GRÄVLINGSHÅL I GRÄSET

Ikväll gick vi ut, alla tre: Lilltiken, vildvalpen och jag. Ut i frostgräset, ut i stjärnljuset, ut i kylan - hon tål den väldigt bra, den lilla. Vi vandrade runt i fårens tomma hage, där bortre stängslet är valpens nuvarande uppfattning om revirets gränser. Där slutar man att vara trygg. På andra sidan fårstängslet finns Resten Av Världen, en oöverblickbar plats där vad som helst kan finnas. Och här, på vår sida om stängslet, upptäckte vi grävlingshålet.
Vildvalpen började orma sig ner. Försiktigt, försiktigt, för något säger henne att det inte bara är en tillfällighet, en öppning vilken som helst. Det har funnits någon därnere!
Lilltiken höll på med annat i bortersta hörnet, dit valpen inte så gärna gör henne sällskap i mörkret. I mörkret hålls hon helst med mig.
Så Lilltiken ropades in: Kom hit och kolla en sak åt mig! Och så kom hon travandes i gräset som frasar av iskristaller och kikade först på valpen och sedan på mig, för att se om det var något med valpen och för att ta reda på vad jag ville.
Valpen backade. Matte pekade på ingångshålet, på den  frusna jorden, där inga tassavtryck kunde ses. Lilltikens nos undersökte. Vi har bebodda grävlinsgryt i närheten; när Lilltiken var i ettårsåldern fick hon   nästintill dras baklänges ut ur dem och fortfarande gör de henne entusiastisk. Nu sa hon - klockrent, med bara en liten huvudrörelse  - att det där grytet saknade invånare för tillfället, vi kunde gå.
Valpen tittade uppmärksamt på detta. Valpen såg den äldre hunden bli tillkallad för att svara på en fråga. Hon  hörde vad den äldre svarade. Vi vandrade in igen tillsammans.  Valpen hade sett en sak som är viktigare än alla korrekta positioner och avlämnanden i världen: relationen mellan människa och hund.
Det är vad vi har dem till. Att svara på frågor som vi inte själva vet svaret på och att göra saker som vi inte klarar. De ökar vårt medvetande om vad som finns omkring oss - grävlingshål, viltspår, vem som gick var och ungefär för hur längesen. De gör världen större för oss.
Sedan gör de något märkligt med oss själva också. När vi gick tillbaka genom hagen, valpen tacksamt halvt bakom och halvt intill den äldre,  var det som att känna att en arm som hade trillat av hade skruvats tillbaka på plats.  Det är inte bara Lilltiken som är en flock igen.


Bodil Carlsson