AND A GOOD WILL TO ALL

Gott Nytt År önskar Rädda Katten och den vilda collievalpen Svarta Faran, som här inväntar var sin helgkvällsprinskorv.

Bodil Carlsson

BILDER FRÅN ETT DUBBELDAGIS Social kamplust 4)

Ja, språkträningen inleddes med en bit ömsesidigt avvaktande. Tjejerna hade aldrig träffat valpen. Valpen hade aldrig träffat barn. Kastat boll har vi inte heller gjort, så nu var det dags. Gammeltiken, som känner barnen väl sedan tidigare, visar med sina eftertryckliga svansviftningar att hon övervakar allt som pågår och svarar för båda parternas trygghet...

Men snart börjar det lossna för ett fyrapersoners bollteam...

Aha! Ni menar att vi ska leka med den där?

OK - jag har hämtat den!!

Tempot ökar och slutar med snubbel och platt fall - till Lilltikens bestörtning och valpens förundran:

Vad är det med henne?

Det visade sig vara alldeles, alldeles bra. Så här slutade bollmatchen i gårdagens dubbeldagis för barn och valp. Ser ni hur de två tjejernas ansiktsuttryck speglar varandra?

Och till sist, medan matte och lilltiken och valpen övade sitt kvar bakom huset, rymde barnen och gick oväntat alldeles vilse - helt plötsligt försvunna, när vi kikade fram runt knuten! Ojoj! Valpen blev ifrån sig. Matte behövde inte ens be henne ta upp spåret ut genom grinden och uppför skogsslänten fram till den stora breda enbusken, där de stackars vilsegångna barnen blev lika lättade och glada över att hittas av en så duktig spårhund som matte blev överraskad och stolt!

Det tog väl en fyrtiofem minuter alltsammans, bekantskap och bollspel och spår. Men om en valp hade kunnat ragla av utmattning, så hade den här valpen gjort det på väg hem. Vi såg inte mycket social kamplust resten av dagen heller. Inte för att kroppen var trött - den har varit med om mycket värre tag. Utan för att hjärnan hade fått något nytt att lagra in.
Ungen som först bara ville rita hade fått något annat att kommunicera med.

Bodil Carlsson

TANKAR FRÅN ETT HALVKASST HUNDDAGIS Social kamplust 3)

Alla vi som har hundvalpar är som bäst lite halvkassa dagis. Vi talar i bästa fall bruten hundiska. Vi har ibland skallarna så fulla av förutfattade idéer om vad som är en "bra hund" att vi inte ser den hund vi har framför näsan. Vi ska fostra hit och dit och bestämma.  Vi jämför hundarna med andra hundar och ser inte att vi ofta i själva verket jämför oss själva med andra hundägare.
För ett par veckor sedan knallade jag över stallbacken med Svarta Faran hängande i byxbenet och funderade på varför hon ständigt valde social kamplust som kontaktmetod. Vad var det med valpen - kunde hon inget annat? Va? Där kunde jag sitta fredligt framför TV:n och sträcka fram handen för att smeka - och så satt valptänderna i tröjärmen igen. Som i "Men kom igen då!" Och...
... så kom jag ihåg varifrån vi kom, valpen och jag. Vi kom från stallet. Där bor två katter, Rädda Katten och Arga Katten. Rädda Katten är mycket skygg för främmande. Grannen och hennes fredliga lilla pappe har dykt upp här med jämna mellanrum i flera år, men det hjälps inte - Rädda Katten drar som ett streck, så fort han hör dem. Första gången han stötte ihop med Svarta Faran upplöstes han i flyende kattatomer. Nu sitter han lugnt vid sin matskål och hälsar på henne med nosbuff och kurr. Arga Katten har bott hos oss i ett år och det tog mig nästan lika lång tid att få honom att sluta hälsa på mig med varnande ylmorr och fräs. Svarta Faran gjorde det på sex veckor. Hur bar hon sig åt hon?
Ja, inte körde hon social kamplust! Faktum är, kom jag på, att den enda katt hon visar en liten ansats till social kamplust mot är vår kejserligt lagde innekatt Jamie... som är den enda katt som visar ansats till social kamplust mot henne.
PLING! 
Tioöringen föll ner till sist.


När fungerar social kamplust? Inte mot den som inte själv har ett skvatt av varan. Den fungerar bara  för att skapa en relation med den som är jämbördig eller överlägsen. Då kan man få en plats genom att utmana - på lek eller allvar. Om man utmanar den som är väldigt rädd, sticker den rädda bara - slut på det roliga. Ingen kvar att nosa på, undersöka och slicka på kinden! Om man utmanar den som är väldigt aggressionsberedd, får man sticka själv, i det här fallet med fula rivsår på näsan - också slut på det roliga.
När började valpen visa social kamplust mot äldretiken? Inte när hon kom, inte!  Det gradvisa, stillsamma, envetna närmandets tid handlade om att få lov att finnas till. Social kamplek kom sedan och visst var det valpens initiativ, för hon har mycket av det - men hade äldretiken inte svarat med samma mynt, hade det inte sett ut som det gjorde.
Och när visar hon denna envetna sociala kamplust mot mig? Ähh... det är lite pinsamt, men jag har kommit på en sak. Valpen har mindre fysiskt kontaktbehov - ni vet, ligga i knäet, ligga tätt intill i sängen och sådant - än mina tidigare valpar. Hon vill hålla sig nära, hon vill vila intill, men inte med massor av direkt kroppskontakt. Det är hennes personlighet. Så vad hände alla de där gångerna framför TV:n?
Hon ligger där två dm ifrån mig och vilar utsträckt och avslappnad. Jag kommer med handen och börjar stryka längs hennes kropp. Hon vaknar lite motvilligt och jodå! bett i tröjan! Jag morrar till. Här ska fostras! Valpen morrar tillbaka och tar hårdare tag. Vad hände? Valpen kanske uppfattade detta som att jag inbjöd till social kamp! Nu låter jag bli och vad händer? Valpen tar intiativet... till att slicka mig i mungipan och flyktigt lägga kinden mot min.
Faktiskt visar hon mindre och mindre kamp, som om hon höll på att upptäcka att andra sätt att umgås är roligare i längden. Att vandra ut och upptäcka nya saker ihop. Att träffa nya människor tillsammans. Att lära sig något nytt!

