Slutskämtat - del två

Varför så fegt i hundvärlden?
Antingen är folk anonyma i sina kommentarer, som om det skulle vara farligt att säga sitt namn på en hundblogg!
Eller så gör man som H, journalisten, som sätter sitt namn under giftigheterna men är väldigt, väldigt noga med att hålla sig på precis rätt sida om PUL... så att det aldrig står exakt vem hon syftar på. Fast alla vet ändå.
Att ni inte kvävs, hundfolk?
Mitt förslag är att vi allihopa i fortsättningen använder våra egna namn och visar det normala vuxenkuraget att stå för våra åsikter. Det är inte riskfritt att ge sig på kriminella organisationer eller rasistgrupper. En och annan har dött av det, till och med i lugna Sverige. Men det är faktiskt komplett ofarligt att prata HUNDAVEL! Inga svarta bilar med tatuerade muskelbiffar skickas ut från SBK för att släpa bort en i nattens mörker och spöa skiten ur en i hemliga källare under Kydingeholm. Om Ulf Uddman blir irriterad, så skickar han ett kyligt mejl. Han skickar inte torpeder!
Finns ingen anledning att vara anonym. Det finns inget att vara rädd för. Anonyma samtal – om sådana verkligen har förekommit – bidrar lika lite som knäppa insinuationer till att vi kommer igång med det vi borde, nämligen att
diskutera HUNDAVEL på ett sådant sätt att inte allmänheten tappar det förtroende de förhoppningsvis har kvar för renrasfolk.

Drama Queens och såpa har det varit alldeles tillräckligt av.
Vanliga diskussioner med normal respekt för fakta och normalt tonläge har det däremot varit jävligt ont om. Om journalisten H tänker vara med på collieangelägenheterna på Kydingeholm nästa vecka, får hon gärna tala om direkt vem hon kallar för nazisympatisör. Vi är säkert flera som vill veta.
Men jag tänker inte gå med på att en minut av den gemensamma diskussionstiden offras på dumheterna. Vi är faktiskt där för att prata om något annat.
Yepp! HUNDAVEL!

Bodil Carlsson