För ett par veckor sedan knallade jag över stallbacken med Svarta Faran hängande i byxbenet och funderade på varför hon ständigt valde social kamplust som kontaktmetod. Vad var det med valpen - kunde hon inget annat? Va? Där kunde jag sitta fredligt framför TV:n och sträcka fram handen för att smeka - och så satt valptänderna i tröjärmen igen. Som i "Men kom igen då!" Och...
... så kom jag ihåg varifrån vi kom, valpen och jag. Vi kom från stallet. Där bor två katter, Rädda Katten och Arga Katten. Rädda Katten är mycket skygg för främmande. Grannen och hennes fredliga lilla pappe har dykt upp här med jämna mellanrum i flera år, men det hjälps inte - Rädda Katten drar som ett streck, så fort han hör dem. Första gången han stötte ihop med Svarta Faran upplöstes han i flyende kattatomer. Nu sitter han lugnt vid sin matskål och hälsar på henne med nosbuff och kurr. Arga Katten har bott hos oss i ett år och det tog mig nästan lika lång tid att få honom att sluta hälsa på mig med varnande ylmorr och fräs. Svarta Faran gjorde det på sex veckor. Hur bar hon sig åt hon?
Ja, inte körde hon social kamplust! Faktum är, kom jag på, att den enda katt hon visar en liten ansats till social kamplust mot är vår kejserligt lagde innekatt Jamie... som är den enda katt som visar ansats till social kamplust mot henne.
PLING!
Tioöringen föll ner till sist.
När fungerar social kamplust? Inte mot den som inte själv har ett skvatt av varan. Den fungerar bara för att skapa en relation med den som är jämbördig eller överlägsen. Då kan man få en plats genom att utmana - på lek eller allvar. Om man utmanar den som är väldigt rädd, sticker den rädda bara - slut på det roliga. Ingen kvar att nosa på, undersöka och slicka på kinden! Om man utmanar den som är väldigt aggressionsberedd, får man sticka själv, i det här fallet med fula rivsår på näsan - också slut på det roliga.
När började valpen visa social kamplust mot äldretiken? Inte när hon kom, inte! Det gradvisa, stillsamma, envetna närmandets tid handlade om att få lov att finnas till. Social kamplek kom sedan och visst var det valpens initiativ, för hon har mycket av det - men hade äldretiken inte svarat med samma mynt, hade det inte sett ut som det gjorde.
Och när visar hon denna envetna sociala kamplust mot mig? Ähh... det är lite pinsamt, men jag har kommit på en sak. Valpen har mindre fysiskt kontaktbehov - ni vet, ligga i knäet, ligga tätt intill i sängen och sådant - än mina tidigare valpar. Hon vill hålla sig nära, hon vill vila intill, men inte med massor av direkt kroppskontakt. Det är hennes personlighet. Så vad hände alla de där gångerna framför TV:n?
Hon ligger där två dm ifrån mig och vilar utsträckt och avslappnad. Jag kommer med handen och börjar stryka längs hennes kropp. Hon vaknar lite motvilligt och jodå! bett i tröjan! Jag morrar till. Här ska fostras! Valpen morrar tillbaka och tar hårdare tag. Vad hände? Valpen kanske uppfattade detta som att jag inbjöd till social kamp! Nu låter jag bli och vad händer? Valpen tar intiativet... till att slicka mig i mungipan och flyktigt lägga kinden mot min.
Faktiskt visar hon mindre och mindre kamp, som om hon höll på att upptäcka att andra sätt att umgås är roligare i längden. Att vandra ut och upptäcka nya saker ihop. Att träffa nya människor tillsammans. Att lära sig något nytt!
Det här togs idag. Tre barn och en valp - första gången för valpen, barnen är mycket hundvana. Så här såg det ut. Den enda som visade lite social kamplust var den sexåriga flickan som skrek "Sitt!" väl högt... men en puss fick henne på bättre tankar.
