Kommer ni ihåg Moose, den värdelösa fårhunden från inlägget den 18 september? Ni hittar den här lilla berättelsen i Donald McCaigs A Useful Dog från 2007. McCaig flyttade som ung från stadslivet ut till en fårfarm i en folktom del av Virginia. Hans hundar är border collies. När han pratar om dem, säger han inte som jag att dogs make a life good. Han säger: without the dogs, it wouldn´t be possible.
Så började hundvärlden. Oavsett vad det har blivit av den nu, så här började den.
PASSERSEDLAR
Det är svårt att döda en hund. Vi skjuter på det och vi drar ut på det och när vi slutligen gör det frågar vi oss efteråt om det inte fanns något mera som vi hade kunnat göra. Och förstås fanns det det. Närhelst man måste döda ett djur finns det alltid något mer som man kanske skulle kunna ha gjort för att hålla det vid liv. Men efter år med djurflockar och hundar, så kommer en signal, svag men omisskännlig, som säger – det är dags. Att ignorera den signalen är feghet: man är mera ovillig att acceptera sin förlust än hunden är beredd att acceptera sin död.
Moose och jag blev aldrig riktigt nära. Han var en nervig fårhund och jag var inte en tillräckligt bra tränare för att lugna honom. Visst, han klarade rutinjobben skapligt och hade ett bra liv här på gården. Heta somrar simmade han timtals i floden.
Förra hösten började Moose halta och veterinären hittade en knöl under hans framben och kanske att vi kunde stoppa cancern, om vi amputerade. Tre dagar efter amputationen hoppade han ut till inhägnaden för att hjälpa till med sysslorna. Moose klarade sig rätt så bra och lärde sig till och med att lyfta på benet igen men nej, vi hade inte stoppat den och ett par månader senare blev han blind på höger öga och började lukta. Så nu är han på ett ställe där fåren inte gör honom skraj; han är mycket lugnare och hans nya tränare vet mycket bättre än jag hur man ska hantera en hund.
Kvällen innan jag dödade honom gick den trebenta, enögda fårhunden med ut för att hjälpa mig fodra. Han höll tackorna undan från foderhäckarna. Hela natten igenom kräktes han och på morronen kräktes han upp smärttabletten i en smörklick.
Moose dog här där han föddes för tolv år sedan och han ligger i graven på kullen där jag hoppas bli begravd en dag. Hans mor och far låg redan där.
Vi bar honom på hans fårskinnsfäll till graven och la hans brev under. Min hustru Anne skriver ett för varenda en av våra hundar och jag har aldrig frågat vad det står. Hon säger att det är en passersedel och jag tycker om att tänka på hur Moose kommer till den sista flod han någonsin ska korsa och lämnar sitt brev till färjkarlen. Visst, jag var en mycket bra hund.
Men om, bara om... Alla våra hundar väntar på andra sidan av den floden som Anne och jag måste över en dag – och tänk om de där breven kanske inte är passersedlar för hundar? Tänk om de är för oss.
D McCaig, Passports, ur A Useful Dog, översatt och publ med författarens tillstånd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar