FOYLES´WAR: VINJETT

Är det lyx att hålla på med hundar, när världen ser ut som den gör?

Deckarserien Foyle´s War - polisarbete i England under andra världskriget – gick på TV för ett par år sedan. Vi lånar den som DVD på bibblan för trovärdigheten i detaljarbetet. Människorna, husen, kläderna - allt känns äkta. Matbristen och tjutet av bomberna. Vettskrämda människor som kryper ihop nere i tunnelbanan. De olika sociala dialekterna, hur folk från olika versioner av verkligheten pratar. Det handlar aldrig bara om mord.

Kriget påverkar folk. Vissa skillnader jämnas ut, andra blir tydligare. Kvinnor gör och säger saker som de inte skulle ha drömt om bara tio år tidigare. Stora hajar använder kapital och kontakter för att bli ännu rikare. Småhandlarna säljer dödas ransoneringskort och slangad bensin under disk för att bli mindre fattiga. Majoriteten biter ihop och tar en dag i taget; håller koll på grannens matransoner, gråter när grannen blir ihjälbombad och gör överlag så gott de kan. Kort sagt, folk är som de brukar vara, det är bara omständigheterna som är annorlunda.

En ung odåga prickas av hemvärnsgubbarna när han flyr med en last stulen mat ur en depå, blöder ihjäl i ett skjul och grävs hastigt ner i skogen av sina kompisar. Alltsammans utspelas på ett gods, där rika människor från London har köpt sig tryggt avstånd från bombräderna. En av dem har med sig älsklingshunden, en spaniel, som förstås hittar det nergrävda liket. Annars har de det gott. De spelar tennis och pratar affärsmöjligheter och ser rakt igenom trädgårdspojkarna. Folk i byn köar för att köpa mat. När Foyles poliser söker igenom godset uppdagar de en gömma med fina svartabörsgrejor i ett av sovrummen. Burkskinka!

Spanielns ertappade ägare försvarar sig tappert: det är bara till hunden, konstapeln, för att han ska få något som han kan äta...

Polisassistenten tappar hakan:

-Ger ni kött till en HUND???

Kvinnan skriker tillbaka. Ja, tänk att hon gör det! Ingen, ingen, bryr sig om hur djuren har det i detta jävla krig! Redan ligger åttiotusen hundar nergrävda, avlivade, gömda  i hemliga massgravar och ingen bryr sig!

Hon stormar gråtande ut med jycken i famnen. Alla andra stirrar klentroget efter den stolliga överklasstanten i sin bombfria lilla värld, där de värsta massgravarna innehåller hundar. För att de produceras i mycket större antal än det finns hem som kan ge dem mat!

Jag tror inte att hundar är en lyx. Jag tror att de har ett mycket stort värde. Men de har förlorat den plats de hade som arbetshjälp åt oss och vilken plats de ska ha i framtiden är inte självklart. När de håller på att bli väldigt många som ska fylla den där inte självklara platsen, så är det kanske dags för oss att tänka till?

Bodil Carlsson