Det här togs idag. Tre barn och en valp - första gången för valpen, barnen är mycket hundvana. Så här såg det ut. Den enda som visade lite social kamplust var den sexåriga flickan som skrek "Sitt!" väl högt... men en puss fick henne på bättre tankar.

Bodil Carlsson

VÄRLDENS VÄRSTA DAGIS! Social kamplust 2)

Det här, tyvärr, en alldeles sann historia. Den handlar om vad man kan göra av social kamplust hos hund, om man bara matar och matar kamplusten.

Det handlar också om en hund. Fast i vanlig ordning ännu mer om människor och vad vi håller på med, när vi tror att vi håller på med något helt annat. Hunden är en hanhund av en stark, snabb bruksras - ingen collie, ingen schäfer, ingen malle heller. Människan är en tävlingsmänniska. Här snackar vi social kamplust, men fundera på vem av de två som har fått mest av varan!

Vad gör hunden på tävlingsplan? Tävlar skydds. På hemmaplan är han så ranghög - över alla i familjen utom den tävlande ägaren - att han pissar på möblemanget för att sätta sig i respekt. Vardagsrummet är så att säga numera hans revir, för ingen utom hunden och ägaren har lust att vistas där.
Utomhus sätter hunden sig i respekt genom att bita folk som kommer in på gårdsplan.
-Men varför i jisse namn får han hålla på så där?! sa jag, förfärad.
-Joo, sa den som berättade, han går ju så bra på tävlingarna...

Det där tror jag var en rätt normal hund en gång i tiden. Han hade bara skapligt mycket social kamplust och blev belönad, så fort han hävdade sig - för då byggde han ju upp en sorts handlingsberedskap och en sorts självförtroende, som gjorde att han flög på vad som helst på tävlingsbanan. Det är ju för all del möjligt, att den tävlande ägaren har ett trevligt liv tack vare detta. Men omgivningen har det inte och jag tror inte, att hunden har det heller.
Hundar är inte sämre än de flesta av oss, när det gäller att skilja rädsla från respekt och vänskap. Och precis som vi tycker de nog, att kan man inte få det ena, så får det duga med det andra. Hellre vara någon som människor kommunicerar rädsla till än någon de inte kommunicerar med alls! Hellre högt i kurs för att man går på än inte anses vara värt nåt överhuvudtaget...
Nej, jag gillar inte tävlingsmentalitet hos människor:  den gör oss gränslösa. För att plocka några ömkliga vinnarpoäng gör vi om utsidan eller insidan, alltefter vårt eget intresse, på en så intelligent och samarbetsinställd varelse som hunden till något missfosteraktigt.

Bodil Carlsson

INNAN JAG BÖRJAR... Social kamplust 1)

Jo - jag hade tänkt skriva lite kring social kamplust. Sista tiden har jag haft anledning att fundera på det begreppet, för Svarta Faran har råkat få mera av den varan än de andra collievalpar jag har haft. Men innan jag börjar, vill jag ber er som läser detta att göra ett tankeexperiment. Tänk er ett litet barn!

Det kan vara ert barn, eller det kan vara så att det är ett barn som precis skall börja på ert dagis. Spelar ingen roll, bara ni kan leva er in i situationen. Där står ni med en mycket liten och oerfaren individ, som råkar vara född med en osedvanligt stor fallenhet för att rita. Alla ungar ritar, men den här ungen är född med benägenheten att förstå världen och att kommunicera med den genom att göra teckningar. Ungen tecknar hellre än pratar och det blir mycket teckningar.  Inte tidernas bäst utförda teckningar ännu, det är  huvudfotingar och lösa streck i olika färger hitan och ditan, både på papperet och vid sidan om, vid väldigt många tillfällen, för den bildskapande hjärnan har inte vuxit i sin förmåga än. Fallenheten är stor, men färdigheten fortfarande liten, om man säger så. Barnet är, som sagt, en liten unge. Alldeles för liten för att inse att det är inte alla sammanhang som man kan teckna sig in i eller teckna sig ut ur.
Så barnet kommer till dagis. Allt är nytt, folk och väggar och golv. Vad gör barnet för att etablera sig?
Tecknar! Ju mer papper och kritor ni erbjuder, desto mer kladdar ungen!

Vad gör ni då?  Troligen detta: 1) accepterar att just detta barn är så funtat och utgår från det. 2) Börjar med att delta i tecknandet för att få kontakt. 3) Fortsätter med att lite grand i taget börja prata med barnet, för att locka fram den ännu jämförelsevis slumrande förmågan att uttrycka sig i ord, inte bara i bilder... och börjar samtidigt ransonera tillgången till papper och kritor, väl?
Det skulle vara ett klent dagis som omedelbart jämför ungen med 128 andra ungar, funtade på annat sätt, skäller på ungen och dessutom börjar diskutera huruvida detta är ett "bra barn" eller ett "mentalt risigt barn"!
Eller vad?

Bodil Carlsson

VALP I HOGWARTS FOREST

Solen går ner i kallt blårosa. Nu kommer mörkret fort på.  I nordväst låter det första nyårsfirandet som kanonader från ett krig inte alltför långt borta. Här prasslar det i hästhagen... och på hällen står valpen och håller uppsikt. Vaksam men oförskräckt. Det kan ju dyka upp ett huvudlöst, valpdödande monster ur snåren...
... och det gör det för vissa valpar. Klicka på länken Pedigree Dogs Exposed till höger, så hittar ni ett.

Trevlig helg alla - fast vill ni fortsätta ha det, utan att sätta glögg eller kaffe i vrångstrupen, så läs inte Jemima Harrisons berättelse om vad engelska mastiffuppfödaren, tillika rasklubbens ordförande, Sian Hall svarar en australiensisk dito, när australiern vill att de recessivt skäckiga mastiffvalpar som föds i kullarna ska få leva och räknas som lika mycket mastiff som sina helsyskon.
Jag har läst. Nu funderar jag  på att byta tilltalsnamn på Svarta Faran. Jag vet inte om jag vill kalla henne för Sian längre.  Delar av den etablerade hundvärlden är  baske mig Hogwarts Forest!

