Tredje hunden...

...har inte haft dagar av hög himmel och härliga promenader sista veckan.
Hela hennes värld har sett ut så här. Otäck och dyster.



Vår tredje hund är skotträdd.
Två älgjakter i rad har varit en enda pina. Numera vet hon precis när det är dags och har utvecklat en kuslig förmåga att känna på sig vilka jakttorn som innehåller jägare. Ett hammarslag från grannens, knallen från avgasröret på en rishög till bil som skumpar förbi, ett knappt hörbart drevskall lång borta, det räcker. Svansen går rakt, rakt ner. Fyra tassar gräver sig ner i backen. Hela hunden bara väntar - eller vänder.

Det började lite gradvis och byggde på sig. Tänker jag efter, så minns jag ju
Jaktlagens Krig – hillbillyfejden, sa en elak tunga i trakten! – om älgen för tre år sedan. Skjutande nära och skjutande på långt håll, skott från första ljuset på morronen till en stund efter lagligt på kvällen. Enstaka skott i tjockmörkret. Skjutande vareviga helg och rätt som det var mitt i veckan, för det var svårfällda kräk i markerna det året. Drivande hundar överallt och när som helst. Skogen öde och tom. Inte ens fågelkvittret var kvar.
Vi såg varken älg eller älgspår på två år efteråt, så nog gjorde de bra ifrån sig.

Alla hundarna reagerar på sitt vis när något brakar till. Colliebusen kan rycka till, om det smäller inpå oss, men ruskar på sig och nonchalerar – ”Jasså, bara ett skott!” Nästa hör han inte.
Lilltiken hoppar högre, men det går fort över. Det är hennes sätt. Häromdagen gick vi rakt in i ett gäng overallklädda, orangevästade främmande folk med hjälmar och hörselkåpor och motorsågar och trimmers i full färd med att röja sly längs vägkanterna. Lilltiken viftade svansen och log i oväsendet, Eviga Mamman granskade stillsamt karlarna och kom fram till att de gick an. Colliebusen, som har blandade erfarenheter av män och höll sig på sin kant, upptäckte att en av främlingarna var den ljuvliga drevertiken Lisas husse! Mycket sakta och varsamt reste han sig, la en tass på karlns bröstkorg och bestod honom med en försiktig slick på kinden. Gudskelov är karln hundvan och införstådd med Colliebusens önskan om att göra gott intryck på den tillbeddas flockledare... så han skrattade och klappade om honom.
Vi stod och gafflade, som man gör på landet, och matte var ouppmärksam, för plötsligt slog ett ungträd i backen med ett brak framför nosen på oss. Colliebusen gjorde ett baklängeshopp - och stannade, när han såg vad det var som dråsade ner. Eviga Mamman tog ett betänksamt steg bakåt, tittade noga på trädet och kom fram till att det inte tänkte hitta på fler överraskningar. Superlivliga Lilltiken blev så rädd att hon hoppade över diket in i skogen.
I femton sekunder. Sen hoppade hon tillbaka igen, svansviftade lite till mot overallerna och så var det över. Borta! Glömt!
Vi tog ett kliv över trädtoppen ihop och fortsatte åt vårt håll.

Mamma är tvärtom mot dotter. Det tog tid för henne att bygga upp skotträdslan, men sen satt den. Som en fästing. Jag fasade inför denna älgjakt.
Det började inte bra. Runt om i stöverna sköt gubbsen in sina älgstudsare. Eviga Mamman skalv. Hon sprang till dörren och skulle in.
Hon skulle absolut inte ut.
Men...??? En halvtimma senare ska hon ut? Hon kan lockas med på promenad? Glömmer att hålla koll på jakttornen hela tiden?
Hon kör nosen i backen och ångar fram med hög svans!

Det varar inte så länge, men något har helt klart blivit bättre. Eviga Mamman är av med sin trasslande livmoder och är frisk igen. Matte slutade åka bort på jobb varannan vecka och kom på plats som flockledare på heltid. Vi började träna på att eskortera shettisarna och tiken fick uppmärksamhet och beröm från matte och respekt från hästarna.
Självförtroendet växte. Skotträdslan krympte!

Igår var hon med ute på vår igenomvuxna åker och röjde sly. De två skottfasta tog fart och lekte jaktlek i det höga gräset, när två skott small av. Tredje hunden drog sig tillbaka till stängslet, skällde och ropade åt oss att komma. Flocken lyssnade inte, för två röjde sly och de två andra sysslade med gamla goda hopp och lek!
Tredje hunden gav upp. Hon kom, en bit i taget, fram emot oss i riktning mot skogen där älgen just mist livet.
Hon klappades om och fick jublande beröm...och korv!
Tio minuter senare lekte tredje hunden också. Och så eskorterade hon in oss med hög svans och triumferande skall.

Det finns inte mycket som är lika vackert att titta på som rädsla som minskar. Jag var glad hela kvällen för synen av den kaxiga hundrumpan och de ljusa, glada skallen. Den stunden kändes det gott att vara hund i den kroppen!
Nu är det ju för tidigt att säga hur det går med Eviga Mamman, men två tidigare collies har utvecklat svår skotträdsla – icke träningsbara, knappt kontaktbara, hopplöst.
Jag har haft många år på mig att fundera över vad som gör dem olika och vad som gör dem lika. Och så i somras dök det upp en forskningsrapport, en halv sida – och det gick upp för mig vad det var för skillnad jag har stått och tittat på!
Gener som styr hur snabbt vi lär in rädsla...och gener som styr hur hårt den sitter.

Och matte kan fortsätta fundera över nya forskningsresultat om genvarianterna som styr hur lätt vi lär in rädsla och hur hårt den sitter. Jag har haft dem framför näsan i flera år och ändå – en sida i en tidskrift och jag fattar vad det är jag ser!

Bodil Carlsson