Jag vilar mig med att läsa McCaig. Han får mig att känna mig hemma. Lite konstigt är det, för jag har ju aldrig bott på en jättefarm med ödslig mark i Virginia (eller någon annanstans) och har aldrig haft arbetande hundar. Ändå läser jag med ett igenkännande en lång berättelse om hur McCaig hjälper sina grannar att flytta sin fårhjord ner från alpängarna längs stenrösutmärkta stigar där bokstavligen bara får, hundar och bergsvana hästar tar sig fram. Hösten är på ingång, coyote och björn är sugna på stek inför vintern, fåren måste ner till farmen igen innan snön stoppar alla vandringsvägar och without the dogs, it wouldn´t be possible.
Border collies och aussies föser fåren: avläggare av ursprungscollien. Herdehundarna – maremma, anatolisk herdehund – är spanpatrullerna i utkanten. Om natten skäller de oupphörligt för att markera revir mot smygande köttätare. Till sist är alla hemma igen. Urgamla pensionerade tiken Ginger möter sina utsjasade avkommor. Grannen säger: ”Old Ginger gets real upset. She knows when I´ve been working sheep with the other dogs. When I come home, she´ll have hidden all the dog dishes.”
* * *
En defektgen tog livet av McCaigs Moose. Tro inget annat! Någonstans i dubbelspiralen gömde sig genen som avgjorde att just den hunden skulle få just den typen av cancer vid den åldern i stället för att leva i två eller tre år till och åka dit på något annat. Så hur ska man se på det?
Man kan titta på den genen. Eller man kan titta på alla de andra generna, som skapade hundens samarbetsvilja och hjärta. Som gjorde att han hoppade ut på sina tre ben den sista kvällen för att hjälpa McCaig med fåren. Som fick honom att göra något av sitt liv, så länge han hade det.
Man kan tänka på McCaig. På hela den långa kedjan av människor, som hade gåvan att förstå och känna samhörighet med hundar och välja ut de bästa att bilda flock med. Vilka tror ni har betytt mest för vår överlevnad som art: de som byggde pyramiderna eller de som lyckades utveckla arbetande hundar?
Jag vet vilka jag satsar på. Så det är inte till pyramidbyggarnas ära som jag sliter med att försöka förstå forskningsrapporterna om färgen merle.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar