avvaktade för att se vad som skulle ske kommande natt.
Å nej, lika blött... Matte uppsöker veterinären som är fundersam, men lovar att ta en odling på urinprovet. Lämnar tills vidare recept på medicin "till hunden Polly mot inkontinens". Lilla gumman, bara sju år och redan inkontinent... Mörka moln tornar upp sig på vår himmel.

Husse försöker lätta upp stämningen genom att skämtsamt kalla hunden för "stringtrosan", eftersom hon fick dra på ett för länge sedan inköpt tikskydd. Ingen populär benämning enligt övriga familjemedlemmar...
Matte skaffar trosskydd på apoteket där de rekommenderar kända märken samt beklagar att de inte har speciella sådana till hundar, eller i mindre förpackningar. Det får bli sådana som andra tanter i hennes ålder nyttjar.
Ännu en dags väntan.

Resultat inkommer från veterinär: Vid odling framkommer att en urinvägsinfektion är på gång. Iväg till apotek igen för att införskaffa antibiotika.
Husse rekommenderar en Dosett för att ha ordning på tikens mediciner, uttalandet mottogs, som ni kanske anar, inte med skratt. (Husse undrar om det är helt kört att försöka tillämpa humor i Norrland!)

Nåväl, två torra nätter bådar gott inför framtiden. Stringtrosan kan läggas till handlingarna och vi kan vakna upp torrskodda på morgonen. Och glada över att hon idag sprungit i skogen och spårat vilt i gammal god form.
Än är det liv i tanten!

Johan Nilsson

BASSNING FRÅN HÖGSTA ORT

Jag blivit tillsagd att stämma ner tonen.

Jag kom med ett onyanserat omdöme och ett illvilligt påstående. Det var fel av mig, Gud. Du vet redan, att jag är inte är Ditt frommaste får, men den här gången medger jag: Du har rätt.
Jag tar tillbaka. Jag erkänner. Det är inte bara mörker jämt.
November är också det här.



(Inte för att jag egentligen tror på Dig. Men tack för den där timman av solljus och tack, tack att Du tog sele och lina av den lille grythunden och skickade honom oskadd hem!)

Bodil Carlsson

Lost in space

November är så ovälkommet dyster att den borde beläggas med besöksförbud. Vem vill ha eländet på tröskeln igen? Regnvälling, slirgräs och mörker! Grannens jakthund försvann en senkväll och vi sökte honom i två dygn med ficklampa i slänterna där grythålen ligger, i de tätaste granplanteringarna där linan kunde fastna, men icke en skymt av blekröd nylontamp någonstans... bara glashal grenar och halkvåt sten överallt.
Och mörker.




Till råga på allt försvann fast telefon och nätuppkoppling lika hastigt som den hunden. Telefonen är fortfarande väck, men nätet gjorde som terriern – satt plötsligt med oskyldig uppsyn på trappen och låssades som det regnade, vilket det givetvis gjorde. Hunden är betryggande inbommad igen. Nätuppkopplingen kommer och går, så vi passar på att lägga ut något som borde ha kommit igår.

ULF UDDMAN ÄR SKK:S HÖGSTE TJÄNSTEMAN. HANS JOBB ÄR ATT GENOMFÖRA DE ÅTGÄRDER SOM ORGANISATIONEN BESTÄMMER SKA GENOMFÖRAS.
HAN KAN KNAPPAST HA NÅGRA ANDRA OFFENTLIGA SYNPUNKTER PÅ T EX MH ÄN SKK HAR. HAR HAN PRIVATA TANKAR, SÅ ÄR DET HANS FULLA RÄTTIGHET OCH INTE FAIR ATT SPEKULERA OM .

KILLENS JOBB ÄR TROLIGEN TILLRÄCKLIGT KOMPLICERAT SOM DET ÄR UTAN ATT MAN SKA FÖRSÖKA ANVÄNDA HONOM SOM SLAGTRÄ.

Om man ogillar krav på MH och fungerar som megafon för en grupp som gör detsamma – skriv i eget namn! Skriv i gruppens namn!
Men låt för jisses bli att dra in Ulf Uddman!

Bodil Carlsson

GUILTY AS CHARGED

På Den Andra Bloggen höjs tonläget igen. En kort försonlig paus tog vid efter konferensen på Kydingeholm. Nu stormar det i vattenglaset igen.
Ulf Uddman citeras igen, och igen på ett sätt som ska visa hur himla lika han och Lisbeth Högman tycker om MH – illa! Om någon hade missat det.
Tekniken känns också igen från artikeln i Brukshunden. Högman kommer med ett påstående och fyller på med ett citat av Ulf Uddman från år 2001– där det han faktiskt säger att SKK är tveksamma till om SBK kommer att klara av alla MH, inte att SKK är tveksamma till MH! Sedan övergår Uddman-citatet i påståendet att ”många goda avelsdjur slås ut”. Den som säger det är kanske Högman, kanske Uddman. Sammanställningen är sådan att det inte omedelbart går att särskilja vem som har sagt vad.
...allt för att skapa det trygga intrycket att Ulf Uddman tycker precis som Lisbeth Högman.
Jag undrar just om han verkligen gör det. Ska vi fråga honom? Tycker han att han är korrekt citerad, som Högman påstår, och är citatet i så fall placerat i ett rättvisande sammanhang?
Någon som skulle vara intresserad av ett öppet brev till SKK:s vd med ett par raka frågor?

Därutöver berättas skrönor om sopkvastar och om hur elaka och dumma mot alla andra rasklubbens styrelse är, och så dyker det upp några personer som den här gången betitlas ”nomenklaturan” - beteckningen på de härskande byråkratmaffiorna i gamla Östeuropa, ifall ni undrar. Även om det inte direkt var snällt sagt, eller särskilt verklighetsanknutet, så är det i alla fall lite mindre hiskligt än att komma med nazi-antydningar, så det är väl trots allt ett fall framåt?
Magplask brukar ju vara det.
Och så återkommer de vanliga himmelska lovsångerna till två-tre nooooggrant namngivna uppfödare. Kennelnamn och glossfoton på folk och fä och rosetter och för- och efternamn finns förstås med och det enda som fattas är direktlänken till Valpar till salu på respektive hemsida, men den kanske kommer.

Undertecknad hedras med lite glidande beteckningar – ”debattörer med betydande utomparlamentariskt inflytande” i collievärlden, vilket bara kan syfta på två personer. Kolla lite på den beskrivningen, för den är intressant för att komma från en journalist.
Inte vet jag om jag har något ”betydande utomparlamentariskt inflytande”, men en sak kan ni vara säkra på – det är det jag strävar efter. No bones about it.
Det gör varenda människa som skriver offentligt. Vi är allihopa ute efter att påverka andra. Varenda skribent på Aftonbladet är en utomparlamentarisk debattör. Göran Greider, den hedersknyffeln, är en inpiskad utomparlamentarisk debattör. Varenda chefredaktör som skriver för att få loss Dawit Isak är en utomparlamentarisk debattör som vill påverka med sina åsikter.
Varenda kotte som skriver en insändare om kattbajs på utelekplatser är en utomparlamentarisk debattör, som vill åstadkomma förändring. Självklart är vi utomparlamentariska – satt vi i riksdagen skulle vi väl stå upp där och säga vår mening!
Japp, Lisbeth! Det är faktiskt så illa hemskt ställt här i landet att de enda debattörer som inte är utomparlamentariska är inomparlamentariska!!!
Så på den punkten – guilty as charged. Och vet du vad, Lisbeth? Om du drog ett djupt andetag och flyttade blicken från dina kampanjtexter till spegeln, så skulle du få syn på den andra utomparlamentariska debattören i collievärlden.
Skillnaden mellan oss är att jag inte låssas som om jag sitter inne med insiderkunskaper. Jag vet inte vad Ulf Uddman anser om MH.
Men om det behövs, kan man ju fråga.

Bodil Carlsson

Kioskvältaren

Jag har gillat mitt SBK sen den dag jag gick till min första valpkurs. Men om sanningen ska fram, så brukar jag läsa Brukshunden mera för affektionsvärdet än för den journalistiska kreativiteten.
Häromkvällen väntade tidningen i veckans posthög igen. Utsträckt i kökssoffan med temuggen balanserande i näven grep jag mig verket an denna dystra novemberkväll, medan det smattrade mot rutan och doften av våt hund tilltog i takt med att köksspisen höjde inomhustemperaturen.
Men... va? En överraskning till sist! Efter alla dessa år?

Stort uppslagen intervju med Ulf Uddman på högsta läsvärdesplats. Jag läste flera gånger. Vad är det SKK:s vd säger? Att politiker och media här i landet och ännu mera ute i Europa bekymrar sig för aggressiva hundar och att hundorganisationerna måste ta hänsyn till den saken. Ja, det är väl förväntat och okontroversiellt. Komplikationerna börjar fläta in sig i intervjuavsnittet om den kommande storsatsningen på mentalitet, som samtidigt verkar dissa det MH vi har. En grupp kamphundar/pitbulls påstås ha genomgått MH ”med utmärkta resultat”. Samtidigt som pitbulls kommer till Hundstallet och är så svårhanterliga att de ”blir avlivade”. Så kan man verkligen hitta hundaggressivitet via MH?
En kort stund trodde jag att jag betraktade det rörelsemönster som uppstår, när en mycket smidig person dansar stepp med ena foten och vals med den andra i ett försök att hålla mycket olika danspartners på gott humör.

”Mentalitet är ärftligt, det tror jag de flesta är överens om.”

men

”Arvbarhetssiffrorna är alldeles för låga för att MH ska vara ett riktigt bra avelsinstrument.”

och

”Det fanns dubier från SKK-sidan från början.”

Om detta verkar uttrycka nytillkomna SKK-tvivel, vilket man kan få ett intryck av, så rör det då på sig rätt snabbt. För så här lät det på SKK:s egen avelskonferens 28 februari – 1 mars i år. Per Arvelius, genetiker med inriktning på mentalitet, refereras av Therese Olofsson i Avelskommittén:
”Nedärvs då beteende hos hund? Ja, man har kunnat visa att arvbarheten för de flesta av de 33 MH-egenskaperna är mellan 5% och 20%. /.../ Arvbarheten hos de fem personlighetsegenskaperna är störst, d v s socialitet, nyfikenhet/orädsla, lekfullhet, jaktintresse och aggressivitet.” (min kurs.)

Så i mars var det rätt stor arvbarhet hos de grundegenskaper som mest intresserar en hundägare.
Och i november duger inte den arvbarheten, utan nu ska det äntligen börja testas ordentligt - ”under betydligt mer kontrollerade former”?
Jag river mig i skallen på min kökssoffa för här någonstans börjar det dofta schabbel. Om schabblet ligger i vad intervjuoffret vill ha sagt eller i intervjuarens sätt att återge är till att börja med oklart, men det luktar schabbel. Någonting är inte korrekt återgivet.

Så jag frågade Ulf Uddman – var han korrekt citerad? Jo, det tyckte han, avseende arvbarheten. Och dessutom tyckte han att beskrivarfaktorn var stor. När ett kommande mini-MH öppet för alla raser skall utformas och försöksutföras, ska man därför se till att få samma beskrivare och samma bana för de 300 hundar som ska beskrivas. D v s man hårdstandardiserar betingelserna. Som man alltid gör, när en metod eller ett test ska provas ut. Så var det med ”de betydligt mer kontrollerade formerna.”

Så då frågade jag Per Arvelius. Han är grundligt less på att få sina arvbarhetssiffror tolkade på de mest märkliga sätt. Jo, han håller med om att arvbarheten hos flera MH-beskrivna egenskaper är låg - NÄR DET GÄLLER EN INDIVIDUELL HUND RYCKT UR SITT SLÄKTSAMMANHANG.
De enda egenskaper som visar såpass hög arvbarhet att det möjligen kan försvaras att man bara tittar på den enskilda, lösryckta hunden är... just det, de fem grundläggande personlighetsegenskaperna. Men även där behöver man väga in kullsyskonens och föräldrarnas grundegenskaper, om man vill ha säkrare mark under fötterna än en kvalificerad gissning. Då är inte arvbarheten låg. Då är den hög.
- Ähh...men det är ju precis vad alla vettiga uppfödare redan gör? Kollar föräldrar och syskon?
Just det, sa Per Arvelius.

Alla myrorna lämnade huvudet. Konstigare var det alltså inte! Det krävdes bara lite direktkommunikation med SKK:s vd och en mentalitetsinriktad genetiker för att få kläm på artikeln! Tänk om det i stället i SBK:s tidning hade stått att läsa något i stil med det här:
”MH är ett utmärkt avelsinstrument, om man tar med i beräkningen att närbesläktade hundars värden också måste vägas in om man vill ha tillförlitliga avelsvärden. Man kan göra detta genom ett avelsindex, som innehåller just en sådan släktbedömning – vilket är vad Per Arvelius och hans kollegor strävar efter - eller man kan göra det genom att höfta till en överblick över föräldrars och kullsyskons MH, vilket alla vettiga uppfödare redan gör. Men man kan inte hållbart förneka, att viktiga mentala egenskaper har en arvbarhet. Den gubben går inte.
Arvelius håller, tillsammans med Curt Blixt, Kenth Svartberg och Sophia Trenkle-Nyberg på att arbeta fram ett Bas-MH, öppet för alla raser, där man vill beskriva de mentala egenskaper som är viktiga för alla hundar. Det blir inte ”lättare” eller ”snällare” än det MH vi har. Men det blir mindre tidskrävande per hund, för att köbildning och väntetider ska hållas nere, och minst lika standardiserat i utformningen för att minska felmarginaler ännu mera och ÄNDÅ kunna fånga väsentliga personlighetsdrag hos hundar minst lika bra. Som ni ser inget enkelt jobb. Därför testar man testet med 300 hundar under hårdstandardiserad former.
I februari 2010 får vi höra mer om detta spännande projekt!”

Då hade Brukshunden skött sitt jobb och för ovanlighetens skull informerat SBK:s medlemmar om något nytt, viktigt och intressant.
Nu satte jag kvällsteet i vrångstrupen och kastade mig på mailen. Tänk om alla de andra ägarna till drygt 50 000 MH-beskrivna hundar hade rest sig ur sina kökssoffor och gjort detsamma! För att få veta på vilket sätt deras MH inte håller måttet när det gäller aggressivitet och arvbarhet. För att få veta vad ett gäng misshandlade pitbulls på Hundstallet har att göra med MH hos helt andra hundar av den rasen. Eller för att fråga om det där med SKK-sidan – vilka spelade, undrar man, i motståndarlaget? Här snackar vi kreativ journalistisk intervjuteknik.
Of a kind.

Bodil Carlsson

Årets ljudklapp?

Vad sägs om att vakna till en ny melodi varje ny dag?
Denna pålitliga och robusta klocka väcker dig varje morgon med en liten variation av föregående dags melodi. Stegrande ringsignal.
Finns i tre olika färger: Tidlös svart, elegant sobel och chict blåmelerad.
OBS! Limited edition!
(Vi vill påtala att funktionen av klockan kan märkbart försämras vid utfodring innan inställd väckningstid)

Johan Nilsson

RAS i reggsiffrorna?

Vissa säger, att om man håller tyst, så går det vägen, för då märker folk ingenting.
Mera specifikt: en del av collieklubbens medlemmar vill helst tro, att om ingen hade sagt något, så hade collien aldrig fått rykte om sig att ha lite klena nerver. Många collieägare skulle aldrig ha märkt att deras hund inte vågade gå ut och kissa tre veckor före och tre veckor efter nyår. Eller att den aldrig vågade sig in på det blanka köksgolvet. Eller att den behövde bäras upp för trappan till sovrummet varje kväll.
Så då hade reggsiffrorna för collie aldrig sjunkit från toppnoteringen efter lassiehaussen, förstår ni.
Om alla bara hade hållit tyst!

Collie är en av de klassiska engelska raserna. Från före sekelskiftet och i många år framåt gick engelska collies på export till USA och från sextiotalet och framåt gick engelska collies på export till alla europeiska länder väster om järnridån. Engelska collieuppfödare hade ingen anledning att klaga på marknaden. Deras hundar hade stort anseende.
Men i början av nittiotalet försvann collien från självaste Englands tio-i-topp över mest sålda raser. Nu ligger reggsiffrorna per år på 1100 -1200, en tiondel av schäferns.
I Tyskland ligger de på ungefär samma nivå.

Självklart kan detta bero på att svenska MH-resultat kraxas ut över världen av en stor svart korp som heter SCK. Hu!
(Eller på att Paris Hilton valde något annat än collie att bära runt i sin designade handväska. Eller på att förortstuffingar i säckiga brallor tröttnade på pälsvård och satsade på pitbull i stället?)

Det finns ett annat sätt att se på saken.
I det här lilla landet, med futtiga nio miljoner potentiella hundägare och lika många nya häftiga raser att konkurrera med som i England och Tyskland, har collien jämfört folkmängd klart bättre reggsiffror.
Hur kan det komma sig?

Vi har en tradition som gör att många fortfarande ser collien som en funktionsduglig hund och många uppfödare som avlar så. Vi har en rasklubb som stöder sådana uppfödare.

Bodil Carlsson

Grattis Lova på 13-årsdagen!

Grattis långnosen, gumminosen, lilla gris, myrsloken, lilla tant, fjant, loppeliten, galenpanna, lilla trynet! Tack för de här 13 åren min träningskamrat, min vildbasare, min knaskula! Jag gläds för varje dag jag får med dig.



/Anja G.

GUY FAWKE´S DAY... FAST TVÄRTOM!

Engelsmännen firar 5 november med fyrverkerier till minne av Guy Fawkes, som hade tänkt spränga parlamentet i luften med några tunnor krut utplacerade i källaren. Parlamentet har just satt en tunna krut under rumpan på den engelska traditionella hundvärlden.
Igår kom APGAW-rapporten!

Ni kan själva läsa alla de 56 sidorna, om ni går in på Dog World.
Här kommer en snabböversättning av delar av rapportens sammanfattning. Det är ord och inga visor.

Sammanlagt tolv medlemmar av underhuset och the House of Lords har arbetat sedan november 2008. Utredningen tillsattes efter filmen Pedigree Dogs Exposed .Man har samlat in information från organisationer och enskilda personer, hobbyuppfödare, rasklubbar, sällskapshundsägare, veterinärer, beteendevetare etc, etc.
Valda stycken följer.


”Problemets svårighetsgrad och omfattning
Kommitténs medlemmar tvivlar inte om att det existerar ett allvarligt problem med hälsa och välbefinnande hos många renrasiga hundar och vidare åtgärder kan komma att genomföras för att förbättra situationen. /.../
Eftersom the Royal Veterinary College har visat att problemen är utbreddda i varierande grad inom många av de mest populära raserna, anser vi att vidare åtgärder omedelbart bör vidtas. (vår kurs.)”


Hälsotester
”Kommittén rekommenderar att kennelklubben gör informationen om hälsoproblem i de olika raserna mera framträdande på sin hemsida och att man där lyfter fram uppfödare som genomför hälsoundersökningar och som efter sin bästa kunskap tillhandahåller friska valpar.”
”Kommittén anser det också nödvändigt att utveckla specifika avelsstrategier för olika raser baserade på genetisk rådgivning och med redskap för att långsiktigt minska frekvensen av problem med hälsa och välbefinnande. Kommittén anser att detta arbete bör involvera kennelklubben, andra rasklubbar, genetiker, beteendevetare och andra experter...”


Etiska regler
”Kommittén anser attt kennelklubben skall försäkra sig om att rasklubbarna effektivt genomdriver sina etiska regler. Varje uppfödare, som åsidosätter kennelklubbens, etiska regler borde förhindras att sälja sina valpar som renrasiga hundar registrerade i Kennelklubben och rasklubbarna bör rapportera till kennelklubben hur man sköter den här frågan. Om någon misslyckas med att följa de etiska reglerna bör den personen bli föremål för åtgärder.” (vår kurs.)

Vi erkänner de insatser som Kennelklubben gjort under det gångna året, men anser också att kennelklubben bör besluta sig för om det är registrering av hundar eller hundarnas hälsa och välbefinnande som är deras viktigaste mål...”

Hunduppfödningens värld
”Kommittén rekommenderar att en rasstandard skall bekräfta att hunden är ´fit for function´, funktionsduglig, snarare än baseras på visuell estetik.” (Vår kurs.)

”Kommittén anser att ordet pedigree skall vara kopplat till högt ställda krav på aveln (för hälsa och välbefinnande)..../.../ Om uppfödare inte förmår möta de ställda kraven för hundars välbefinnande, då bör de inte tillhöra en organisation som påstår sig vara ´Storbrittaniens största förening för hundars hälsa och välbefinnande´.”

”Kommittén anser det väsentligt att de som föder upp hundar enligt god praxis får stöd och uppmuntran, medan de som ignorerar hälsa och välbefinnande blir föremål för tvingande åtgärder och att all eventuell kommande reglering säkerställer detta.”


En parlamentarisk utredningskommitté talar om för engelska Kennelklubben att det är dags för RAS...??
Det har definitivt hänt något. När politikerna behöver berätta för hundvärlden vad man har en rasstandard till!

Press stop!

Under rubriken EN FRISKARE FRAMTID FÖR RENRASIGA HUNDAR publicerar Dog World idag den länge väntade och 56 sidor långa parlamentariska APGAW-rapporten i sin helhet!
APGAW, Associated Parliamentary Group on Animal Welfare, tillsattes efter filmen Pedigree Dogs Exposed för ett år sedan och inte minst engelska kennelklubben har levt i spänning sedan dess. Nu är den här och enligt Dog World är den
"högspänningsläsning för alla i hundvärlden.
Kennelklubben, dess General Committee, rasklubbar, championshipdomare vid utställningar och valpfabriker med mera läggs under luppen."

Collievänner satsar på att komma med en sammanfattning snarast!

Kommer snart!

Senaste reprisen av säsongens rysare Lönnens Hämnd ses nedan. Ni får gärna tro att detta är det som hållit mig upptagen. (Alla som lever med stora lönnar vet vad det handlar om.)


Ärligt talat är det så att jag förlade allt material och alla anteckningar från Kydingeholm hemma hos min dotter i Jönköping och dessutom måste jobba, så sammanfattning dröjer ett par dagar.
Den röda färgen mest körsbärslöv. Men vackert är det!

Bodil Carlsson

Kydingeholm

I förrgår, den 31 oktober, höll svenska collieklubben RAS-konferens på Kydingeholm. För den som inte redan vet – Kydingeholm är, i alla fall ett litet tag till, SBK:s kursgård en bit norr om Uppsala. Stort vitt trähus i tjugotalsstuk, bred kalkstenstrappa utanför stora ingången, framför den en gräsrundel med ljuvligt kitschig staty av flicka som håller vattenkrus i späda stenhänder, medan hon stirrar mot himlen med ett – okej då - drömmande uttryck. Runt gårdsplan låga barracker med hundvänligt spartansk inredning och påfallande lättstädade golv. Barrackerna har namn efter brukshundsraserna.
”Jasså, ska ni sova i Riesenschnauzer! Vi bor i Collie!”
På trappan utanför varje barrack står en stadig vattenskål. Priorities first. Det är väldigt svenskt på något vis, hela stället. Jag tänker mig att det kanske inte finns så himla många länder där en hundutbildningsorganisation öppen för vanligt civilt folk bjuder in en till att ta med sin vanliga civila hund och bo och äta till skapligt pris, medan man går kurs eller diskuterar. Att SBK inte har råd att ha stället kvar är kanske inte konstigt. Det är tuffa tag för många nu.När folk börjar få svårt att betala fackavgiften och amorteringarna på bilen, sitter de gamla folkrörelserna illa till. Men det är trist ändå, även om Kydingeholm bara är en liten smula i den stora konjunkturpajen.

Dit kom vi i alla fall sådär tjugo stycken i mörkret på fredag kväll, rastade våra hundar, packade upp medhavda påslakan och hällde vatten i hundskålarna. Sedan åt vi middag i den gamla herrgårdsmatsalen och gafflade hund så att ljudnivån steg till ohörbarhet över entrecoten och de stärkta vita bordsdukarna. Ett glas lådvin kunde tappas upp mot extrabetalning. Nattfåglarna fortsatte snacket i nersuttna soffor i barrackernas TV-rum till frampå småtimmarna, medan vi som var segare efter alla mil i bil sussade tidigt i den torra värmen från direktverkande el. Sedan var alla uppe vid sjudraget ändå, eftersom hundar ska ha käk och promenad före frukost klockan åtta.
Drygt 40 pers var på plats när konferensen började. Lite folk? Läs Dog World om hur de engelska dalmatinerklubbarna nyss höll stort möte för att svara på sin kennelklubbs idéer om att regga två amerikanska tikar! 58 personer deltog, de flesta styrelsemedlemmar (och, gissningsvis, samtidigt uppfödare med egna intressen att försvara).
England har 60 miljoner invånare på jämförelsevis liten yta och reggade 1581 dalmatiner 2008. (Siffrorna har fallit ordentligt – för tio år sedan reggades över 1000 till av den rasen varje år.)


Sverige har som bekant lite mindre folk, lite längre avstånd och sådär 600 collies årsreggade. Drygt 40 personer kommer resande till rasklubbens konferens, lyssnar på en grundlig genomgång av hur rasen utvecklats på senare år när det gäller mentalitet och hälsa, och deltar i diskussionerna efteråt om vad vi ska göra åt saker och ting. Styrelsen var förstås där, det var ju deras arbete som tog fram allt material som gicks igenom. Ett antal uppfödare var också där. Resten var collieägare – utom en allmänt intresserad boxerkille och en journalist som bevakade för Hundsport, båda medlemmar i klubben. Några av hundägarna var klart tävlingsintresserade, men de flesta hörde nog hemma i gruppen vanligt aktivt hundfolk.
Alla gafflade, boxerkillen och journalisten också. Och det var bra gaffel! Lärorikt, givande gaffel! De flesta kom åt att säga det som de ville få sagt. En enda gång fräste det till i ett par kommentarer, men det går väl an när man kan be om ursäkt för hett humör efteråt och känna att ursäkten accepteras. Journalisten berättade tidig brukshundshistorik och kom fram till att collien kanske inte var Sveriges allra första brukshundsras. Boxerkillen tog mobilen och messade. Sen begärde han ordet och förkunnade: ”Eniro svarar på frågan om Sveriges första brukshundsras...COLLIE!”
Allmänt skratt och glada applåder.
Och så dracks det kaffe och gafflades och som vanligt röktes det för mycket.

Kort sagt – vi åkte hem med lätt hjärta. Stenflickan står kvar där med sitt söta ansikte vänt mot himlen och ingen har satt kamouflagebrallor på henne.Vaddå dålig stämning och bråk? Bekymmer finns med rasen, men med en sådan rasklubb och med så bra diskussioner går det att hitta en lösning!

Bodil Carlsson

Att så ett frö

Imorgon ska matte vara borta hela dagen på MH-arrangemang. Då har jag och tonåringen som uppgift att roa jyckarna. Så jag sådde ett frö idag. Jag framställde spårläggande som både spännande och roligt, för en fjortonårig kille - och han köpte det! Jajamen, han ska minsann lägga det trixigaste spår som uppfunnits!
Det känns bra. Han har fått växa upp med en krävande collie, en dam som vill jobba mycket och han förstår det. Han vet hur hon fungerar och vad hon vill göra. Han antar utmaningen utan att säga: "Orka"... Det är glädjande.
Så imorgon gör vi det. Lägger de trixiga spåren. Ett till tanten och ett till den yngre hanen.

Igår var vi vid gamla torpet, utskiftet där mattes anfäder vistades under sommaren, och bara njöt av höstsolen. Åkrarna har förvandlats till "tuvmattor" och de små björkarna breder ut sig utan att skämmas. Tonåringen tog på sig ansvaret för tiken, hon som oftast drar iväg på egna äventyr och dyker upp när hon finner det lämpligt. Under hans allseende öga försvann hon inte alls! Alla försök till att utforska längre bort än tillåtet resulterade i ett inkallande som hon åtlydde direkt. Jag anar en duktig hundförare här! Kanske fler frön än ett har såtts medan han vuxit upp från sju till fjorton år. Lika länge som damen funnits i hans liv.
Bilden nedan är från igår. I det något bleka men fortfarande varma ljus som bara syns på eftermiddagen och bara en dag i slutet av oktober. Och kanske bara i Norrland...

Johan Nilsson

Världen förändras...

...framför ögonen på oss. I Nya Zeeland rasar just nu en ilsken debatt om en nyutkommen bok, där ett forskarpar har beräknat det ekologiska fotavtrycket för en hund i schäferstorlek. I klass med en SUV, påstår de. ”How to save the World: Eat your dog!” Folk frågar hur mycket hund det ska vara tillåtet att ha att ha. (Hundvännerna erbjuder sig förstås på stående fot att minska koldioxidbelastningen på planeten genom att grilla forskarparet till middag.)
Här hemma ökar blandrasaveln och misstron mot renrasiga hundar. Närmare 50% i delar av de största städerna är blandraser och det som blir poppis i storstäderna, brukar vara på gång överallt några år senare. Ja, varför skulle folk köpa en (som de misstänker) sjuk eller nervös hund för stora pengar, när de uppriktigt tror att de kan få en frisk och stabil billigare? Till och med Hjo, så litet och lokalpatrotiskt att min man hävdar att om vår katt river honom, så är det på lokaltidningens förstasida nästa dag under rubriken "Hjo-katt kväser utböling!"
– har fått fler blandraser under åren vi bott här. I somras inledde gamle ordföranden i klubben stans årliga parad av brukshundar genom att säga, att de rasrena hundarna håller på att råka illa ut – vi avlar på fel saker, och folk vet om det. Jag hann inte hämta mig från min häpnad förrän det var min tur. Så här lät den presentationen: ”Detta är faktiskt en gammal brukshund som var mer känd förr, en bra hund, men den måste komma i händerna på rätt folk, annars blir den gärna lite nervös. Inte sant?”
Personligen tror jag att det börjar bli bråttom för oss renrasfolk. Vi måste kunna berätta, varför man ska välja våra stora, dyra hundar. Ingen kommer att ifrågasätta varken inköpspriset eller det ekologiska fotavtrycket efter en hund som spårar efter folk och vilt, eller vaktar sin ägare mot diabetescoma. Eller vallar barn. Ingen kommer att ifrågasätta räddningshundarna. Alla kommer att förstå, att ur agiityhundarna, ur de arbetande vallhundarna, ur de alerta övervakande familjehundarnas kullar hämtas hundar med hög användbarhet. Och allmänheten kommer att strunta i rasen på diabeteshunden och räddningshunden och viltspåraren .

Men det gör inte vi, väl? Vi har hand om en ras som är känd för sin förmåga att förstå ord och signaler, att själv förstå när människor behöver hjälp. Vi råkar ha en ras som har varit berömd både för sin vänlighet och sin arbetsförmåga.
Vi har förbaske mig ett ansvar att ta. Hur vill vi ha collien i framtiden?
Tja...vad sägs om så här?



Back to basics, för det blir inte bättre än så. Det finns ingen bättre hund att ha än collien med de gamla colliegenskaperna!

Bodil Carlsson

Slutskämtat - del två

Varför så fegt i hundvärlden?
Antingen är folk anonyma i sina kommentarer, som om det skulle vara farligt att säga sitt namn på en hundblogg!
Eller så gör man som H, journalisten, som sätter sitt namn under giftigheterna men är väldigt, väldigt noga med att hålla sig på precis rätt sida om PUL... så att det aldrig står exakt vem hon syftar på. Fast alla vet ändå.
Att ni inte kvävs, hundfolk?
Mitt förslag är att vi allihopa i fortsättningen använder våra egna namn och visar det normala vuxenkuraget att stå för våra åsikter. Det är inte riskfritt att ge sig på kriminella organisationer eller rasistgrupper. En och annan har dött av det, till och med i lugna Sverige. Men det är faktiskt komplett ofarligt att prata HUNDAVEL! Inga svarta bilar med tatuerade muskelbiffar skickas ut från SBK för att släpa bort en i nattens mörker och spöa skiten ur en i hemliga källare under Kydingeholm. Om Ulf Uddman blir irriterad, så skickar han ett kyligt mejl. Han skickar inte torpeder!
Finns ingen anledning att vara anonym. Det finns inget att vara rädd för. Anonyma samtal – om sådana verkligen har förekommit – bidrar lika lite som knäppa insinuationer till att vi kommer igång med det vi borde, nämligen att
diskutera HUNDAVEL på ett sådant sätt att inte allmänheten tappar det förtroende de förhoppningsvis har kvar för renrasfolk.

Drama Queens och såpa har det varit alldeles tillräckligt av.
Vanliga diskussioner med normal respekt för fakta och normalt tonläge har det däremot varit jävligt ont om. Om journalisten H tänker vara med på collieangelägenheterna på Kydingeholm nästa vecka, får hon gärna tala om direkt vem hon kallar för nazisympatisör. Vi är säkert flera som vill veta.
Men jag tänker inte gå med på att en minut av den gemensamma diskussionstiden offras på dumheterna. Vi är faktiskt där för att prata om något annat.
Yepp! HUNDAVEL!

Bodil Carlsson

Slutskämtat

Del ett

Vilken journalist som helst får räkna med att läsarna hör av sig med synpunkter på det som skrivs. Direkt till journalisten eller chefredaktören eller den ansvarige utgivaren. Skriver man någonting utöver de torraste nyhetsnotiser, kommer det att rinna in läsarkommentarer. Det hör till. Det kommer in arga synpunkter på kakrecept.
Skriver man krönikor fulla av våldsamt färgstarka lösa omdömen om folk till höger och vänster får man räkna med att det blir reaktioner.

Vilken journalist som helst, som på sin privata blogg väljer att publicera skadeglada påståenden om sin arbetsgivares verksamhet...
... har full rätt att göra det! I Sverige råder åsikts- och yttrandefrihet. Men man kan kanske inte räkna med att arbetsgivaren i all evighet ska välja att fortsätta betala ens avlöning.

Vilken journalist som helst, som i sin avlönade eller privata skrivarverksamhet återkommande ägnar sig åt att offentligt utmåla personer med annan åsikt om hundavel -

HUNDAVEL, FÖR GUDS SKULL! INTE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA ! INTE FN-KONVENTIONEN MOT TORTYR! -

-utan personer med annan åsikt OM HUNDAVEL som fanatiker, aktivister, hatiska, odemokrater, personer som inte har ett liv, sektmedlemmar, folk som sjunger kampsånger framför majelden...etc etc etc...i repris... gång efter annan... om och om igen...

... den journalisten får nog vara beredd på reaktioner. Yttrandefriheten gäller ju även för läsarna. Här har ni en reaktion.

När journalisten H firade valborg på sin blogg genom att berätta hur personer med annan åsikt OM HUNDAVEL satt och sjöng på tyska framför eldarna och jag tyckte att jag vagt kände igen versraderna - då letade jag fram texten.
Jodå! Ursprungligen var detta en kampvisa för högerextrem milis, som under tiden efter första världskriget roade sig med att terrorisera civilbefolkning och skjuta arbetare. Senare moderniserades visan med lite nytt pynt i texten, fraser som ”Hakenkreuz am Stahlhelm” och ”Hitlergeist im Herzen”, och sjöngs av SA.
Det visste naturligtvis journalisten H. Det var därför hon valde just den texten, kan man tro. Okunnig är hon inte. Hon följer bara en speciell tradition när det gäller vad man kan hitta på om folk med annan åsikt.

Journalistförbundets talesman i pressetiska ärenden var inte alldeles förvånad, när jag ringde honom i början av maj med ett par citat och frågan om vad som lagligt kan sägas på en blogg.
Det var inte första gången han hade fått sådana frågor. ”Bloggandet är ju laglöst land i väntan på lagstiftning och de här människorna gömmer sig ofta bakom det. Vi hade t ex ett annat ärende med en journalist som...” .
..och så kom en historia mycket lik den om H. Utom på så vis, att den arbetsgivaren var försedd med mera tyngd och mindre tålamod och att journalisten därför ganska snart fick göra valet mellan fortsatt anställning och rätten att offentligt förtala arbetsgivaren på privat bloggtid. Ett annat ärende gällde en journalist, som hade gjort en intervju i lokaltidningen med en person från orten... och som gick hem och ägnade kvällen åt att offentligt förtala samma person på nätet. Det fria ordet, ni vet. Journalistens rätt att skriva utan munkavle. Gräva fram sanningen.
Låter bekant? Hört det nyligen? Ja...det är nu så, att det finns journalister, som gör just det – skriver fritt och skrapar fram sanningar. Och så finns det journalister, som gör något helt annat.


I frågan om rätten att likna personer med andra åsikter OM HUNDAVEL vid nazister, frikårsmedlemmar, sympatisörer till sadisten Josef Mengele och annat rart,
hade Journalistförbundets talesman i pressetiska frågor bara ett råd att ge. Han tyckte att jag skulle vända mig direkt till polisen för att få reda på var gränsen går. Det gjorde jag aldrig. Någon måtta får det vara på vad man kan belasta polisen med.
Inte heller ringde jag mitt samtal till Journalistförbundet anonymt. Jag har inte ringt ett anonymt samtal eller skickat ett anonymt mejl i mitt liv. Om det någon gång skulle bli aktuellt, så vill det till en bättre anledning än att någon tror att det är fyndigt att jämföra folk med annan åsikt OM HUNDAVEL med extremister och mördare.

Bodil Carlsson

And here´s today´s news....

