BÄSTA JULKLAPPEN

Ni förstår att det är lite begränsat med möjligheter att träna sociala kontakter, när man bor som vi gör. Det är inte direkt folkmyller på vägen utanför. Så man får chanserna lite oväntat slängda i knäet och passar på, när man kan - och som det visar sig, är den oväntade träningen inte den sämsta.
Grannen och papillontiken kom med en julblomma och det var lite nervigt, för Svarta Faran har hunnit växa om lilla pappen i tyngd och snabbhet, men är ju bara en småvalp i huvudet. Hon leker med Lilltiken som hon skulle leka med sina syskon och ingen skada skedd, Lilltiken tål det och kan sätta emot, när det behövs.  Lilla pappen har ett dåligt öga, ett som smetar och gör ont. Lilla pappens ben är så tunna, att de skulle kunna gå av, om en femtonveckors collieklump bogtacklar och slänger omkull henne. Svarta Faran gick ut hårt och lilla pappen, vars öga hade en dålig dag idag, blev rädd. Svarta Faran såg det. Hon dämpade sig. Men leklusten var svår inuti valpkroppen och lilla pappen blev osäker en gång till.
Svarta Faran halades in av matte. Svarta Faran fick hallgrenska paragrafer lästa för sig. Det är inte mycket matte håller på i lydnadslir, men sociala gränser skall respekteras. Och det är faktiskt ingen annan än jag, som bestämmer var gränsen går. Valpen gjorde alltså inte mer än att försöka få igång lek på ett sätt som var OK för Lilltiken, men för burdust för en väldigt liten hund, som inte mådde riktigt bra. Valpen dämpade själv ner sig och gjorde nya kontaktinviter, men de var också i överkant idag.
Vad hände?

Valpen fattade. Valpen gick långsamt fram till lilla pappen, sträckte nosen mot hennes huvud, småtuggade varsamt på pappens päls, sådär som hundar gör när de vårdar... och lät nosen vandra vidare till det smetande ögat, som försiktigt slickades rent. Pappen stod helt stilla och lät sig kontaktas på detta nya sätt.
Valpen vände huvudet mot sin matte och lilla pappens matte och sökte ögonkontakt.
"Var det detta ni menade? Gör jag rätt nu?"

Valpen fick floder av stillsamt beröm. Det där var dagens julklapp för min del. Visst gick vi ut sen, på promenad i skogsbrynet, och hundarna satt och lät sig distraheras när ett rådjur sprang in rakt framför oss, och visst satt valpen på tillsägelse minst lika stadigt som Lilltiken. Och visst var det valpen, inte viltveteranen Lilltiken, som tjugo meter längre fram i blåsten fångade upp vittringsgatan och markerade var rådjuret hade gått och vart man borde ta vägen för att följa spåret - och det var alltsammans mycket, mycket bra gjort.
Men inget av det går upp mot den där lilla sekvensen av pappevårdbeteende och kontaktsökande för bekräftelse. Som folk på landet sa för längesen om  djuren med tänder och horn och hovar, de som kunde skada men inte gjorde det, de som man kunde lita på: "Det bästa är när dom har gott vett!"
 Socialt omdöme, skulle vi kanske säga.
Det var det högsta beröm ett djur kunde få. Det står sig fortfarande.

Bodil Carlsson