Bodil Carlsson
Då kommenterar vi: Nej, Raska biter inte bara i mina händer eller ärmar när jag klappar henne eller för att jag inte låter henne vara ifred när hon ligger bredvid mig. Hon kommer oftast själv fram, hoppar upp på mig och sätter igång att bita mig, tar kontakten själv alltså. Jag aktar mig för att ta kontakt med henne eftersom det alltid leder till ett envetet bitande i mina händer (vilket är ledsamt). Så jag tror nog inte riktigt på din hypotes om vad det handlar om.
SvaraRaderaDessutom tror jag att det är fel att karaktärisera det där bitandet som "social kamplust". Den vilda hunden har mest nytta av att bita och dra i två situationer, dels för att slita sönder byten, slita bort köttstycken, dels för att döda viltet. Slagsmål om ordningen i hierarkin är sällsynt bland vilda hunddjur som lever i normala flockar, alltså i flockar som bildats genom att ett föräldrapar fått valpar, som är den naturliga flocken. Rangordningen handlar nog mest om psykisk styrka dessutom. De suveränaste hundarna har ofta en så naturlig pondus att de aldrig slåss om sin rang. Andra hundar bara respekterar dem.
Bitandet i händer och i ben ex är helt enkelt träning i att ta bytesdjur, enligt min uppfattning. Inte alls en träning i att klättra i den sociala hierarkin. Dragande i trasor är en träning i att slita sönder det nedlagda bytet.
Men det är klart att om jag aldrig klappar Raska så blir bitandet lite mer sällan förekommande, även om hon omedelbart börjar bita när hon själv tar kontakten och det gör hon ganska ofta.
Sen var det intressant att läsa något som du skriver mest i förbigående, att hon gärna ligger nära dig, vill ha närheten alltså. Så är det med Raska också. Dessutom tycks Raska aldrig sova riktigt djupt för hon vaknar direkt och larvar efter mig om jag reser mig och går in i ett annat rum, eller flyttar mig i det rum vi vistas i. Detta har jag inte sett på mina tidigare valpar, som oftast lagt sig i koma mitt på golvet, när de varit trötta, och inte märkt när man kliver över dem ens.
Så till mitt mycket dystrare förslag till orsakerna till dessa närhetssökande: Du tycks också säga ifrån till din valp när den biter i dig. Detta är ju att stöta bort valpen, och det gör jag också, och mår dåligt av det. En valp är totalt beroende av sina flockledare, mamma och pappa i en flock, oss människor i vår flock, och om den blir bortstött titt som oftast kan den bli otrygg och klänga mer på en än den skulle göra om den kände sig totalt trygg, aldrig blev bryskt bortstött, som jag inte någon gång sett mina vuxna hundar göra mot en valp.
Tortyr går just ut på att torteraren ömsom är snäll, ömsom förfärlig och ett tortyroffer bli mycket otryggt och totalt beroende av torteraren eftersom denne är den ende sociala kontakt han/hon har så det här inger mig ett väldigt obehag. För vad gör jag egentligen mot valpen när jag hela tiden Nejar och stöter bort henne när hon biter i mig, vilket hon alltid gör när hon tar kontakt med mig. Utsätter jag henne själva verket för psykisk tortyr?
Jag säger inte att det måste vara på det här sättet, bara att det har oroat mig att det kanske är på det här sättet.
Hej Kerstin och tack för kommentar! Mycket att svara på - en del behöver jag tänka på. En fråga På direkten: hur tar hon kontakt med andra än dig?
SvaraRaderaFör läsare som inte vet - Kerstins Raska är alltså kullsyster med min Sian och en del drag som Kerstin beskriver hos Raska känner jag igen från Sian, ex vis att gärna vilja hålla sig nära och att bra koll på var jag är, även om valpen sover, till synes djupt. Går jag, så kan jag kliva rakt över valpen, utan att hon verkar vakna eller rör på sig. Men om jag fortsätter gå UT ur rummet, då hör jag efter 20 sekunder valptassarna komma efter... Ställer jag mig att diska, så lägger sig valpen under köksbordet och somnar lugnt om. Men otrygg verkar hon inte! Snarare mindre än mina tidigare valpar.
Stöter jag bort henne, när hon hänger fast och biter? Japp. De första vbeckorna inte, efter minnet av vår gamle ranghöge dominante colliehane, som blev plötslig (och mycket litet tacksam) adoptivpappa till två extremt livliga jämngamla valpar i nioveckorsåldern och som tåligt drog dem efter sig, där de hysteriskt morrande hängde fast i hans "byxor" och drogs fram över golvet, medan ett behärskat ursinne lyste rött i hans ögon. De hann bli avsevärt mycket äldre innan han började säga ifrån med plötsliga vrål och "låtsasbett". Så för ett par veckor sedan gick jag över från att bra tålmodigt släpa på valpen och nonchalera hennes existens, vilket var vad han gjorde, till att helt enkelt skjuta undan henne med ben eller arm, medan jag tankspritt tittar på något annat ("Du är så liten och löjlig att jag inte hinner lägga märke till dina påhitt.") En och annan enstaka morrning blev det. Nu kommer "Nej!" vid behov spetsat med undnfösande rörelse. Och det går hem! Hon hänger mycket mycket mindre i mig. Varför? 1) Hon mognar och lär sig bättre sätt att ha en relation på. Det finns helt enkelt mycket mer roligt vi kan göra nu när hon blir större. 2) Hon fick varken positiv eller negativ respons som förstärkte intensiteten - tror jag? 3) Jag hade otroligt mycket hjälp av äldretiken, som "slogs" med valpen jämt och ständigt under ett par veckor och som nu inte gör det särskilt ofta längre - verkar som en fas som är över, p g a 1) och 2)?
Nej Raska biter inte i andra människor. Hon är måttligt intresserad av sådana, hälsar efter en stund, men sen är de ointressanta som regel. Jag kan också kliva över Raska, men hon gör som din valp, reser sig strax och kommer efter mig och lägger sig nära mig där jag vistas då. Mina tidigare valpar sov djupt och struntade då i var jag befann mig.
RaderaAlla mina valpar har väl bitit en del i händerna när de varit riktigt små. Jag har då brukat knäppa dem på nosen, utan att säga något och det har som regel räckt, inte kul att bitas när det känns obehagligt. Detta har inte bitit på Raska dock. De har sen kunnat gosa och ha närkontakt utan att bitas.
Sen tror jag också att jag hade haft hjälp av de stora om de hade accepterat henne, för som jag säger, detta är min första valp, sedan den första collien, som är en ensamvalp och som inte har någon äldre hund att leka med ibland, eller bli tillsagd av. Jag vet alltså inte om bitandet är ett sådant problem för att hon är ensamvalp eller om hon hade varit likadan även om hon hade haft äldre hundar att leka med.
Visst Raska biter lite mindre idag, men det beror nog mest på att jag slutade att klappa om henne för ett bra tag sen och hon tycks själv anse att kontakterna med mig mest blir trista, så hon tar numer bara kontakt med mig när hon vill eller behöver gå ut. Det är lite trist, tycker jag.
Ummm... och så förstås den kanske viktigaste saken, 4). Valpen kampleker med mig mycket mindre än förut därför att RELATIONEN ÄR SKAPAD. Det som gick att uppnå med bita och hänga i armen är uppnått. Nu utvidgas och differentieras relationen - vi spårar lite ihop, vi går i för valpen helt nya marker med nya dofter och nya möjliga faror (älg, vildsvin, konstiga farkoster på vägarna typ fyrhjulingar och hästar, hu!), valpen träffar nya kontakter och jag är den som introducerar dem - en högstatusroll i hundars ögon, tänker jag mig. I vår också, väl. Nu blir det mest hänga/bita när valpen är a)övertrött som en liten unge och 2)överpigg och uttråkad... som en liten unge. :-) Äldretiken har också kortare tålamod och mindre intresse av bita/kampa nu och när jag ser att hon är trött och helst vill slippa valpen, är det jag som går in och säger ifrån åt valpen, t o m ngn enstaka gång genom ett snabbt "nafs" i örat eller nackpälsen bakifrån... som jag har sett hundar göra.
SvaraRaderaOK, vi gör också saker ihop och då är hon alltid med på noterna och är väldigt duktig-
SvaraRadera