Det var så bedrövligt med vädret i morse att vi ställde in. Träningsbesöket i Hjo i julrushen, så mycket rush det går att få här för en valp att träna i, och påhälsning av den yngre generationen också. Strilande kylskåpsvatten från himlen, lervälling, mörkgrått ute och sandiga golv inne blev inte inställt. Valpbajsrensning på gårdsplan icke heller. Det har funnits muntrare dagar att ha hund.
Så när regnet avtog lät vi valpen testa spår för allra första gången i stället. Husse och Lilltiken smet iväg på en runda genom skogen intill, med slantad prinskorv försedda och strängt instruerade att droppa korvskivorna längs spåret respektive ge fasen i att äta upp dem. Valpen skulle uppmuntras att följa spåret!
Det knepet fungerade inte. Husse kastade nog lydigt korvslantar, men Lilltiken spelade inte med. Korvslant efter korvslant slöks. Å andra sidan.... spåret fungerade!
Svarta Faran satte nosen i backen och tog upp spåret innan jag ens hann be henne och följde det i vått gräs och över krossade tegelpannor som slängts ut för att traktorerna inte ska sjunka ner i den mjuka marken. En gång stannade hon upp och vände och markerade var det hade legat korv. Men den saken, sa hon, var av mindre intresse än att spåret efter flocken faktiskt fortsatte, så då fortsatte hon också.Hon är tretton veckor gammal och om de andra två hade varit försvunna på riktigt, då hade hon hittat dem åt mig. Den som spårar så behöver ingen korv som belöning. Att känna lukten av dem och till sist se dem och bli losskopplad och få sätta av i sporrsträck till dem, det var belöningen!
Vi fortsatte in i Jägartorpets skog, där det alltid ligger äpplen utlagda och där lukten från en tjärad tallstam känns på långt håll intill stigen. Där låg snön kvar, grov och blöt, med halvsuddade spår av en älg, som inte väckte större intresse - ett par dygn gammalt. Spåren efter Lilla Fula på senaste jakten lockade fram mer respons från Lilltiken, som fortfarande tycker att slynan som flörtade med hennes bror skall hållas under uppsikt. Men så plötsligt gick båda näsorna ner i marken!
Alldeles skarpt avtryck i snön av spretiga klövar. Vildsvinsspår - från tidigt i morse av intresset att döma. Valpen spårade och spårade. Lilltiken var den som såg sig om och höll koll åt sidorna och stod och vädrade för att visa åt vilket håll grisen till sist hade vikit av. För valpen var det viktigare att hålla koll på husse och matte i den här främmande skogen och kravla sig upp ur ett djupt vattenfyllt däckspår av skogsmaskin.
Sedan har det flängts omkring i åttor och cirklar och tränats på att respektera katters maträttigheter, och det har åkts i backen rejält ett par gånger, när Lilltikens tålamod med uppkäftiga ungar tog slut. Valpskriken flög högt mot himlen och nästa attack mot gammelhunden gjordes i något som enklast beskrivs som en omloppsbana. Inomhus har Lilltiken lagt sig till med en speciell blick, som utan vidare åtgärder skickar valpen i stilla trav in i angränsande utrymme. Och nu är golven skurade och luktar såpa, hundarna sover intill varandra och katten har smugit sig in mittemellan dem för att dra nytta av deras kroppsvärme.
Mitt på köksbordet tronar tuggben i julfruktskålen och nötfärsen tinar så fint i väntan på näst sista avsnittet av Downton Abbey medan lussekatterna är trygga i ett oåtkomligt skåp.
Det är skönt att andra hundmänniskor finns, så slipper man känna sig ensam om att vara tokig.
Trevlig tredje advent önskas alla!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar