FÖRSTA MAJ: TRUMMORNA

Husets samlade nyckelförråd skramlade tidigt i morse iväg till Göteborg i en tankspridd mans jackficka och därmed var saken avgjord: långt trädgårdspyssel och korta hundpromenader är vad det blir idag. Inte ens här vågar man längre lämna huset olåst i timmar för att gå i förstamajtåget i Hjo. Den lilla tappra skaran får klara sig utan oss.

Förvisso fordras trädgårdsarbete. Gudvarelov var det försommarvarmt också, så hundarna hade ovanligt lite emot att dåsa timmavis i skuggan. Men futtigt känns det!

Förstamajtåg är häftiga. Om man viskar lite hets till hundarna, stramar de upp sig och marscherar bringa vid bringa med resta svansar medan flaggorna fladdrar framför oss och trummorna stampar takten.

Tanken bakom flaggorna och trummorna är hemskt gammal, men fortfarande alldeles ny. Sjävklar har den aldrig varit, tvärtom har den haft mycket emot sig under tidernas gång. Riddarhärar och fängelser och gula fackföreningar och polisuppbåd om vartannat, beroende på tid och plats. Lik förbaskat sticker den fram näsan igen och igen. When Adam delved and Eve span, who was then a nobleman?

Genusvetarna får kasta om namnen om de måste, men detta är engelskt fjortonhundratal och så ropades det i bondeupproren av folk som bara kände ordet hen som namnet på rikemansmat. De hade lärt sig att andra hade kött på bordet och bättre liv, när de själva var hungriga och hunsade - och att det där hängde ihop.

BOOM!

Vi är alla av samma värde! Vi är värda lika respekt! Vi har samma rätt till mat och kunskap! Vi har samma rätt till vård! Samma rätt till ett drägligt liv, samma rätt att tala, samma rätt att tänka, samma rätt att förstå världen.

Så säger trummorna. BOOM!

Enkla tankar? De är inte genomförda ens här, där de har dominerat den officiella politiska scenen i sjuttio år. De är definitivt inte ens påbörjade för stora delar av världsbefolkningen. Det låssas vi för det mesta inte om: så invant att vi inte ser.Vi rycker på axlarna och tänker på något annat, men det borde vi inte göra. Där de här tankarna någorlunda genomfördes, blev samhället fredligt. Utan dem blir det något annat.

Jag vågar inte ge mig av hemifrån med olåst dörr längre. Halvrostiga bilar kör omkring här ute i fridfullheten, en spejare och en liten lastbil med en smidig liten vinsch. Där ingen är hemma lastas åkgräsklippare och elcyklar och datorer snabbt ombord och försvinner. Förmodligen österut. Det är svårt att se ansiktena bakom de smutsiga bilrutorna, men jag tror inte att de har svårt att se oss.

På hastigt besök i Göteborgs uppklädda, nymejkade centrum mötte jag efterhängsna organiserade tiggare, från sydöstra hörnet av Europa, mitt bland stimmen av efterhängsna mobilförsäljare. Lapplisan som kom gående sa att när organisatören inte får fullsatt på transporten med unga tjejer, så kastar man in ett par äldre handikappade också – visst, de drar in mindre pengar, men lastbilen är ju redan fixad och det kostar inget extra för ett par till. Ingen kom gående för att säga att de unga mobilsäljande killarna – från nordöstra förorterna, skulle jag gissa - inte kunde hitta några andra jobb. Två helsvenska killar strax ovanför gymnasieåldern pratade om sitt träningsprogram – magpass igår, axelpass idag och så ryggpass i morron – och strök sig över sitt stajlade tonade hår, medan de drack energidryck: precis som i teve-reklamen. Faktum är att de är tevereklamen, men det fattar de inte. De hade bokstavligen inte en loggafri pryl på kroppen. Från skorna och uppåt var rubbet varumärken: DET HÄR HAR KOSTAT.

Killarna ser förstås inte tiggarna eller mobilsäljarna. Men tiggarna och mobilsäljarna ser dem.

BOOM!

Bodil Carlsson