BEYOND PRAISE

Idag dog schäfertiken. Hon kom förra sommaren med en munkorg och en knepig historia och ett uttryckslöst ansikte. Hon hade ett fult framben och en berättelse om röntgenplåtar som visade en illa lagad fraktur av gammalt datum. Hästtjejen visste från början att det där benet förr eller senare skulle bli hundens slut, om nu inte hoten och utfallen blev det som satte punkt för sista kapitlet om en oreggad schäfer.

Några veckor gick – ansiktet började bli uttrycksfullt. Munkorgen åkte in i garderoben. Några månader – hunden gick på skogspromenader i djup mjuk mossa, muskelansättningen kom på plats och hältan gick inte att se längre. Ungarna på gården sprang fram och hälsade och fick göra high five med schäfern. Hon fick umgås med andra hundar. Hon som skulle avlivas lärde sig le. Hon lärde sig leka. Hästtjejen och hunden mådde bra av varandra.

På några få dagar rasade benet ihop. I morse var det akuttid på djursjukhuset. Veterinären tittade på hunden som inte ville belasta, som inte längre hade styrsel i tassen, och skakade på huvudet. Hunden höll kvar kontakten tills hon somnade. Hästtjejen satt intill och sjöng för henne tills hon slutade andas.

Idag förlorade Hästtjejen sin hund. Men hunden förlorade inte sin människa.

Alla vi som kände de där två tillsammans är tysta ikväll. Jag tänker på generationer av människor som har haft blick för djur och på generationer av hundar, som har kunnat läsa människor, och på allt det de har åstadkommit: allt gemensamt arbete som kräver ömsesidig förståelse och ömsesidig intelligens och ömsesidig respekt.

De är glömda, för vi vet inte namnen på varken människorna eller deras hundar, men de är inte borta. Så länge det finns sådana som Hittebarn, så är de inte borta. Så Hästtjejen och Hittebarn: ni vet inte om det, men ni är fortsättningen på en lång, lång historia.

Och ni är båda två beyond praise.

Bodil Carlsson