Engelska Kennelklubbens General Committee meddelar att man ”lutar åt” att registrera de två dalmatinertikarna med normal urinsyrenivå som uppfödaren Julie Evans importerat från USA! (Se Collievänner 09 09 18.)
Grattis dalmatinerhundar! Grattis, dalmatinerägare! Och stort, stort tack till Bob Schaible i USA, som gjorde inkorsningen av pointer 14 generationer tillbaka och därmed, som engelska KC uttrycker det, återinförde genen för normal urinsyrenivå till en ras som hade förlorat den... Heder åt sådana uppfödare!

Lägre hoppklass

En gråmulen dag som denna oktobertorsdag kan man t ex ägna en stund åt att se om hunden vill hoppa över liggande, tomma oljefat. En udda sysselsättning kan tyckas men inte mindre intressant för det.
I närheten av där vi bor finns en skog som mest trafikeras av hästar från närbelägna gårdar. Till hästarnas nöje finns här och var olika typer av hinder och "slalompålar". Är det hästfritt på dessa banor så är det också fritt fram att ordna en liten hinder- och slalombana för hunden. Det gjorde vi idag, efter lagom lång skogsvandring med hundarna.
Inledning blev ett högt hopp upp på grusfylld trälåda, det gick bara bra.
Därefter hopp över lägre hästhinder samt liggande oljefat. Här hoppade en av dem klanderfritt medan den andra gjorde en kortkort mellanlandning på tunnan för att sedan hoppa ner.
Det syntes att dessa tunnor var lite småläskiga men eftersom det är roligt att hoppa så gick det att övervinna tveksamheten. Eftertankens kranka blekhet hann dock ifatt en av hundarna som tyckte att två hopp över oljefat var nog. Sedan fick det bli mer ordinära hinder av stockar och lite slalom. Men läskigt eller inte, de hoppade över bägge två - och två gånger var. Det är ju det som räknas. Dessutom fick vi ännu en sak att träna på: Man vet ju aldrig när det kan vara nödvändigt att hoppa över en tunna. :-)

Johan Nilsson

Snöblandat regn piskar genom mörkret och det är som vanligt bara skräp på TV.
Man letar underhållning där man kan hitta den och blir inte kräsen. Any old music will do.
Ja, då finns Andra Bloggen. Där har det bjudits raffel på sistone.
Oerhörda ting har timat!
Tyvärr togs de snabbt bort, alla kommentarer och inlägg som för oss outsiders hade kunnat förklara skeendet. Så det är inte alldeles enkelt att hänga med, ni får själva läsa och gissa.

Andra Bloggen publicerar en av sina återkommande skildringar om hur Stora Kynologer och Stora Uppfödare ersätts av små ansiktslösa karriärister överallt, medan världen går mot sin undergång. Rasklubb efter rasklubb kidnappas av superintellektuella och totalokunniga typer, närmare bestämt av kategorierna ”ivriga damer” och ”annorlunda herrar”. De gamla vanliga totalitära regimerna och deras koppling till andras åsikter i hunduppfödningsfrågor är också på plats, lite slitna efter flitig tjänstgöring, men de ställer upp den här gången också. T o m häxorna känns som gamla bekanta. (Jag saknar faktiskt kvinnorna i kamouflagebyxor och alla de svärjande brucksfanatikerna, men de dyker kanske upp igen, när de har fått vila sig lite.) Men onekligen finns nytt att häpna över också!

Det berättas om anonyma telefonsamtal om bloggaren till hennes arbetsgivare, fackförbund och ”rättsvårdande instanser” – kan det vara polisen, tro? Anonyma samtal till hennes anhöriga. Antydningar och misstänkliggörande från bloggaren själv om den skyldiges identitet och hemort.
Vi läste med stigande förtjusning. Familjen hängde över min axel och när vi kom till slutklämmen, där den misstänkte får veta att han kan fortsätta med att runka i sitt pörte - då skrattade vi så att tårarna rann. Vilket språk! Vilken elegans! Vilka klassiska dokusåpeingredienser!

Så lätt att skämta med också. Så här till exempel:
Hur ska det gå?
Ska de ivriga damerna lyckas få till det med de annorlunda herrarna? Ska häxorna fördrivas? Ska de kamouflagebyxade kvinnorna klampa in på scenen igen svärande åt sina hunnjävlar? Ska de kultiverade och intellektuellt skolade collieuppfödarna känna sig väl marknadsförda bland bloggens runkande pörteinvånare?
Andlöst väntar vi på fortsättningen. Tänk vilket häftigt intryck av hundvärlden folk ska få!

Visst. Fast det smakar så här.

Giftigt, men futtigt och smått.

Så vi plockade bort det från Collievänner. Det är inte ett jäkla dugg roligt med anonyma telefonsamtal. Och det är bara djävligt trist att all diskussion ska sluta på den här nivån.
Man kan inte ens driva med soppan utan att landa i den själv.
Sorry!

Bodil Carlsson

Tredje hunden...

...har inte haft dagar av hög himmel och härliga promenader sista veckan.
Hela hennes värld har sett ut så här. Otäck och dyster.



Vår tredje hund är skotträdd.
Två älgjakter i rad har varit en enda pina. Numera vet hon precis när det är dags och har utvecklat en kuslig förmåga att känna på sig vilka jakttorn som innehåller jägare. Ett hammarslag från grannens, knallen från avgasröret på en rishög till bil som skumpar förbi, ett knappt hörbart drevskall lång borta, det räcker. Svansen går rakt, rakt ner. Fyra tassar gräver sig ner i backen. Hela hunden bara väntar - eller vänder.

Det började lite gradvis och byggde på sig. Tänker jag efter, så minns jag ju
Jaktlagens Krig – hillbillyfejden, sa en elak tunga i trakten! – om älgen för tre år sedan. Skjutande nära och skjutande på långt håll, skott från första ljuset på morronen till en stund efter lagligt på kvällen. Enstaka skott i tjockmörkret. Skjutande vareviga helg och rätt som det var mitt i veckan, för det var svårfällda kräk i markerna det året. Drivande hundar överallt och när som helst. Skogen öde och tom. Inte ens fågelkvittret var kvar.
Vi såg varken älg eller älgspår på två år efteråt, så nog gjorde de bra ifrån sig.

Alla hundarna reagerar på sitt vis när något brakar till. Colliebusen kan rycka till, om det smäller inpå oss, men ruskar på sig och nonchalerar – ”Jasså, bara ett skott!” Nästa hör han inte.
Lilltiken hoppar högre, men det går fort över. Det är hennes sätt. Häromdagen gick vi rakt in i ett gäng overallklädda, orangevästade främmande folk med hjälmar och hörselkåpor och motorsågar och trimmers i full färd med att röja sly längs vägkanterna. Lilltiken viftade svansen och log i oväsendet, Eviga Mamman granskade stillsamt karlarna och kom fram till att de gick an. Colliebusen, som har blandade erfarenheter av män och höll sig på sin kant, upptäckte att en av främlingarna var den ljuvliga drevertiken Lisas husse! Mycket sakta och varsamt reste han sig, la en tass på karlns bröstkorg och bestod honom med en försiktig slick på kinden. Gudskelov är karln hundvan och införstådd med Colliebusens önskan om att göra gott intryck på den tillbeddas flockledare... så han skrattade och klappade om honom.
Vi stod och gafflade, som man gör på landet, och matte var ouppmärksam, för plötsligt slog ett ungträd i backen med ett brak framför nosen på oss. Colliebusen gjorde ett baklängeshopp - och stannade, när han såg vad det var som dråsade ner. Eviga Mamman tog ett betänksamt steg bakåt, tittade noga på trädet och kom fram till att det inte tänkte hitta på fler överraskningar. Superlivliga Lilltiken blev så rädd att hon hoppade över diket in i skogen.
I femton sekunder. Sen hoppade hon tillbaka igen, svansviftade lite till mot overallerna och så var det över. Borta! Glömt!
Vi tog ett kliv över trädtoppen ihop och fortsatte åt vårt håll.

Mamma är tvärtom mot dotter. Det tog tid för henne att bygga upp skotträdslan, men sen satt den. Som en fästing. Jag fasade inför denna älgjakt.
Det började inte bra. Runt om i stöverna sköt gubbsen in sina älgstudsare. Eviga Mamman skalv. Hon sprang till dörren och skulle in.
Hon skulle absolut inte ut.
Men...??? En halvtimma senare ska hon ut? Hon kan lockas med på promenad? Glömmer att hålla koll på jakttornen hela tiden?
Hon kör nosen i backen och ångar fram med hög svans!

Det varar inte så länge, men något har helt klart blivit bättre. Eviga Mamman är av med sin trasslande livmoder och är frisk igen. Matte slutade åka bort på jobb varannan vecka och kom på plats som flockledare på heltid. Vi började träna på att eskortera shettisarna och tiken fick uppmärksamhet och beröm från matte och respekt från hästarna.
Självförtroendet växte. Skotträdslan krympte!

Igår var hon med ute på vår igenomvuxna åker och röjde sly. De två skottfasta tog fart och lekte jaktlek i det höga gräset, när två skott small av. Tredje hunden drog sig tillbaka till stängslet, skällde och ropade åt oss att komma. Flocken lyssnade inte, för två röjde sly och de två andra sysslade med gamla goda hopp och lek!
Tredje hunden gav upp. Hon kom, en bit i taget, fram emot oss i riktning mot skogen där älgen just mist livet.
Hon klappades om och fick jublande beröm...och korv!
Tio minuter senare lekte tredje hunden också. Och så eskorterade hon in oss med hög svans och triumferande skall.

Det finns inte mycket som är lika vackert att titta på som rädsla som minskar. Jag var glad hela kvällen för synen av den kaxiga hundrumpan och de ljusa, glada skallen. Den stunden kändes det gott att vara hund i den kroppen!
Nu är det ju för tidigt att säga hur det går med Eviga Mamman, men två tidigare collies har utvecklat svår skotträdsla – icke träningsbara, knappt kontaktbara, hopplöst.
Jag har haft många år på mig att fundera över vad som gör dem olika och vad som gör dem lika. Och så i somras dök det upp en forskningsrapport, en halv sida – och det gick upp för mig vad det var för skillnad jag har stått och tittat på!
Gener som styr hur snabbt vi lär in rädsla...och gener som styr hur hårt den sitter.

Och matte kan fortsätta fundera över nya forskningsresultat om genvarianterna som styr hur lätt vi lär in rädsla och hur hårt den sitter. Jag har haft dem framför näsan i flera år och ändå – en sida i en tidskrift och jag fattar vad det är jag ser!

Bodil Carlsson

EN VACKER DAG SMÄLLER DET!

Sex hektar mark är vår plätt på jorden och den är omringad av jakttorn. Tre inom synhåll och tre andra några minuters hundväg bort. Gå en stund till och där ligger ytterligare några, som mest hundra meter från byvägen. Ett fräscht, nytimrat stoltserar fem meter ifrån den.
Har man tur skyltas det.

Hursomhelst är det en riktigt vacker dag, älgjaktens första. Träden står och brinner av färg mot molnformationer i skifferblått och pärlgrått.
Jakttornen är bemannade av orörliga gestalter med stenansikten.

Dem kan man strunta i. För med skottfasta hundar ser det ut så här



och det känns som bomull runt hjärtat!

Bodil Carlsson

Husdjurstips

Daska hunden i ändan med plånboken!

Ställ den på trimbordet en timme!

Smörj ändtarmsöppningen med stark senap!


Tipsen är många när det gäller att få hunden att hålla ner svansen. Själv blir jag blir jag lätt kräksjuk av att läsa det. Vad är det frågan om?

Ska man smörja hundens bak med senap för att den ska ha en "korrekt" svansföring på utställning? Nej, då har gått för långt, alldeles för långt. Då handlar det inte längre om hundens välmående (om det någonsin har gjort det), det handlar bara om ägarens/uppfödarens prisjakt.

Vad går denna utställningsbusiness ut på egentligen? Om det gäller att ha avelsdjur godkända borde det räcka med en vanlig exteriörbeskrivning.
Kan det verkligen vara så att alla hundar bara älskar att springa runt i utställningsringen? Jag tvivlar. Tyvärr har jag sett alltför många hundar som måste triggas på alla sätt för att kunna springa sitt lilla varv i ringen. Det är nog inte alltid hundens största nöje att vara på utställning.

Utställningar är ett påfund av människor för att dessa ska vinna priser. Hunden vinner inga priser mer än en ful rosett eller kanske två. Hunden skulle säkert njuta mer av att springa runt i skogen och leta grejor. Eller att bara vara hund och göra sådant som hundar tycker om. Dit kan man knappast räkna den där senapssmörjningen...

Så länge utställningen är ett nöje för hunden har jag inga invändningar, de dyker upp i samband med tips liknande de ovan nämnda. Då är det något ruttet som letat sig in i utställningsbranschen - därav mitt illamående.

Tippöron eller ej är totalt ointressant. Vi vill ha en harmonisk colliesjäl i en sund colliekropp!

Johan Nilsson