Ni som är duktiga på att sticka vet säkert vad det heter när en vante har ett mönster i en färg på botten i en annan färg. Vit snöflinga på svart botten, till exempel. Och så vränger man vanten ut och in och hey presto! Samma mönster, men färgerna har bytt plats. Svart flinga på vit botten!
Jag tänkte på det där förut medan jag plockade upp grenar. I morse strödde vinden småkvistar över gårdsplan; nu rycker den tag så att stora grenar bryts av och seglar iväg och det känns osäkert att gå på byvägen. Regnet kommer horisontellt och man hör inte bilhjulen bakom sig. Det goda med det hela är att det inte finns så mycket krattning kvar att bekymra sig om. Inte för att vi är trädgårdspedanter, precis – om grannarna vill bränna av fossila bränsletillgångar på att imitera det fårsnaggade gräset runt gamla engelska herresäten, så får de. Här betar shettisarna det värsta. Löven krattas för att hästarna inte ska halka omkull på dem nu när allt är vått och halt och de har bråttom in i mörkret.
Har ni förresten tänkt på vad de där berömda colliesarna egentligen sysslade med när drottning Viktoria fick syn på dem på Balmoral och bestämde sig för att förädla dem till finhundar?
Gissningsvis höll de gräsklipparfåren på rätt ställe. Om de var som mina, så hade majestätet sedan icke heller problem med fårskit under skorna.
Hursomhelst – titta på de här två åsikterna:
Blå färg är så vacker och ovanlig
så den väljer vi att avla på. JA! ALLTID!
Blå färg är en risk för nedsatt hörsel och syn, så den avlar vi inte på!
NEJ! ALDRIG!!
Båda meningarna stirrar bara på hundens fysiska egenskaper. Ena sidan upp, så har man exteriörälskarnas mönster. Andra sidan upp, så har man hundavelskritikernas. (Eller Jordbruksverkets.)
Ingen av dem handlar om hundens möjlighet att vara hund. Ingen handlar om hur hunden fungerar. Fast det var det och ingenting annat som alltsammans handlade om hela den långa gemensamma vägen för människan och hunden tills för bara hundra år sedan.
Knepigt, inte sant?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar