På 70-talet hade universitetet i Hannover en kennel där man födde upp taxar för studier. Dessa taxar har betytt väldigt mycket för uppfattningen om anlaget för merle. Det har förstås i långliga tider funnits traditioner inom uppfödningen av olika djurslag att man ska akta sig för att para vitt med vitt, men det har inte funnits forskning om det särskilt länge.
Studien som satte igång alltsammans kan jag inte hitta i original – troligen är den för gammal för nätet – och min tyska skulle inte ha räckt till ändå, men det man kan hitta är sammanfattningar på engelska. Så här låter det.
De första rapporterna bygger på en grupp hundar från en institutionsuppfödning av tax. Universitet höll sig helt enkelt med en kennel för uppfödning av hundar att studera. En rapport undersökte deras hörsel och sedan kom ett par andra, som tittade på syn.
Hörselstudien gjordes av en forskare som hette Reetz med kollegor. Det här är vad de fann. Man hade 38 taxar. Elva var dubbel merle, 19 var enkel merle och 8 var inte merle. Dessa taxar hade hörselförlust i någon mån – allt från lite grann till total, enkelsidig eller dubbelsidig – hos sammanlagt nästan 55% av dubbel (homozygot) merle och nästan 37% av enkel (heterozygot) merle. Ingen av de 8 utan merle hade hörselförlust.
Hemska siffror!
Ja, det tyckte alla. Ett rykte säger att delstaten Hannover förberedde ett omgående totalförbud på all avel med merle, när resultaten blev kända. Uppståndelsen kring den här rapporten var - om jag inte är alldeles felinformerad - den direkta orsaken till att Collieklubben i Sverige förbjöd avel på merle/merle. ( Det gjorde SCK alldeles rätt i, som jag ser det, och SKK hade ärligt talat inte behövt vänta i trettio år till med samma beslut. )
Men... När nu moderna studier av merle börjar komma fram, så ser resultaten inte riktigt likadana ut. Varför?
De som undersöktes i Hannover var en MYCKET LITEN GRUPP DJUR SOM LEVDE I EN MYCKET SPECIELL MILJÖ.
Vi vet ingenting om bullernivåer i omgivningen, öroninfektioner eller ens inbördes släktskap hos taxarna och självklart kan ingen veta om klassningen i enkel och dubbel merle var riktig – det här hände trettio år innan genen för merle identifierades. Det vi kan se är att 38 individer av en enda ras är väldigt få att bygga superbestämda uppfattningar på.
Ännu mer bekymmer är detta. Dövhet orsakad av merle eller S-locus brukar vara total. Antingen hör hunden på örat ifråga (om den har fått fungerande celler i det innerörat) eller så hör den inte alls, för det finns ingen utrustning för hörsel på plats. Rapporten från Hannover verkar ha innehållit en del hundar med halvdålig – alltså "bara" nedsatt - hörsel. En enda var totaldöv på båda öronen – yep, en dubbelmerle. Men alla andra hundar med någon grad av nedsatt hörsel FÖRUTSATTES ha dålig hörsel därför att de var merle.
Så varför dra upp det här?
Hannover-rapporten innehöll en del inbyggda frågetecken. Rätt stora frågetecken, faktiskt! Men utifrån den har man ändå dragit slutsatser för alla hundar i alla raser som har genen för merle. Nu när diskussionen om merle verkar ta fart igen, så dyker den gamla rapporten upp som ett brev på posten. George Strain kallar den för "miserable science".* Malcolm Willis argumenterar för merleförbud utifrån den och en hel del av tjafset på nätet gör samma sak.
Det finns faktiskt bättre underlag att gräla om.
* pers medd 11 11 10
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar