Om dimmans och duggregnets skönhet

Som ni kanske vet så lyser snön och kylan fortfarande med sin frånvaro här uppe i norr. Gräsmattan är till synes friskt grön och borde troligen ha klippts ännu en gång innan vintern. Vi låtsas som om det är ok ändå… Prästkragarna har blommat tappert ända in till slutet av november, nu hänger de dock lite med huvudet. Jag kan inte klandra dem, de har gjort en stoisk insats denna höst.

För övrigt en höst som jag bara har gott att säga om. Som hallänning, men nu för tiden norrlänning, tror jag att man trivs med den höst som är som man är van vid. Tio år i Norrland får inte mig att bortse från många andra år med andra sorts höstar. Visserligen dimmiga, fulla med duggregn och på många sätt trista men ända fyllda med en sorts skönhet. Och i veckan fann jag denna dimmiga, småfuktiga skönhet som jag växte upp med. I Västerbotten – av alla landskap!


(Mobilkamerans färger är lite missvisande - men intressanta, så jag tar med den för det lila färgstickets skull.)

Vi har en runda vi går ganska ofta, jag och hundarna. På grusväg, via äldre skogsväg, ner på åkermark och sedan på snart igenvuxen skogsväg och efter det på vanlig skogsstig via elljusspåret, till hemmet.
Den snart igenvuxna skogsstigen är som att trilla in i en illustration av John Bauer. Mobilkameran ger ett oväntat ljus ovanifrån som lyser upp mossan. Intressant men oförklarligt. Icke desto mindre bygger det upp förväntningarna. Jag förväntar mig nästan varje gång vi går här att få se troll, ståtliga älgar och kanske en älva - vilken sekund som helst. Det har förstås inte hänt än, men kanske en dag…





Tills den dagen så får vi roa oss med annat. Imorgon blir det tydligen storm, så spår är väl inte att tänka på. Kanske jag tar med mina håriga vänner för att göra några uppletanden. De har en brun apa som de gillar väldigt mycket... Och jag gillar väldigt mycket när de har roligt och får tänka - precis som jag har tänkt mig.
Men nu njuter jag mest av en mild höst, grå och dimmig och väldigt bekant.

Johan Nilsson