Ibland så stämmer allt.
Valpen på bilden låter sig varsamt hållas av den lille pojken som är så gränslöst lycklig. Hans ansiktsuttryck säger allt – denna ska vi ha!
Det var förvisso bestämt redan innan men glädjen var ju bara större när vi såg pojkens leende och valpens förtjusning. De här två kommer att ha en härlig tid tillsammans!
Idag är pojken sjutton år och valpen är inte längre valp, utan en dam som bär sina tio år med grace. Och med en aldrig sinande lust att hämta pinnar varhelst hon finner dem.
De där två har upplevt en massa saker tillsammans och är bästa vänner sedan den dag då bilden togs.
Just så ska väl hundägandet vara: lustfyllt och givande för både hund och människa. Eller hur?
Valpen på bilden låter sig varsamt hållas av den lille pojken som är så gränslöst lycklig. Hans ansiktsuttryck säger allt – denna ska vi ha!
Det var förvisso bestämt redan innan men glädjen var ju bara större när vi såg pojkens leende och valpens förtjusning. De här två kommer att ha en härlig tid tillsammans!
Idag är pojken sjutton år och valpen är inte längre valp, utan en dam som bär sina tio år med grace. Och med en aldrig sinande lust att hämta pinnar varhelst hon finner dem.
De där två har upplevt en massa saker tillsammans och är bästa vänner sedan den dag då bilden togs.
Just så ska väl hundägandet vara: lustfyllt och givande för både hund och människa. Eller hur?
Johan Nilsson
Ja, det där ansiktet säger allt!
SvaraRaderaHar alltid haft dåligt samvete mot min dotter för att det var så mycket med hund när hon växte upp. Häromsistens, när vi vandrade genom stan där hon bor nu med lillkillen sovandes i barnvagnen, sa hon plötsligt:
-Hur gammal måste han bli tror du innan vi skaffar hund?
Det var det roligaste med hennes barndom, sa hon, hundarna och ponniesarna, och så en sak till som hon ser nu, även om hon inte alltid gjorde det då. Att man måste ta ansvar, hur man än mår själv och vad man än har omkring sig, så måste man första ta hand om de som är beroende av en. DET tyckte hon hade varit bra!
En paff men lycklig mormor hade förstås bara en sorts hund att rekommendera.
Så väl jag känner igen bilden! Artonåringen var då sex år och vägrade släppa den lilla valpen innan vi sagt att hon skulle följa med oss hem så småningom och idag är den lilla colliefröken en härlig colliedam på 12 år.
SvaraRadera