Jag hörde talas om en av alla dessa omplaceringar, en collie någonstans i Sverige.
Hunden är importerad från ett annat europeiskt land, av en svensk uppfödare, och beskrivs som lämplig för bruksarbete och bör hamna i en familj som vet vad det innebär att ha hund. Så långt verkar allt ok. Visst bör alla hundar, omplaceringar eller inte, hamna hos ägare som vet vilket ansvar hundägande innebär. Och visst är det trevligt med collies som beskrivs som lämpliga för bruksarbete.
Men det finns ett MEN…
Just den här hunden har gått en allmänlydnadskurs och där
visat mindre önskade beteenden, såsom utfall mot både hundar och människor.
Såvitt jag förstår har hunden av sin ägare beskrivits som dominant, medan
instruktörerna på kursen hade en annan syn på saken. De såg nämligen en vek och
rädd hund. Dominans och rädsla är två vitt skilda beteenden och som hundägare,
och definitivt som uppfödare, gäller det att se skillnad på dessa. Dominans kan
du med rätt träning i de flesta fall bemästra, medan rädsla är en helt annan
sak – den kan vara väldigt svår att få
bukt med, om det ens är möjligt.
Hunden i fråga sägs ha ett "bra MH", och tja, inget alarmerande på kvarstående rädslor och skott. Men å andra sidan heller ingenting på socialitet, nyfikenhet och leklust. Den enda fyran i protokollet finns noterad på ”Aktivitet”, dvs hunden har svårt att koppla av. Den visar i princip inget alls, vare sig det gäller lek, kontakt, jakt, rädslor. Har den stängt av, och i så fall, varför?
Ett MH med etta - trea på kvarstående rädslor respektive skott är ju inte per automatik ett lämpligt avelsdjur. Är man uppfödare som vill omplacera måste man kunna sålla bort de hundar som förvisso har godtagbara resultat på rädslor och skott, men ändå har uppenbara problem i vardagen. Det måste vara uppfödaren som först ser problemen, för det är långt ifrån ok att låta hundköparen upptäcka dem just när de skrivit under kontraktet!
Men det mest tragiska med denna hund är att den omplacerades för att den ”inte gick ihop med flocken” (om jag förstått rätt), och till en barnfamilj... Tyvärr verkar den inte gå ihop med främmande människor och hundar heller. Sådana möten som ett hundägande innebär i princip dagligen. Vilket barnfamiljen fått erfara den hårda vägen...
Jag förstår familjen som vill omplacera igen. En sådan hund kräver oerhört mycket engagemang av sin ägare och i värsta fall går det ändå inte att skapa ett bra liv för hunden. Så nu ligger den där ute, på omplaceringarnas okända hav där ingen vet var nästa hamn finns.
Däremot förstår jag inte alls den uppfödare som importerat hunden, placerat ut den hos en barnfamilj och dessutom låtit den gå i avel. Och inte bara denna hund, ett syskon till den med sämre resultat på kvarstående rädslor, har också gått i avel!
Hur tänkte du då? är den fråga jag vill ställa denna uppfödare. Men vill jag veta svaret?
Hunden i fråga sägs ha ett "bra MH", och tja, inget alarmerande på kvarstående rädslor och skott. Men å andra sidan heller ingenting på socialitet, nyfikenhet och leklust. Den enda fyran i protokollet finns noterad på ”Aktivitet”, dvs hunden har svårt att koppla av. Den visar i princip inget alls, vare sig det gäller lek, kontakt, jakt, rädslor. Har den stängt av, och i så fall, varför?
Ett MH med etta - trea på kvarstående rädslor respektive skott är ju inte per automatik ett lämpligt avelsdjur. Är man uppfödare som vill omplacera måste man kunna sålla bort de hundar som förvisso har godtagbara resultat på rädslor och skott, men ändå har uppenbara problem i vardagen. Det måste vara uppfödaren som först ser problemen, för det är långt ifrån ok att låta hundköparen upptäcka dem just när de skrivit under kontraktet!
Men det mest tragiska med denna hund är att den omplacerades för att den ”inte gick ihop med flocken” (om jag förstått rätt), och till en barnfamilj... Tyvärr verkar den inte gå ihop med främmande människor och hundar heller. Sådana möten som ett hundägande innebär i princip dagligen. Vilket barnfamiljen fått erfara den hårda vägen...
Jag förstår familjen som vill omplacera igen. En sådan hund kräver oerhört mycket engagemang av sin ägare och i värsta fall går det ändå inte att skapa ett bra liv för hunden. Så nu ligger den där ute, på omplaceringarnas okända hav där ingen vet var nästa hamn finns.
Däremot förstår jag inte alls den uppfödare som importerat hunden, placerat ut den hos en barnfamilj och dessutom låtit den gå i avel. Och inte bara denna hund, ett syskon till den med sämre resultat på kvarstående rädslor, har också gått i avel!
Hur tänkte du då? är den fråga jag vill ställa denna uppfödare. Men vill jag veta svaret?
Licenskrav för hunduppfödning? Absolut!
Johan Nilsson
Verkligen absolut! Besökte igår engagerad collieuppfödare, då ny familjemedlem planeras under hösten, och tittade på MHspindlar över collierasen generellt och det var en skrämmande upptäckt. Inte bara det att det är svårare att ha en hund med mycket rädslor utan det faktum att hunden far så illa. Varför vill man avla fram hundar som inte mår bra och tvingas leva ett helt liv kantat av rädsla? Det är för mig helt obegripligt så igår blev jag och familjen jätteglada över besöket hos den engagerade uppfödaren.
SvaraRaderaSå bra skrivet!!! Nu är jag inte så välinsatt i collevärlden, men det borde vara av högsta intresse av uppfödarna att stärka(!) colliens mentalitet, få den till den brukshund den en gång var. Viktigast är att hunden kan leva ett normalt liv där den inte behöver vara rädd eller ha ont, vilket man önskar fler uppfödare prioriterade. Och bedrövligt om uppfödaren visste att hunden hade dessa rädslor, att omplacera den till en barnfamilj... Starkt av dig att skriva detta inlägg!
SvaraRaderaPrecis på pricken, Sabine: "Viktigast är att hunden kan leva ett normalt liv där den inte behöver vara rädd eller ha ont."
SvaraRaderaCollien har inte speciellt i ont kroppen idag, men däremot är fortfarande alltför många collies rädda. Det är en annan form av ont - men det syns inte utanpå.
Tack och lov finns det många collieuppfödare som prioriterar att minska rädslorna - och med gott resultat. Men fortfarande finns det uppfödare som inte bryr sig om det som inte syns utanpå. Och tyvärr finns det familjer som i god tro tar hand om deras rädda hundar - och som blir oerhört besvikna.