MÄNNISKOSPÅR

Problemet med att vara ung var att det för det mesta fanns en massa månad kvar i slutet av pengarna. Problemet med att vara gammal är att det finns så mycket jobb kvar i slutet av orken. Betraktad genom glömskans förskönande lins var ungdomens vånda att föredra. Dock är det icke som att man kan välja: man får ta skeden i vacker hand och kämpa på. Vill ni ha ett gott råd, så förmera inte ert jobb! Låt aldrig hundratals stora och små grenar ligga kvar på marken, medan ni fortsätter klippa ur rosenhäcken!

Om ni inte omedelbart krattar upp rubbet kommer ni att få se era långhåriga kompisar besvärat skreva fram med frågande uppsyn. Katten som lägger sig på er mage i den efterlängtade nattvilans ljuva bädd kommer att trycka små små borsttaggar rakt genom det tunna tyget i er pyjamas. I stället för att sova gott kommer ni att tillbringa intrikata stunder med glasögon, sax och bra belysning sent på nattkröken.

Kort sagt, det har varit en del att stå i här och rätt mycket att fundera på under klippsessionerna.

Hästtjejen och jag har lagt spår i vildsvinsmarker och förbluffats en gång till över hundnosars kapacitet. Ett par äktenskapsanbud har också kommit in – det finns folk som tycker att en kull schollievalpar skulle sitta fint. Pengar skulle vi också kunna tjäna! Hästtjejen och jag har räknat på det. Eftersom Colliebusen är en impulsiv kille med en del social osäkerhet och schäfertiken är en hund med mycket stor skärpa och de förstås är helt obesläktade kom vi fram till att en rimlig förväntan skulle vara åtta - nio valpar med blandad osäkerhet och försvarsberedskap på femmans växel.

Vi känner inte nio personer som vi ogillar tillräckligt mycket för att pracka på hundar med den egenskapskombinationen. Möjligen skulle vi gå in på förslaget om världen stod och ropade efter fler hundar och bra spårare. Men det gör den ju inte. Det är  inte så det är.

von Stephanitz påstås ha sagt att hans sista och största dröm var att rasklubben skulle svara för att hans hundar förblev arbetande. Döden avbröt honom väl mitt i meningen, för den sista viktiga halvan blev aldrig sagd:

OCH SE TILL ATT DET FINNS TILLRÄCKLIGT MED BRA HÄNDER ATT SÄTTA DEM I OCKSÅ!

Hundarna följer i våra spår. Lika lite som vi själva kan de separeras ut från samhället som de delar med oss. Göteborgsposten hade stort uppslag i veckan om demonstrerande föräldrar och barn i stadsdelen Majorna-Linné, bebodd av folk med skaplig genomsnittsinkomst och genomsnittlig utbildningsnivå och skapliga förväntningar på livet. De protesterade mot att skolornas standard sjunker i området, mot att barngrupperna är för stora, mot att barn med särskilda hjälpbehov inte får tillräckligt med stöd och tidningen håller med: skolan får inte bomma sin uppgift att kompensera för att livet kan vara orättvist mot oss i starten!

Skolorna i nordöstra förorterna har bommat den uppgiften i trettio år utan att några ledarinlägg höjt rösten. Ungarna där organiseras inte i demonstrationer för bättre chanser åt alla. De tar den chans de ser att komma åt lite cash och lite cred.

Var någonstans – i Sverige, England eller USA - föder man upp kamphundar?

Bodil Carlsson