Kydingeholm

I förrgår, den 31 oktober, höll svenska collieklubben RAS-konferens på Kydingeholm. För den som inte redan vet – Kydingeholm är, i alla fall ett litet tag till, SBK:s kursgård en bit norr om Uppsala. Stort vitt trähus i tjugotalsstuk, bred kalkstenstrappa utanför stora ingången, framför den en gräsrundel med ljuvligt kitschig staty av flicka som håller vattenkrus i späda stenhänder, medan hon stirrar mot himlen med ett – okej då - drömmande uttryck. Runt gårdsplan låga barracker med hundvänligt spartansk inredning och påfallande lättstädade golv. Barrackerna har namn efter brukshundsraserna.
”Jasså, ska ni sova i Riesenschnauzer! Vi bor i Collie!”
På trappan utanför varje barrack står en stadig vattenskål. Priorities first. Det är väldigt svenskt på något vis, hela stället. Jag tänker mig att det kanske inte finns så himla många länder där en hundutbildningsorganisation öppen för vanligt civilt folk bjuder in en till att ta med sin vanliga civila hund och bo och äta till skapligt pris, medan man går kurs eller diskuterar. Att SBK inte har råd att ha stället kvar är kanske inte konstigt. Det är tuffa tag för många nu.När folk börjar få svårt att betala fackavgiften och amorteringarna på bilen, sitter de gamla folkrörelserna illa till. Men det är trist ändå, även om Kydingeholm bara är en liten smula i den stora konjunkturpajen.

Dit kom vi i alla fall sådär tjugo stycken i mörkret på fredag kväll, rastade våra hundar, packade upp medhavda påslakan och hällde vatten i hundskålarna. Sedan åt vi middag i den gamla herrgårdsmatsalen och gafflade hund så att ljudnivån steg till ohörbarhet över entrecoten och de stärkta vita bordsdukarna. Ett glas lådvin kunde tappas upp mot extrabetalning. Nattfåglarna fortsatte snacket i nersuttna soffor i barrackernas TV-rum till frampå småtimmarna, medan vi som var segare efter alla mil i bil sussade tidigt i den torra värmen från direktverkande el. Sedan var alla uppe vid sjudraget ändå, eftersom hundar ska ha käk och promenad före frukost klockan åtta.
Drygt 40 pers var på plats när konferensen började. Lite folk? Läs Dog World om hur de engelska dalmatinerklubbarna nyss höll stort möte för att svara på sin kennelklubbs idéer om att regga två amerikanska tikar! 58 personer deltog, de flesta styrelsemedlemmar (och, gissningsvis, samtidigt uppfödare med egna intressen att försvara).
England har 60 miljoner invånare på jämförelsevis liten yta och reggade 1581 dalmatiner 2008. (Siffrorna har fallit ordentligt – för tio år sedan reggades över 1000 till av den rasen varje år.)


Sverige har som bekant lite mindre folk, lite längre avstånd och sådär 600 collies årsreggade. Drygt 40 personer kommer resande till rasklubbens konferens, lyssnar på en grundlig genomgång av hur rasen utvecklats på senare år när det gäller mentalitet och hälsa, och deltar i diskussionerna efteråt om vad vi ska göra åt saker och ting. Styrelsen var förstås där, det var ju deras arbete som tog fram allt material som gicks igenom. Ett antal uppfödare var också där. Resten var collieägare – utom en allmänt intresserad boxerkille och en journalist som bevakade för Hundsport, båda medlemmar i klubben. Några av hundägarna var klart tävlingsintresserade, men de flesta hörde nog hemma i gruppen vanligt aktivt hundfolk.
Alla gafflade, boxerkillen och journalisten också. Och det var bra gaffel! Lärorikt, givande gaffel! De flesta kom åt att säga det som de ville få sagt. En enda gång fräste det till i ett par kommentarer, men det går väl an när man kan be om ursäkt för hett humör efteråt och känna att ursäkten accepteras. Journalisten berättade tidig brukshundshistorik och kom fram till att collien kanske inte var Sveriges allra första brukshundsras. Boxerkillen tog mobilen och messade. Sen begärde han ordet och förkunnade: ”Eniro svarar på frågan om Sveriges första brukshundsras...COLLIE!”
Allmänt skratt och glada applåder.
Och så dracks det kaffe och gafflades och som vanligt röktes det för mycket.

Kort sagt – vi åkte hem med lätt hjärta. Stenflickan står kvar där med sitt söta ansikte vänt mot himlen och ingen har satt kamouflagebrallor på henne.Vaddå dålig stämning och bråk? Bekymmer finns med rasen, men med en sådan rasklubb och med så bra diskussioner går det att hitta en lösning!

Bodil Carlsson