Bodil Carlsson

P S: På förekommen anledning och för att slippa flera frågor :-) vill jag påpeka, att jag inte kallar  Sian Hall för ett huvudlöst monster som smyger i snåren och dödar godtyckligt utvalda nyfödda hundvalpar. Men jag säger loud and clear att den tradition, som talar ur henne, är just en sådan hjärndöd mumie från en 200 år gammal biologisk vanföreställning om "ras" och "renhet". Det enda som håller det balsamerade liket gående upprätt idag är show-världens intäkter och status, punkt. Lägg den osaliga varelsen till vila, kennelklubbar!

NÄR JULDAGSMORGON SIMMAR...

...tillbringar en klok dam med ålderns rätt timmarna så här.

En annan grånad dam, som med samma rätt borde göra något liknande, går i stället med valpen ut i skogen för att vi ska få lite egentid ihop, se om vi kan hitta något färskt viltspår, köra lite inkallningsövningar och sånt där ni vet - klart ni vet! Alla hundnördar är tokiga, ni också, så ni vet precis vad man gör i regnet på juldagen.
Ut marscherar vi. Och vad får vi höra?

En bäck! Som alla inser, behöver ingen bekymra sig för grundvattennivåerna under våren som (förhoppningsvis)  kommer. Den här bäcken, aldrig förr skådad av valpen, hade fått fnatt av regn. Den förhävde sig. Den småröt! Den fradgade vitt skum mot en oskyldig förbipasserande valp!
Skam den collie som ger sig inför sådana fasoner...

Det här är ett riktigt uselt foto, men steget är vackert! Ser ni? Precis som händer med  fölen av de snabba hästraserna  under en kort period i tillväxten,  har valpen just nu ett steg som ser ut att vara större än kroppen som hör till: det är inte längden på benen, utan mönstret i benens rörelser, som gör att de ser för långa ut. Hur som! Bäcken uppsöktes. Den konfronterades.  Bäcken fick tåla motangrepp! En collievalp hängde ut över brinken, studsade imponerande upp och ner på stället  och reste varnande motskall. Komma här och fradga en massa vitt och låta!

Närmare betraktande ledde till omklassificering av bäcken till en icke-varelse, något som inte har avsikter med sina ljud utan liksom bara finns där. Liten korvbit kastad över bäcken ledde till första inlärning av kommandot Fram!Hopp! och brant klättring upp på andra sidan med matte i släptåg. Inget dåligt hopp heller av någon som är så liten... Och så har vi gjort om det här, med och utan soffdamen, några gånger denna drypblöta, cementgråa juldag som annars skulle ha vikts åt soffan och julklappsläsning. Senast var vi ute hela gänget nu i skymningen. Lilltiken påtalade viltrörelser i närheten med det där demonstrativt varnande, tysta sättet som jag numera är rätt säker på betyder vildsvin, och valpen deltog i vaksamhetsövningen: hoppade upp på en stubbe och stod så högrest hon kunde, blickade ut och vädrade.
Varje gång jag tänker på hur litet jag fångade upp av världen omkring mig innan jag fick hund blir jag paff.

Nu är det dags för vila, mest behövligt för den minsta kroppen men mysig även för flockens andra medlemmar. Julen firas med tugg av olika sort framför TV:n...

... men varför ska vissa ha ensamrätt på glöggen?

God fortsättning alla!

Bodil Carlsson

BÄSTA JULKLAPPEN

Ni förstår att det är lite begränsat med möjligheter att träna sociala kontakter, när man bor som vi gör. Det är inte direkt folkmyller på vägen utanför. Så man får chanserna lite oväntat slängda i knäet och passar på, när man kan - och som det visar sig, är den oväntade träningen inte den sämsta.
Grannen och papillontiken kom med en julblomma och det var lite nervigt, för Svarta Faran har hunnit växa om lilla pappen i tyngd och snabbhet, men är ju bara en småvalp i huvudet. Hon leker med Lilltiken som hon skulle leka med sina syskon och ingen skada skedd, Lilltiken tål det och kan sätta emot, när det behövs.  Lilla pappen har ett dåligt öga, ett som smetar och gör ont. Lilla pappens ben är så tunna, att de skulle kunna gå av, om en femtonveckors collieklump bogtacklar och slänger omkull henne. Svarta Faran gick ut hårt och lilla pappen, vars öga hade en dålig dag idag, blev rädd. Svarta Faran såg det. Hon dämpade sig. Men leklusten var svår inuti valpkroppen och lilla pappen blev osäker en gång till.
Svarta Faran halades in av matte. Svarta Faran fick hallgrenska paragrafer lästa för sig. Det är inte mycket matte håller på i lydnadslir, men sociala gränser skall respekteras. Och det är faktiskt ingen annan än jag, som bestämmer var gränsen går. Valpen gjorde alltså inte mer än att försöka få igång lek på ett sätt som var OK för Lilltiken, men för burdust för en väldigt liten hund, som inte mådde riktigt bra. Valpen dämpade själv ner sig och gjorde nya kontaktinviter, men de var också i överkant idag.
Vad hände?

Valpen fattade. Valpen gick långsamt fram till lilla pappen, sträckte nosen mot hennes huvud, småtuggade varsamt på pappens päls, sådär som hundar gör när de vårdar... och lät nosen vandra vidare till det smetande ögat, som försiktigt slickades rent. Pappen stod helt stilla och lät sig kontaktas på detta nya sätt.
Valpen vände huvudet mot sin matte och lilla pappens matte och sökte ögonkontakt.
"Var det detta ni menade? Gör jag rätt nu?"

Valpen fick floder av stillsamt beröm. Det där var dagens julklapp för min del. Visst gick vi ut sen, på promenad i skogsbrynet, och hundarna satt och lät sig distraheras när ett rådjur sprang in rakt framför oss, och visst satt valpen på tillsägelse minst lika stadigt som Lilltiken. Och visst var det valpen, inte viltveteranen Lilltiken, som tjugo meter längre fram i blåsten fångade upp vittringsgatan och markerade var rådjuret hade gått och vart man borde ta vägen för att följa spåret - och det var alltsammans mycket, mycket bra gjort.
Men inget av det går upp mot den där lilla sekvensen av pappevårdbeteende och kontaktsökande för bekräftelse. Som folk på landet sa för längesen om  djuren med tänder och horn och hovar, de som kunde skada men inte gjorde det, de som man kunde lita på: "Det bästa är när dom har gott vett!"
 Socialt omdöme, skulle vi kanske säga.
Det var det högsta beröm ett djur kunde få. Det står sig fortfarande.

