BÅLGETINGBOET

En sak som jag verkligen gillar med att bo på landet igen är att man jämt ser en massa nytt. Det kan hänga ihop med att många fysiska saker är så oförändrade - lagårdsväggarna lika faluröda, vindskivorna spräckliga av år och murkenhet, karlarna på sina gårdsplaner i likadana blåbyxor och rutiga skjortor som då och med samma sorts keps - så att allt som har ändrat sig syns så tydligt. I vilket fall händer det ständigt saker som aldrig skulle ha hänt för trettio eller bara femton år sedan. Maskinerna och elektroniken och den billiga energin som driver alltsammans har förändrat tillvaron och vi har förändrats på köpet. Gott om bilar och väldigt gott om hundar har det blivit här ute på vischan, men det har blivit ännu mera gott om ny kunskap. Sprider sig gör den också, för så fort någon doppar nosen i den så bildas ringar på vattnet.

Jag stöter ihop med en av grannarna. Han kommer med tre stora renrasiga hanhundar i snöret. Det hade han inte gjort för trettio år sedan, han är en kille med vanligt civilt jobb och vanliga inkomster, men nu tränar hans sambo och han lydnad på den livliga brukshundsklubben ett par mil härifrån och kör spår och sök i skogen här hemma. De har fantastisk kontakt med sina hundar. Ett par nätter varje sommar patrullerar de slöjdmässan inne i stan och skyddar stöldbegärligt konsthantverk. Folk här gillar dem. För trettio år sedan hade bara han - inte hon! - tränat hundarna och de skulle ha varit traktens skräck.
Sjäv kommer jag också med tre storvuxna renrasiga hundar och på den här platsen skulle det inte heller ha hänt förr. Inte kan vi skryta med samma klass på lydnaden, men trots det händer inte heller detta: ingen hund slåss, ingen människa sliter i kopplen, ingen har metallstryp, ingen ryar eller blir handgriplig mot sin hund. Killen knäpper med fingrarna och säger något lågmält och hans tre gossar sjunker ner och sitter fot med bara längtansfulla blickar mot mina tikar. Tjejerna tittar flörtigt tillbaka med huvuden sött på sned. Colliehanen sitter fot, han också. Bara en skälvning i musklerna och en gnista i ögat visar hans djupt kända övertygelse om att de där tre oberättigade existenserna i sina usla pälsar omgående borde förpassas till trädtopparna.
Grannen och jag pratar om var vi senast har sett vildsvinsspår. De var okända här för bara en fem år sen, nu är de vardagsmat. Alla har åkt på informationsmöte eller läst på nätet om vildsvinsflockar och alla vet varför man inte ska skjuta en modersugga. Transportmöjligheter och datorer gör skillnad. Saker har förändrats. Hundarna själva är också förändrade - den ena rasen har sluppit ifrån ryktet som hugghund och den andra börjar få tillbaka ryktet om att faktiskt vara hund. Schäfern har mindre skärpa och collien har mera drag i sig och vi som har dem har lärt oss nya metoder. Långt ifrån allt var bättre förr.

Bålgetingboet på lagårdsgaveln får sitta där det sitter. Gammal visdom säger att sju bålgetingstick dödar en häst, så när surrandet började låta hotfullt högt ringde vi Anticimex. Men kvinnan i telefonen sa inte alls - Ojdå! Vi kommer med en gång!
Hon sa - Det är den minst aggressiva av alla getingarter, de är beskedliga insektsätare. Det är storleken och ljudet som skrämmer, de är inte värre än vanliga tambin. Men vi skickar ut en kille, så får ni prata om saken...
Killen kom med sin giftspruta. Han sa samma sak och det gjorde informationen på nätet också. Vi stod där och glodde upp mot bålgetingarna och prövade att vifta litet med armarna. Boet skickade ut en skvadron attackflyg. BZZZMM!
Vi vek fem meter åt sidan och skvadronen vände åter till basen. Hmmm...ingen av oss har ju blivit stucken på en hel sommar? Det slog oss att hästarna, sjusticksoffren, får panik när de hör en broms, men inte alls bryr sig om ljudet från bålgetingar.
Så killen med giftsprutan åkte igen och boet är kvar till dess frosten dräper det, det behöver inte vi göra. Man lär sig nytt och upptäcker att gammal visdom inte alltid stämmer.


Bodil Carlsson