Världen förändras...

...framför ögonen på oss. I Nya Zeeland rasar just nu en ilsken debatt om en nyutkommen bok, där ett forskarpar har beräknat det ekologiska fotavtrycket för en hund i schäferstorlek. I klass med en SUV, påstår de. ”How to save the World: Eat your dog!” Folk frågar hur mycket hund det ska vara tillåtet att ha att ha. (Hundvännerna erbjuder sig förstås på stående fot att minska koldioxidbelastningen på planeten genom att grilla forskarparet till middag.)
Här hemma ökar blandrasaveln och misstron mot renrasiga hundar. Närmare 50% i delar av de största städerna är blandraser och det som blir poppis i storstäderna, brukar vara på gång överallt några år senare. Ja, varför skulle folk köpa en (som de misstänker) sjuk eller nervös hund för stora pengar, när de uppriktigt tror att de kan få en frisk och stabil billigare? Till och med Hjo, så litet och lokalpatrotiskt att min man hävdar att om vår katt river honom, så är det på lokaltidningens förstasida nästa dag under rubriken "Hjo-katt kväser utböling!"
– har fått fler blandraser under åren vi bott här. I somras inledde gamle ordföranden i klubben stans årliga parad av brukshundar genom att säga, att de rasrena hundarna håller på att råka illa ut – vi avlar på fel saker, och folk vet om det. Jag hann inte hämta mig från min häpnad förrän det var min tur. Så här lät den presentationen: ”Detta är faktiskt en gammal brukshund som var mer känd förr, en bra hund, men den måste komma i händerna på rätt folk, annars blir den gärna lite nervös. Inte sant?”
Personligen tror jag att det börjar bli bråttom för oss renrasfolk. Vi måste kunna berätta, varför man ska välja våra stora, dyra hundar. Ingen kommer att ifrågasätta varken inköpspriset eller det ekologiska fotavtrycket efter en hund som spårar efter folk och vilt, eller vaktar sin ägare mot diabetescoma. Eller vallar barn. Ingen kommer att ifrågasätta räddningshundarna. Alla kommer att förstå, att ur agiityhundarna, ur de arbetande vallhundarna, ur de alerta övervakande familjehundarnas kullar hämtas hundar med hög användbarhet. Och allmänheten kommer att strunta i rasen på diabeteshunden och räddningshunden och viltspåraren .

Men det gör inte vi, väl? Vi har hand om en ras som är känd för sin förmåga att förstå ord och signaler, att själv förstå när människor behöver hjälp. Vi råkar ha en ras som har varit berömd både för sin vänlighet och sin arbetsförmåga.
Vi har förbaske mig ett ansvar att ta. Hur vill vi ha collien i framtiden?
Tja...vad sägs om så här?



Back to basics, för det blir inte bättre än så. Det finns ingen bättre hund att ha än collien med de gamla colliegenskaperna!

Bodil Carlsson