MOTBILDEN

Snön som föll häromdagen är redan lika borta om den som föll i fjol och gårdsplan är sorgligt full av avtäckta valpbajsklumpar, som måste få ett nytt hem i komposten. Både gårdsplan och hundarna såg på det hela taget väldigt mycket bättre ut i snö. Golven inomhus också. Coola Jane har bytt namn till Svarta Faran. Det vill hon mycket hellre heta!
Fast hon är märkligt fin med stallkatterna. Samma lilla kampgalning, som aldrig har kunnat motstå chansen på en bogtackling och som hänger vrålande i min jackärm tills jag tröttnar och puttar omkull henne i snön... samma hund följer morron och kväll med ner till stallet. Lydnadsträningen handlar om att Svarta Faran alls inte får stjäla katternas mat. Hon måste visa dem respekt. Hon får inte, hur frestande det än är, smyga sig fram och hoppa upp på avsatsen till höladan för att bakom ryggen på matte avnjuta skygga katten Barneys käk, medan matte går ut i halmladan och serverar JimmieÅkesson hans portion. Hon måste hålla sig till mig, även om det svider i valpsjälen.
Och det gör hon! Barney har slutat vara rädd för henne. JimmieÅkesson dök upp som utsvulten lättviktare för ett år sedan, skygg och fräsande. Nu börjar han likna en japansk sumobrottare, men hotar gör han fortfarande och en valp skulle kunna råka illa ut i hans sällskap. En pitbull i kattkläder, det är vad den hygglige JimmieÅkesson egentligen är. Svarta Faran går stillsamt förbi honom i det trånga utrymmet med halvhög svans och bortvänt ansikte och låter honom hota bäst han vill.
Sedan går hon ut på kommandot "Marsch ut!" för att matte skall kunna smälla igen den tunga stalldörren utan risk för valpklyvning. Numera sätter hon sig självmant och väntar  på sin belöning för den lilla lydnadssekvensen.
Jag vill bekänna en sak. Jag tror inte på att hundar ska träna lydnad för lydnadens skull. Jag tror att även smått hundfolk har förstånd nog att se, när det finns en anledning. För att vi ska kunna göra detta måste du, valp, bete dig såhär!
Det var inte svårt med Svarta Faran. I närheten av de där katterna visar hon medfött gott vett och det är vad jag gillar hos collien. Sedan tar hon ut sin frustration över den förlorade extramaten och mattes oginhet genom att flyga på mig och morra sig fast i ärmen en stund igen, men vad gör det? Om ett par månader har hon slutat med det beteendet. Det andra, att skilja  hemmahörande djur från kampleksaker och bete sig väl emot dem, det beteendet kommer att finnas kvar.


Bodil Carlsson