Läste precis ut Jämlikhetsanden – tråkigaste bokupplägg som skådats på länge, tabeller och diagram på vartenda uppslag, men en rysare om man ser till innehållet. Jämlika samhällen är fredligare. Jämlika samhällen är friskare. Jämlika samhällen har färre våldsbrott. Det som väntar härnäst på nattygsbordet är Ill fares the land. Killen som skrev den boken kunde inte skriva. Muskelsjukdomen som kommer att ha ihjäl honom hade redan tagit hans händer, men han skulle ha sin bok färdig! Han dikterade.
Titeln är efter en artonhundratalsdikt - ”Ill fares the land/ where wealth accumulates and men decay”. Illa far det land, där rikedomar växer och människor bryts ner.
Hursomhelst – vi liftade in med grannarna för att rösta. Litet uppgivet, för valresultatet har ju sett solklart ut ett tag, men det finns ju en medborgerlig skyldighet att tänka på. Till vår häpnad är det kö in i vallokalen. I lilla Hjo!
Alla sorters folk stod i kön eller väntade utanför. Flera av de äldre hade klätt upp sig för dagens allvar, som man gjorde förr. Ungdomarna kom som de var. Det låg återhållen spänning i luften. Uniformerna med skjutklara automatvapen var någon annanstans, bilar fick komma närmare än 250 m för inga självmordsbombare väntades. Ingen granskade rullstolstransporten för att se om något annat än en rörelsehandikappad väljare doldes i den. Framför oss i kön stod en kvinna som kandiderar till en kommunfullmäktigeplats och hon hade inga livvakter. Vallokalen är en skola; ingen har bränt ner den för att hindra flickor att lära sig läsa. Well fares the land, där spänningen i luften handlar om valutgången.
Det fanns inga uteliggare, inga tiggare, inga använda kanyler. En gammal, bräcklig kvinna satt ensam med sin lilla shih-tzu intill sig och njöt av septembersolen och pratade med folk som kom förbi. Well fares the land. En man som är en av områdets största jordägare kom gående över skolgården och nickade åt oss. Ingen erbjöd sin plats i kön åt honom. För några år sedan ville han exploatera sandåsen intill våra små ställen och vi gick ihop och begärde åsen sparad för kommande generationer, som vattenreservoar och vattenrenare för tider som kan få se värre regnoväder än de vi har nu. Länsstyrelsen gav oss rätt. Den mannen är yrkesofficer i flygvapnet förutom all mark han äger. Inga fallskärmsjägare har dykt upp för att hota oss, tvärtom är han och vi gott och väl on speaking terms. Well fares the land så länge vi har sådana relationer mellan människor som har olika bakgrund och intressen!
När vi kom ut igen stötte vi ihop med en kvinna som hade en rottisvalp och en tonåring i släptåg. Rottisvalpen var kanske en fem-sex månader, i den där åldern då det är valprultigt och lealöst överallt samtidigt, men han var ju redan rätt stor och mastiffnyllet satt förstås på plats. Den gamla kvinnan drog sin dvärghund intill sig. Kvinnan med rottisen räckte snöret åt tonåringen. Sedan böjde hon sig över mördarhundsvalpen, strök den över huvudet och sa – som man säger till ett barn – att den skulle vänta bara en liiiiten stund, matte skulle in och rösta...
Mördarhunden lyste med ögonen och slickade henne på kinden. Den gamla damen slappnade av och bytte ett lättad blick med sin hund. Well fares the land, där det finns sådana relationer mellan människor och människor och mellan människor och djur. Måtte det fortsätta i den riktningen!
Vi åkte hem och spelade boll med våra. OK, jag erkänner – de fick sitta i ring och träna på att skälla högt och glatt på kommandot ”Rödgrönt!” också, för trots allt är valet kanske inte riktigt avgjort. Uppbunkrat med te och tilltugg är det – kvällen blir spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar