Och för en som inte når så många centimeter över marken såg den ut så här på förmiddagen och ännu värre på eftermiddagen, när drivorna var mycket högre än valpen. Hon hoppade i vågor av fruset vatten som en tumlare i havet.
Idag, däremot, är det vinter. Minus fem! Hur långa stunder klarar babytunna trampdynor minus fem? Valpen avancerar långsamt i den vindpackade snön runt huset. Svansen sänks. Hon håller upp tass. Köldkramp! Vi gör som vi brukar, ökar tempot. På den snöröjda vägen går det fortare att ta sig fram och se, det händer som det brukar - trampdynorna travar plötsligt på och svansen som de bär på pekar rakt upp igen.
Bakom oss kommer personbilar, för jägare måste ju kompensera sig för gårdagens uteblivna nöjen. Nu rycker de bistra karlansiktena under illorangea hattband ut igen och vi darrar lite inombords... Hur ska detta gå? Vildvalpen var jätterädd för bilar, när hon kom fram första kvällen. Trettio mil med illahållande kräkningar och magont sätter spår, förstås. Så första veckorna sprang hon in i huset, så fort hon hörde motorljud närma sig. En gång kom bil, när vi gick på den smala lilla grusvägen och valpen skrek av rädsla, lyftes upp i famnen för att inte strypa sig i kopplet och försökte slå sig fri för att fly. Vad gjorde vi för att träna bort det? Ingenting. Vi låssades som om det regnade och lät valpen se bilarna fara förbi, dag efter dag Det vi inte gjorde var att stoppa in henne i en bil för träning! Vissa minnen mår bäst av att få blekna bort i obemärkthet.
Hursomhelst kom jägarna förbi idag, som de gör många dagar, och gudskelov var halkan såpass att till och med jägarna höll sansad hastighet. Vad hände? Valpen satte sig vid vägkanten och tittade försiktigt på dem, där de drog förbi. Sedan reste hon sig och följde med och svansen var i topp igen, för nu skulle den förändrade världen beskådas ordentligt! N/O 116 betyder inte "kan aldrig bli rädd", det betyder något annat.
Så vi gick till grannens. Ett fasans monster hanterat av en främling motorljudade och sprutade snö! Valpen var förståndigt tveksam till den bekantskapen.
Vad tyckte husse om detta?
Joo... han tyckte det var OK. Matte gick fram och klappade på skummisen som till råga på allt hade skyddsglasögonen igensatta av snö! Äldrehunden viftade vänligt mot den konstiga figuren. Så...
... då gjorde jag också det! Och vet ni? Skummisen var faktiskt en trevlig typ!
N/O 116 betyder "vågar upptäcka att något otäckt kan vara bra".
Hem gick vi under utforskande av hur snö döljer gropar och diken och mycket annat oväntat och himla kul för den som är tolv veckor gammal och ser sin första vinterdag. Sedan var vi tumlare i snöhavet igen en stund på hemmaplan, för spänning behöver lekas av. Om ni tycker att Lilltikens kroppshållning ser milt resignerad ut, så är det rätt.
Sedan, förstås, sovdes det gott.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar