Å andra sidan är livet no game och hundar inga leksaker. Varför slösa bort betthämningen, samarbetsförmågan och det sociala omdömet hos collie på något som de flesta mallar gör bättre?
And then again... collievärlden är full av påståenden om hur ohanterliga och jobbiga hundar efter arbetsmeriterade eller tävlande föräldrar är. Aggressiva! Alldeles för mycket för vanligt folk att satsa på!
Jag fick ett skämtsamt mejl, som önskade lycka till med mördarcollien. Ja, hon har tjänstehundar och korade hundar och rentav skyddstävlande hundar i sin släkt, Coola Jane. Så hur svår är hon, jämfört med de andra åtta colievalpar jag har haft? Svar: konstigt nog ser hon ut att vara lättare! Hon håller på längre och mera eftertryckligt med det hon gör. Hon växlar bättre mellan livlighet och vila. Leks det, så leks det så att stickor och strån ryker, men när det vilas, så kan man tappa saker i golvet och kliva över henne. Nio veckor gammal har hon tagit på sig att väcka en av oss vareviga natt för att tala om att det är kissdags. Hon kravlar sig upp och buffar på kinden tills man vaknar och så gnyr hon av glädje, när man sträcker upp händerna och smeker henne i mörkret.
Här kommer grannen med pappetiken på besök för första gången. Grannen har en hörselnedsättning och pratar högt och ganska gällt. Pappetiken är den första hund utanför familjen som Coola Jane har träffat. Vad ser man?
En ödmjuk valp som hälsar på en vuxen hund. Lilltiken visar att hon godkänner besökaren.
Sedan går Lilltiken och kamphundsvalpen får själv klara kontakten. Pappen ser vuxet besvärad ut inför uppvaktningen. Men så springs det lite! Coola Janes mod växer.
Hon bjuder förtjust upp till lek och hon är redan större och tyngre än pappen, som får ett par puffar i farten. Lilltiken skyndar fram och backar upp sin pappekompis med en varnande blick på valpen. "Här uppför vi oss!"
Så man uppför sig. Man taggar ner. Man går sida vid sida med pappen i trädgårn och umgås med pappens matte, som trots att hon låter ovanligt visar sig vara himla trevlig.
Sedan slutar valpdagen på samma sätt som den började. Lekinvit från överlägsen hund! Lättnad för valpen, som har jobbat hårt och lyckats få en ny mamma.
Lycka för Lilltiken, som har lockats ut ur ensamheten och har en flock igen. Hundars sociala kompetens är häpnadsväckande. Tänk om vi vore lika bra!
Så härligt att läsa och se bilderna på hundarna. Lycka till i fortsättningnen./Wanda
SvaraRaderaTamira som var min favorit. Och jag ser att den äldre tiken har likadan vit fläck på huvudet. De matchar varandra. :-)
SvaraRaderaLycka till med den härliga valpen!! Jättesöt!!!
SvaraRaderaFör övrigt, alldeles utanför den pågående skyddsdiskussionen, har jag aldrig sett en border collie med någon form av betthämning.
Sirkku, nog matchar de varandra alltid... Vad de där två gjorde med en tom hushållspappersrulle nyss vill en ordentlig kvinna som du inte veta! :-)
SvaraRaderaOrdentlig? Vete sjutton om jag är. :-)
RaderaHmmm, Annika... Känner inte så många BC, men har funderat av och till. Diskuterade en gång med en BC-ägare, som sa att hon aldrig skulle låta sin BC valla tackor i lamningsperioden - hon trodde inte att bordercollien skulle göra skillnad på en dräktig men rörlig tacka och en i födsloarbete. Jag blev häpen! Det var så självklart för mig att collies har den sortens urskillningsförmåga... Typ, kaxig mot den kaxige, men snäll mot den som är värnlös. Det är inte alls romantik, det är småbrukarrealism! Om man är en (som vi skulle se det) luspank liten markägare i Skottland med ett litet gäng tackor för hunden att hantera, så behöver man en hund som blåser upp sig och hotar tillräckligt trovärdigt för att den morskaste tackan ska backa... men som inte hanterar en födande tacka eller ett nyfött virrigt lamm på samma sätt. Common sense... och det är den egenskapen som jag uppskattar allra mest hos de collies jag har haft.
SvaraRaderaUnderbar och rolig läsning Bodil ;)
SvaraRaderaÖnskar dig & goa Tamira lycka till i framtiden!
Kramar Katalee
Den enda hund som jag sett riktigt bita sönder får under vallning var en aussie.
SvaraRaderaI lek och träning däremot har jag faktiskt bara sett border som biter och griper med full kraft och kampar av hjärtans lust. Tydligen finns ingen motsättning mellan att inte bita får men gripa och kampa för fullt i lek och träning.
Ja, det var därför jag blev häpen. Mina collies, som strimlade leksaker - en av dem rev i misshugg (passande ord för händelsen) upp ett flera dm långt jack i min ärm, på en jacka av typ bävernylon, med ett enda lekhugg - och gjorde vrålande låssasangrepp mot varandra stup i kvarten... hade betthämning när det var allvar. Attack av katt, angrepp mot aggressiv häst: hundarna låtsades att de skulle bita. Men de gjorde det aldrig. Den walesiska tiken var likadan. Så när jag hörde om denna BC, tänkte jag - har man verkligen avlat så hårt för vallning, att den väsentliga egenskapen i umgänge med får är försvunnen? Då har man avlat för att vinna tävlingar, inte får att faktiskt valla fåren.
SvaraRadera