Bodil Carlsson

ORMBUNKSSLÄNTEN

Så här såg det ut... och klockan var bara lite över fyra. Mycket värre blir det inte, så Happy Darkday!

Bodil Carlsson

VILA EFTER REGN OCH MÖRKER

Katten syns inte. Han ligger torr och varm i soffan och ser föraktfullt ner på de sunkiga våta pälshögarna... som i alla fall har vett att hålla sig till sin rätta plats på det kalla, hårda golvet.


Bodil Carlsson

HUNDHEM I ADVENT

Det var så bedrövligt med vädret i morse att vi ställde in. Träningsbesöket i Hjo i julrushen, så mycket rush det går att få här för en valp att träna i, och påhälsning av den yngre generationen också. Strilande kylskåpsvatten från himlen, lervälling, mörkgrått ute och sandiga golv inne blev inte inställt. Valpbajsrensning på gårdsplan icke heller. Det har funnits muntrare dagar att ha hund.
Så när regnet avtog  lät vi valpen testa spår för allra första gången i stället. Husse och Lilltiken smet iväg på en runda genom skogen intill, med slantad prinskorv försedda och strängt instruerade att droppa korvskivorna längs spåret respektive ge fasen i att äta upp dem. Valpen skulle uppmuntras att följa spåret!
Det knepet fungerade inte. Husse kastade nog lydigt korvslantar, men Lilltiken spelade inte med. Korvslant efter korvslant slöks. Å andra sidan.... spåret fungerade!
Svarta Faran satte nosen i backen och tog upp spåret innan jag ens hann be henne och följde det i vått gräs och över krossade tegelpannor som slängts ut för att traktorerna inte ska sjunka ner i den mjuka marken. En gång stannade hon upp och vände och markerade var det hade legat korv. Men den saken, sa hon, var av mindre intresse än att spåret efter flocken faktiskt fortsatte, så då fortsatte hon också.Hon är tretton veckor gammal och om de andra två hade varit försvunna på riktigt, då hade hon hittat dem åt mig. Den som spårar så behöver ingen korv som belöning. Att känna lukten av dem och till sist se dem  och bli losskopplad och få sätta av i sporrsträck till dem, det var belöningen!

Vi fortsatte in i Jägartorpets skog, där det alltid ligger äpplen utlagda och där  lukten från en tjärad tallstam känns på långt håll intill stigen. Där låg snön kvar, grov och blöt, med halvsuddade spår av en älg, som inte väckte större intresse - ett par dygn gammalt. Spåren efter Lilla Fula på senaste jakten lockade fram mer respons från Lilltiken, som fortfarande tycker att slynan som flörtade med hennes bror skall hållas under uppsikt. Men så plötsligt gick båda näsorna ner i marken!
Alldeles skarpt avtryck i snön av spretiga klövar. Vildsvinsspår - från tidigt i morse av intresset att döma. Valpen spårade och spårade. Lilltiken var den som såg sig om och höll koll åt sidorna och stod och vädrade för att visa åt vilket håll grisen till sist hade vikit av. För valpen var det viktigare att hålla koll på husse och matte i den här främmande skogen  och kravla sig upp ur ett djupt vattenfyllt däckspår av skogsmaskin.

Sedan har det flängts omkring i åttor och cirklar och tränats på att respektera katters maträttigheter, och det har åkts i backen rejält ett par gånger, när Lilltikens tålamod  med uppkäftiga ungar tog slut. Valpskriken flög högt mot himlen och nästa attack mot gammelhunden gjordes i något som enklast beskrivs som en omloppsbana. Inomhus har Lilltiken lagt sig till med en speciell blick, som utan vidare åtgärder skickar valpen i stilla trav in i angränsande utrymme. Och nu är golven skurade och luktar såpa, hundarna sover intill varandra och katten har smugit sig in  mittemellan dem för att dra nytta av deras kroppsvärme.
Mitt på köksbordet tronar tuggben i julfruktskålen och nötfärsen tinar så fint i väntan på näst sista avsnittet av Downton Abbey medan lussekatterna är trygga i ett oåtkomligt skåp.
Det är skönt att andra hundmänniskor finns, så slipper man känna sig ensam om att vara tokig.
Trevlig tredje advent önskas alla!


Bodil Carlsson

MOTBILDEN

Snön som föll häromdagen är redan lika borta om den som föll i fjol och gårdsplan är sorgligt full av avtäckta valpbajsklumpar, som måste få ett nytt hem i komposten. Både gårdsplan och hundarna såg på det hela taget väldigt mycket bättre ut i snö. Golven inomhus också. Coola Jane har bytt namn till Svarta Faran. Det vill hon mycket hellre heta!
Fast hon är märkligt fin med stallkatterna. Samma lilla kampgalning, som aldrig har kunnat motstå chansen på en bogtackling och som hänger vrålande i min jackärm tills jag tröttnar och puttar omkull henne i snön... samma hund följer morron och kväll med ner till stallet. Lydnadsträningen handlar om att Svarta Faran alls inte får stjäla katternas mat. Hon måste visa dem respekt. Hon får inte, hur frestande det än är, smyga sig fram och hoppa upp på avsatsen till höladan för att bakom ryggen på matte avnjuta skygga katten Barneys käk, medan matte går ut i halmladan och serverar JimmieÅkesson hans portion. Hon måste hålla sig till mig, även om det svider i valpsjälen.
Och det gör hon! Barney har slutat vara rädd för henne. JimmieÅkesson dök upp som utsvulten lättviktare för ett år sedan, skygg och fräsande. Nu börjar han likna en japansk sumobrottare, men hotar gör han fortfarande och en valp skulle kunna råka illa ut i hans sällskap. En pitbull i kattkläder, det är vad den hygglige JimmieÅkesson egentligen är. Svarta Faran går stillsamt förbi honom i det trånga utrymmet med halvhög svans och bortvänt ansikte och låter honom hota bäst han vill.
Sedan går hon ut på kommandot "Marsch ut!" för att matte skall kunna smälla igen den tunga stalldörren utan risk för valpklyvning. Numera sätter hon sig självmant och väntar  på sin belöning för den lilla lydnadssekvensen.
Jag vill bekänna en sak. Jag tror inte på att hundar ska träna lydnad för lydnadens skull. Jag tror att även smått hundfolk har förstånd nog att se, när det finns en anledning. För att vi ska kunna göra detta måste du, valp, bete dig såhär!
Det var inte svårt med Svarta Faran. I närheten av de där katterna visar hon medfött gott vett och det är vad jag gillar hos collien. Sedan tar hon ut sin frustration över den förlorade extramaten och mattes oginhet genom att flyga på mig och morra sig fast i ärmen en stund igen, men vad gör det? Om ett par månader har hon slutat med det beteendet. Det andra, att skilja  hemmahörande djur från kampleksaker och bete sig väl emot dem, det beteendet kommer att finnas kvar.


Bodil Carlsson

KLICKA PÅ LÄNKEN TILL HÖGER!

Klicka på länken till höger, Pedigree Dogs Exposed, för att läsa resten och hitta en direktlänkt till artikeln i MailOnline.

Vet ni hur många läsare den sajten har på en månad? Runt 130 miljoner. Och ni tror att renrasiga hundar har en framtid, om det är så här ni låter dem skildras? Om bilden av raserna domineras av de värsta avarterna av djuravel stolt presenterade av freaks som tänder på social bekräftelse?
Alla ni seriösa uppfödare av normala hundar - gå ihop och presentera motbilden!

Bodil Carlsson

VÄRLDENS MEST LÄSTA NYHETSSAJT SKRIVER OM...

LIVET EFTER SVEN

Sven lämnade oss, saknad av ingen, men han påminde mig ändå om en av de saker jag uppskattar hos collies. De är så fysiskt oömma och tåliga! Igår såg världen ut så här. Vi blåste snudd på bort.

Och för en som inte når så många centimeter över marken såg den ut så här på förmiddagen och ännu värre på eftermiddagen, när drivorna var mycket högre än valpen. Hon hoppade i vågor av fruset vatten som en tumlare i havet.

Idag, däremot, är det vinter. Minus fem! Hur långa stunder klarar babytunna trampdynor minus fem? Valpen avancerar långsamt i den vindpackade snön runt huset. Svansen sänks. Hon håller upp tass. Köldkramp! Vi gör som vi brukar, ökar tempot.  På den snöröjda vägen går det fortare att ta sig fram och se, det händer som det brukar - trampdynorna travar plötsligt på och svansen som de bär på pekar rakt upp igen.

Bakom oss kommer personbilar, för jägare måste ju kompensera sig för gårdagens uteblivna nöjen. Nu rycker de bistra karlansiktena under illorangea hattband ut igen och vi darrar lite inombords... Hur ska detta gå? Vildvalpen var jätterädd för bilar, när hon kom fram första kvällen. Trettio mil med illahållande kräkningar och magont sätter spår, förstås. Så första veckorna sprang hon in i huset, så fort hon hörde motorljud närma sig. En gång kom bil, när vi gick på den smala lilla grusvägen och valpen skrek av rädsla, lyftes upp i famnen för att inte strypa sig i kopplet och försökte slå sig fri för att fly.  Vad gjorde vi för att träna bort det? Ingenting. Vi låssades som om det regnade och lät valpen se bilarna fara förbi, dag efter dag Det vi inte gjorde var att stoppa in henne i en bil för träning! Vissa minnen mår  bäst av att få blekna bort i obemärkthet.

Hursomhelst kom jägarna förbi idag, som de gör många dagar, och gudskelov var halkan såpass att till och med jägarna höll sansad hastighet. Vad hände? Valpen satte sig vid vägkanten och tittade försiktigt på dem, där de drog förbi. Sedan reste hon sig och följde med och svansen var i topp igen, för nu skulle den förändrade världen beskådas ordentligt! N/O 116 betyder inte  "kan aldrig bli rädd", det betyder något annat.
Så vi gick till grannens. Ett fasans monster hanterat av en främling motorljudade och sprutade snö! Valpen var förståndigt tveksam till den bekantskapen.

Vad tyckte husse om detta?

Joo... han tyckte det var OK. Matte gick fram och klappade på skummisen som till råga på allt hade skyddsglasögonen igensatta av snö! Äldrehunden viftade vänligt mot den konstiga figuren. Så...

... då gjorde jag också det! Och vet ni? Skummisen var faktiskt en trevlig typ!
 N/O 116 betyder "vågar upptäcka att något otäckt kan vara bra".

Hem gick vi under utforskande av hur snö döljer gropar och diken och mycket annat oväntat och himla kul för den som är tolv veckor gammal och ser sin första vinterdag. Sedan var vi tumlare i snöhavet igen en stund på hemmaplan, för spänning behöver lekas av. Om ni tycker att Lilltikens kroppshållning ser milt resignerad ut, så är det rätt.

Sedan, förstås, sovdes det gott.
Bodil Carlsson

SVEN, KLUMPEN OCH VALPEN

Sent, sent igårkväll försvann stjärnorna från himlen. Vinden stillnade plötsligt. Allt väntade på Sven. Klockan tre i morse skulle valpen hastigt ut och då hade Sven börjat smyga sig in - han hade brett ut en centimeter vitt framför oss och stod osynlig och skakade schersminbuskarna. Valpen betraktade det vita. Valpen tog ett prövande steg i det vita och sedan ett till. Valpen smakade på det nya. Sedan sprang valpen till kissfläcken och in igen och det var det.
Annorlunda är det nu! Sven visar upp sig i full macho prakt. Kastar grejor omkring sig och väsnas som en packad karl! Snö piskas in i  halsdukar och hundpälsar och vindstyrkan gör att värmen försvinner från fingrar och tår på ett par minuter.  Snöröken yr från taken och vertikalt längs väggarna och tillbaka upp på taken. Skogen dånar. Ingen tidning damp ner i brevlådan i morse och det återstår att se hur det blir med den tappra gula postbilen, för det finns inte mycket till däckspår på vägen idag.  Så vad gör valpen?
Hon yr i kapp med Sven.

Den enda leksak som inte försvinner i snön är den här storhundsprylen, som gamle hanen hade ensamrätt på. Valpen får gräva fram nylonrepslingan för att kunna lyfta den.

Den är så stor och klumpig att den måste angripas från flera håll... och det tar en stund...

Men vad gör det? Till sist ligger man där som segraren i kampen mellan Sven, klumpen och valpen.

Och kan dra iväg klumpen till matte för att hon ska kasta den en gång till!

Trevlig helg med obruten elförsörjning, lagom varmt inomhus och starkt gott te önskas alla!

Bodil Carlsson

GRÄVLINGSHÅL I GRÄSET

Ikväll gick vi ut, alla tre: Lilltiken, vildvalpen och jag. Ut i frostgräset, ut i stjärnljuset, ut i kylan - hon tål den väldigt bra, den lilla. Vi vandrade runt i fårens tomma hage, där bortre stängslet är valpens nuvarande uppfattning om revirets gränser. Där slutar man att vara trygg. På andra sidan fårstängslet finns Resten Av Världen, en oöverblickbar plats där vad som helst kan finnas. Och här, på vår sida om stängslet, upptäckte vi grävlingshålet.
Vildvalpen började orma sig ner. Försiktigt, försiktigt, för något säger henne att det inte bara är en tillfällighet, en öppning vilken som helst. Det har funnits någon därnere!
Lilltiken höll på med annat i bortersta hörnet, dit valpen inte så gärna gör henne sällskap i mörkret. I mörkret hålls hon helst med mig.
Så Lilltiken ropades in: Kom hit och kolla en sak åt mig! Och så kom hon travandes i gräset som frasar av iskristaller och kikade först på valpen och sedan på mig, för att se om det var något med valpen och för att ta reda på vad jag ville.
Valpen backade. Matte pekade på ingångshålet, på den  frusna jorden, där inga tassavtryck kunde ses. Lilltikens nos undersökte. Vi har bebodda grävlinsgryt i närheten; när Lilltiken var i ettårsåldern fick hon   nästintill dras baklänges ut ur dem och fortfarande gör de henne entusiastisk. Nu sa hon - klockrent, med bara en liten huvudrörelse  - att det där grytet saknade invånare för tillfället, vi kunde gå.
Valpen tittade uppmärksamt på detta. Valpen såg den äldre hunden bli tillkallad för att svara på en fråga. Hon  hörde vad den äldre svarade. Vi vandrade in igen tillsammans.  Valpen hade sett en sak som är viktigare än alla korrekta positioner och avlämnanden i världen: relationen mellan människa och hund.
Det är vad vi har dem till. Att svara på frågor som vi inte själva vet svaret på och att göra saker som vi inte klarar. De ökar vårt medvetande om vad som finns omkring oss - grävlingshål, viltspår, vem som gick var och ungefär för hur längesen. De gör världen större för oss.
Sedan gör de något märkligt med oss själva också. När vi gick tillbaka genom hagen, valpen tacksamt halvt bakom och halvt intill den äldre,  var det som att känna att en arm som hade trillat av hade skruvats tillbaka på plats.  Det är inte bara Lilltiken som är en flock igen.


Bodil Carlsson

... OCH TÖMDA BURKAR

Hundfolk gör, som sagt, udda saker vid lustiga tillfällen. Bilden föreställer flockledare i färd med att demonstrera för tveksam valp hur en högljutt metallskramlande stor påse innehållande två veckors stinkande tomma kattmatsburkar bäst eskorteras från förstubron ner till uthuset. Valpen tyckte skramlet lät otäckt.
Påsen kickades försiktigt nerför slänten. När påsen tappades i backen lät den hemskt! Valpen gick undan och lät flockledaren göra sitt jobb - att nosa över eländet och puffa på det med ena tassen. Valpen kom närmare. Valpen hängde på.... med visst eftertryck, kan man säga.  Stänken på jeansbenen är inte mitt eller kattens blod, eller blod överhuvudtaget, även om någon blir besviken av att höra det. Blir någon besviken om jag säger att detta INTE är MH-träning av spädvalpen heller? Det är så tillvaron låter här. Tyst för det mesta, men när det skramlar eller smäller så gör det det med besked!

 

Och var man än bor, måste man lära sin valp att det är de äldre och de överordnade i flocken som går först och kollar skumma grejer. Belöningen kommer...

...och den ser ut så här, om man är hund. Om man är människa, ser den ut på det viset att en söndagmorron året före pensionsdags kutar man omkring på backen och storskrattar! 

Sen  en sak till. Tömda kattmatsburkar luktar för jäkligt. Den tredje uppfödaren, som ivrigt önskar colliens uppdelning i två, hade en kull i maj i år med MI nyfiken/orädd 92, social 86, lek 94 och skott 93.

Det luktar inte särskilt bra, det heller. Visst är det colliens delning i två, men inte riktigt på det sättet som petitionsvännerna önskar. Eller? Om kennlarna bakom underskrifterna vill säga något till förklaring, så är de hjärtligt välkomna. Eriksson,  Larsson och Hansson?

Någon?

Bodil Carlsson

APROPÅ TOMMA TUNNOR...

Hyggligt folk här på vischan tömmer sina regnvattentunnor innan frosten kommer. Jag vill gärna räknas till hyggligt folk. Jag vill gärna slippa huvena som läggs på sned och läpparna som smackar medömkande, när de utflyttade staborna har fått tunnorna sprängda av is en tidig vinter till. Jag tömmer numera alltså regnvattentunnorna.
Nu har de tomma tunnorna, som mycket riktigt skramlar mest, väckt mig natten igenom med ljudet som uppstår när de vräks mot rosenspaljén och sedan ligger och vaggas av vindkasten likt osaliga själar, de där icke kunna finna frid. Klockan halv sex i morse blev jag så slutligen väckt av N/O 116, när hon smög sitt lilla svarta huvud intill mitt gråa medvetslösa och nosbuffade min kind helt milt. Sedan fort på med dubbla morronrockar, vinterjacka och storstövlar! Valpen har sovit sju timmar i sträck, så nu är det bråttom. Hon är före till dörren. Men vilken syn möter oss inte, när vi står på bron i mörkret? Vad visar ficklampsljuset?
Ett stort blått monster med ett stort svart gap vänt mot oss! Och LÅTER gör det också!
N/O116 vänder och travar uppför trappan till matte igen.
Orädd är inte samma sak som dum.

En halv minut senare, när den högljudda tunnan är inspekterad från säker position intill matte, går vi förbi den och tar rakaste vägen till favoritkissfläcken. Tunnan får väl ligga där och låta, om det  är vad sådana tingestar trivs med. Sedan springer vi tillbaka in genom stormbyarna och sover  i nästan två timmar till. När vi nästa gång går ut skramlar tunnan ännu värre, för nu tar matte tag i den och låter den rulla nerför slänten från huset och stenarna inuti den lever verkligen rövare! 116 går efter, men håller klokt avstånd.

Det görs gemensam inspektion. Äldre huvud sticks in först; orädd är inte samma sak som oförsiktig.

Sedan är skrammeltunnan med sitt svarta hål
avfärdad som av mindre betydelse och under 116:s kontroll.

.
Även om den far iväg en bit igen och låter!

Detta, kära läsare, är poängen med nyfikenhet/oräddhet 116,5. Det gör livet lättare för hunden och enklare för hundägaren. Oräddhet i en vänlig själ är inget problem, det är en stor tillgång.

                                  ***   ***    ***


 Två svenska uppfödare har skrivit under petitionen till engelska kennelklubben om att dela långhårscollien i två helt olika raser, för de är ju bevars så fullständigt ojämförliga och olika, amerikanska och engelska långhårscollies.Här är det skarpt läge! Och vilka uppfödare kan det röra sig om?
En av dem är internationell utställningsdomare, vilket jag tror innebär att hon återkommande bjuds på flygresor hit och dit för att tala om för andra människor hur deras hundar ser ut. Så här såg i vart fall beräknat MI på den internationella domarens  långhårskull från mars 2013 ut:

 N/O 95. Socialitet 91. Lek 92. Jaktleklust 94. Skott ett streck, eftersom pappan  har 79, men mamma "avstod" - som det så vackert heter. I varenda egenskap värd att titta på för oss som älskar våra familjehundar ligger valpstackarna saftigt under rasens genomsnitt. Den andra uppfödarens beräknade MI på kull från december 2012 är i stort sett samma sak.
Apropå tomma tunnor, SKK.

Bodil Carlsson

What the world needs now

Det är inte "love, sweet love" som låttexten fortsätter. Nej, det är en uppdelning av Långhårig collie i två olika raser - en amerikansk och en engelsk. Känslorna svallar i rasens hemland och det finns egentligen inget bra med amerikanska collies. Detta enligt lite information som läckt från en hemlig facebookgrupp.

Vad är då felet med amerikanarna?

Jo, följande:

De är för stora

De har nästan inget stop
Öronen saknar det rätta tippet
Underkäkarna är för kraftiga
Ögonen för små
Man blandar lång- och korthår

och slutligen drar amerikanarna med sig

EN MASSA SJUKDOMAR! Det är hjärtfel, hudproblem, epilepsi, hormonella problem etc.
Men det värsta, vet ni vad det är? Jo, att dessa amerikanska eller engelsk/amerikanska hundar ibland vinner på utställningar!

Detta står att läsa i ett brev som sägs ha skickats till Collieklubbar runtom i Europa. För nu gäller det mobilisera alla på denna sidan Atlanten för att få slut på oskicket att importera amerikanska hundar och korsa dessa med den engelska typen. Dessutom måste man snarast få stopp på de tokiga skandinaverna som i allt större utsträckning använder sig av amerikanare i sin avel. För hur kommer det att se om några generationer? Den engelska typen måste till varje pris bevaras och inte korsas med den amerikanska, för det är TVÅ SKILDA RASER, hävdas det.

Sådan är andan i detta upprop.

För den vanlige collieägaren, en sån som jag, känns detta mycket märkligt. Vad är en collie? För mig är det framför allt det där vi inte riktigt har ord för. Vi försöker med själ, inre väsen och liknande men det är riktigt det heller. Det närmast ogripbara som gör hunden till just en collie. Om detta skrivs ingenting. Inte heller om mentaliteten.
(Och visst, den ska ha fyra ben, en yvig svans, en lång nos och se ut ungefär som Lassie. Men det måtte vara en smal sak att fixa med tanke på att grunden sedan länge är lagd.)

Det skrivs om tippöron, underkäkar, några cm hit eller dit i mankhöjd, ögon. För säkerhets skull radas upp ett antal mer eller mindre vanliga sjukdomar också, bara för att ge mer kraft åt påståendet.

Det finns ingen statistik som backar upp påståendena som yttras. Det finns endast högst personliga tankar om hur en collie ska se ut. Men som sagt, inget om hur den ska vara.

OM de t ex haft MH, MI eller någon form av statistik där man kunde urskilja en MARKANT skillnad i temperament. Ja, då kanske det fanns fog att fundera på två olika typer, men kanske inte raser. Men som vanligt är mentaliteten inte på tapeten och författarna till de texter som läckt ut visar ännu en gång att uppfödare ingenting förstått. Lika lite nu som för 150 år sedan.

De slåss för att bevara ett ideal de själva varit med att skapa. Andras tolkningar är inte önskvärda framför allt inte de som kommer från USA.
Återigen ser vi hur uppfödare tänker mest på sig själva (och sin marknad förstås) medan de levande varelser de föder upp behandlas som verktyg vars enda värde finns i utseendet.

 

Nej, det här var nog något av det mest rasistiska jag stött på inom rasvärlden. Och något av det dummaste...

Johan Nilsson

116/112/102/105/98 DÖDAR EN VANTE

De där siffrorna i rubriken - vad är det? Mentalindex för kullen som den här valpen kommer ur. 116, 5 för nyfikenhet/oräddhet - klart över rasens genomsnitt. 112 för skott - dito. Socialt intresse - bara aningen över snittet, samma för lek med 105 och på jaktleklust, att kuta efter något som rör sig, aningens aning under. I stamtavlan finns korade hundar. farfar tävlade skydd på elitnivå i Tyskland och farfars båda föräldrar gjorde samma sak.
Så är valpen jobbig?
Japp - för det är alla valpar. Står man inte ut med det, skaffar man marsvin. Är den jobbigare än de andra valparna jag har haft? Nope. Hittills tvärtom, faktiskt.
Betyder siffrorna något? Ja, det ser så ut. Valpen har bara bott här i två veckor och självklart vet man inte vad som väntar. Men så här långt springer valpen efter mindre än mina andra och tänker efter mera. Hon är inte dumdristig eller våghalsig. Mörka utrymmen gör henne försiktig och skogsbrynet med främmande dofter i kvällsmörkret också. Men hon kommer igen, om hon blir skraj, och hon ser inte ut att ge sig: hon tar en bit i taget.
Vi får se vad det blir av henne.

Lilltiken har hon gjort ett par år yngre redan. Det svarta föremålet var en användbar vintervante så sent som i går, men hunden som håller fram den var en överviktig, deppig, stel  gammal tik för mindre än två veckor sen. Idag ser hon ut så här.

 Och sen får hon napp! För om det finns nåt som Coola Jane inte kan stå emot,  något som frestar mer än mat eller godis...

.... så är det detta!

Bogtacklingar! Styrkemätningar! Colliefnattspring med triumfvante i mun!

Och medan detta pågår och valpen är övertygad om att hon vinner gamla Lilltikens hjärta en tum i taget (vilket hon har rätt i) så övertygar gamla Lilltiken valpen om att gammal är äldst; så när Lilltiken tröttnar och tycker att valpen går för långt, då talar hon om det och det slutar med att valpen piper till och med sänkt svans snopen lunkar en bit bort och lägger sig.
Hundar är fantastiska. Valpen gör något för den gamla hunden som jag inte har kunnat - hon gör henne glad igen. Den gamla hunden lär valpen sociala gränser och gör det mycket smidigare och bättre än jag kunde ha gjort.
Så detta är vad vår andra vecka tillsammans har handlat om. Valpkroppen växer så det knakar och redan hårdnar bogmusklerna; travsteget blir längre och vackrare. Valphjärnan mognar också fort. Redan samlar  aktivitet och sömn ihop sig till längre pass och allaredan går det längre tid mellan mat in/bajs ut-momenten, vartefter hjärnan lägger sig i den gamla reflexuppkopplingen mellan magsäck och tarm och tar på sig att väcka oss vid tvådraget för att annonsera full blåsa. Men allt det där är prio 2.
Prio 1, för hundar som för människor, är att förstå det sociala landskap man rör sig i.

Trevlig lördagskväll alla! Här sover vi tidigt numera....

...som nu,  när valpen har avslutat dagen med att få Lilltiken med på att svänga runt  varsin ända av en nedblåst gren som är två meter lång. Sedan tuggar de lyckligt isbitar ur samma vattenskål.

Bodil Carlsson

VALP&VUXENLYCKA

Det diskuteras om colliens eventuella framtid som skyddshund. Som vanligt fattar jag noll. Om man nu absolut vill leka med hund, varför inte skydds för collie? Alla collies jag har känt har haft utmärkt betthämning i arv från sina arbetande fårhundsfäder och mödrar. Ingen av dem har haft tyngden att med bara sin kroppsvikt som vapen allvarligt skada en människa. Så för all del, varför inte collie? De lär inte ha ihjäl varken figgar eller publik.
Å andra sidan är livet no game och hundar inga leksaker.  Varför slösa bort betthämningen, samarbetsförmågan och det sociala omdömet hos collie på något som de flesta mallar gör bättre?

And then again... collievärlden är full av påståenden om hur ohanterliga och jobbiga hundar efter arbetsmeriterade eller tävlande föräldrar är.  Aggressiva! Alldeles för mycket för vanligt folk att satsa på!
Jag fick ett skämtsamt mejl, som önskade lycka till med mördarcollien. Ja, hon har tjänstehundar och korade hundar och rentav skyddstävlande hundar i sin släkt, Coola Jane. Så hur svår är hon, jämfört med de andra åtta colievalpar jag har haft? Svar: konstigt nog ser hon ut att vara lättare! Hon håller på längre och mera eftertryckligt med det hon gör. Hon växlar bättre mellan livlighet och vila. Leks det, så leks det så att stickor och strån ryker, men när det vilas, så kan man tappa saker i golvet och kliva över henne.  Nio veckor gammal har hon tagit på sig att väcka en av oss vareviga natt för att tala om att det är kissdags. Hon kravlar sig upp och buffar på kinden tills man vaknar och så gnyr hon av glädje, när man sträcker upp händerna och smeker henne i mörkret.

Här kommer grannen med pappetiken på besök för första gången. Grannen har en hörselnedsättning och pratar högt och ganska gällt. Pappetiken är den första hund utanför familjen som Coola Jane har träffat. Vad ser man?

En ödmjuk valp som hälsar på en vuxen hund. Lilltiken visar att hon godkänner besökaren.

Sedan går Lilltiken och kamphundsvalpen får själv klara kontakten. Pappen ser vuxet besvärad ut inför uppvaktningen. Men så springs det lite! Coola Janes mod växer.

 Hon bjuder förtjust upp till lek och hon är redan större och tyngre än pappen, som får ett par puffar i farten. Lilltiken skyndar fram och backar upp sin pappekompis med en varnande blick på valpen. "Här uppför vi oss!"

Så man uppför sig. Man taggar ner.  Man går sida vid sida med pappen i trädgårn och umgås med pappens matte, som trots att hon låter ovanligt visar sig vara himla trevlig.

Sedan slutar valpdagen på samma sätt som den började. Lekinvit från överlägsen hund! Lättnad för valpen, som har jobbat hårt och lyckats få en ny mamma.

Lycka för Lilltiken, som har lockats ut ur ensamheten och har en flock igen. Hundars sociala kompetens är häpnadsväckande. Tänk om vi vore lika bra!

TAKTIKERN

Helgen började inte så värst bra. Torktumlaren la efter många års trogen tjänstgöring av i ett väsande ångmoln. Katten övervägde att lämna hemmet och Lilltiken var oförändrat sur...

... eller mordisk.

Coola Janes taktik såg inte så framgångsrik ut, kort sagt. Så hon bytte strategi. Hon skaffade sig någon centimeter längre ben och mycket bättre motorik och så började hon springa! Hon for i colliecirklar runt Lilltiken, som inte har haft en kompis att leka med på ett år... och där stod de plötsligt och lekbugade mot varandra!
Lilltiken har sprungit och tvärvänt och hoppat bock över en annan hund igen. Äntligen! Ögonen lyser av något helt annat än drakeld, när hon tittar på valpen. När valpen tuffar till sig, åker hon omkull som ett löv i blåsten, lägger sig på rygg... och Lilltikens vitnade nos sänks ner mot valpmagen. Liten och svag ligger valpen blickstilla där på backen. Den gamla tiken lägger sig intill. Ett halvt ögonblick lägger hon sitt huvud beskyddande över den arma lilla kroppen.
Och det där halva ögonblicket räcker, för nu vet Coola Jane att hon har vunnit. Hon visste precis vad hon gjorde.

Sedan kan hon i lugn och ro hjälpa novemberblåsten att få tvätten så torr det nu går.

Trevlig helg alla!

Bodil Carlsson