... grävde längst ner i någon nästan tom säck, skopade fram en rest utspädd sensommar och hällde den långsamt över oss. Omedelbart gick allt igång igen. Översta fågelholken på lagårdsgaveln fortsatte bilda nya surrealistiska utskott, eftersom den numera är bålgetingbo och bålgetingar tycks ha andra idéer om bostadens utformning än den minimalistiska fyrkantiga lådan som passade sädesärlorna. Skördetröskorna återupptog kampen. Ormvråkarna seglade och ropade. På gräsplätten framför soldattorpet hade ett helt gäng svampar haft festival och låg nu huller om buller om de inte lutade sig på trekvart, den ena mosigare än den andra, okänd art - fylltrattkantarell?
Svamp är det annars så gott om att själva lukten av den flyter som en sorts god sås mellan trädstammarna vart man än går i skogen. Man möter folk med korg hela tiden. På första promenaden upptäckte vi den mustaschprydde mördaren som gäller för katt här i huset - en bra bit hemifrån låg han skickligt förklädd till grästuva och spejade inåt skogen, där kvistar bröts och något rörde sig. Hundarna pekade ut honom åt mig med nosen, men han blängde åt oss att inte avslöja hans täckmantel. The under-cover cat.
Hans hopp är förstås att prydligt sträcka ut ett svampplockarlik på förstubron och nonchalant lämna det avbitna huvudet någonstans i trädgården, så vi tassade hövligt förbi.
Precis före solnedgången sprang vi med hästarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar