BILDER FRÅN ETT DUBBELDAGIS Social kamplust 4)

Ja, språkträningen inleddes med en bit ömsesidigt avvaktande. Tjejerna hade aldrig träffat valpen. Valpen hade aldrig träffat barn. Kastat boll har vi inte heller gjort, så nu var det dags. Gammeltiken, som känner barnen väl sedan tidigare, visar med sina eftertryckliga svansviftningar att hon övervakar allt som pågår och svarar för båda parternas trygghet...

Men snart börjar det lossna för ett fyrapersoners bollteam...

Aha! Ni menar att vi ska leka med den där?

OK - jag har hämtat den!!

Tempot ökar och slutar med snubbel och platt fall - till Lilltikens bestörtning och valpens förundran:

Vad är det med henne?

Det visade sig vara alldeles, alldeles bra. Så här slutade bollmatchen i gårdagens dubbeldagis för barn och valp. Ser ni hur de två tjejernas ansiktsuttryck speglar varandra?

Och till sist, medan matte och lilltiken och valpen övade sitt kvar bakom huset, rymde barnen och gick oväntat alldeles vilse - helt plötsligt försvunna, när vi kikade fram runt knuten! Ojoj! Valpen blev ifrån sig. Matte behövde inte ens be henne ta upp spåret ut genom grinden och uppför skogsslänten fram till den stora breda enbusken, där de stackars vilsegångna barnen blev lika lättade och glada över att hittas av en så duktig spårhund som matte blev överraskad och stolt!

Det tog väl en fyrtiofem minuter alltsammans, bekantskap och bollspel och spår. Men om en valp hade kunnat ragla av utmattning, så hade den här valpen gjort det på väg hem. Vi såg inte mycket social kamplust resten av dagen heller. Inte för att kroppen var trött - den har varit med om mycket värre tag. Utan för att hjärnan hade fått något nytt att lagra in.
Ungen som först bara ville rita hade fått något annat att kommunicera med.

Bodil Carlsson