Det kanske stämmer? Det blev aldrig något av mitt tävlande - och bortsett från tiken med livmoderinflammation har både hundarna och jag alla originaldelar i behåll...
Naturen opererade i o f s bort möjligheten till testiklar i samma ögonblick som jag blev till - på det viset slapp jag ifrån att drabbas av fotbollsintresse, en demensform som har ett starkt statistiskt samband med Y-kromosomen. Dryga femtio år senare var livmodern s a s också på väg ut ur bilden och den dag jag tog min endometritsjuka tik till djursjukhuset erbjöds 2 ingrepp till priset av 1. Klippkort har jag ju, så veterinärerna hade säkert gått med på att hiva upp mig på operationsbordet och plocka av mig tonsiller och analsäckar när hunden var avklarad. Där kunde jag ha fått min chans att tävla och få lite mening i mitt liv!
Jag gjorde faktiskt ett försök igår, när karln var bortrest och ingen såg mig.
Det var fullmåne, en stor gulröd augustimåne hängde i himlen en nästan ljummen septemberkväll. Där satt jag på förstubron med hundarna och funderade på vart bålgetingarna hade tagit vägen. De söker sig inte längre till ytterbelysningen. Siktar de in sig på den stora lampan i skyn och ger sig av allihopa för att få dö luftburna som de har levat? Hellre än en och en, kravlande i det froststyva gräset om en månad? Man undrar.
Vad gör en sextioårig gräsänka med resten av sin ensamma fredagskväll? Hon får för sig att tävla lite. Freestyle med sång ska bli vår gren!
Anledning: hon hittar på Youtube en videomix, där Cher och en kille som heter Marc Cohn hjälps åt med gamla godingen Walking in Memphis, så hon klickar nyfiket på den. Efter trettio sekunder lättar skrivbordsstolen från golvet, snart gungar skrivbordet loss och hundarna lyfter huvena och blinkar yrvaket mot sin svävande matte. För Cher är ovanligt bra och den där killen Cohn visar sig vara enorm... men de medelålders tanterna i hatt som är gospelkören blåser en rakt in i väggen! De står där i videoklippet och sjunger med slutna ögon och munnarna vidöppna och sättet de låter på får Vår Herre att glömma människosläktets syndabörda och börja dansa Han också. Det är jag säker på. Det går liksom inte annat.
Så gräsänkan firar sin fredagskväll med att dansa med tre ovana, men entusiastiska collies. Det vart liksom trångt i vardagsrummet, så vi drog upp volymen till max och gick ut. Det är riskfritt här - inga spejande ögon, ingen avslöjande gatubelysning, inga nära grannar. En eventuell bil som närmar sig ser man på långt håll som en växande ljuskägla i mörkret. Enda tänkbara publik är råbocken och fåren - och dom har inget att säga, för skäller och bräker gör dom ju själva. Alltså ut!
Vi öppnar dörrn mot natten. Va? Tomhimmel - ingen lysande skiva? Måne stoppad i svart säck! Vi startar i allafall, men då flammar vita blixtar till, åskan trummar borta över Vättern och sedan måtte säcken ha öppnats, för plötsligt kör vi freestyle in the middle of the pouring rain.
OK, vi är inga tävlingslöften. Vi har för många originaldelar kvar. För minsta lilla chans i en tävling med sång måste iallafall mina stämband avlägsnas kirurgiskt, det fattar jag ju. Hundarnas är mer av en förhandlingssak. Men vi hade JÄKLIGT roligt innan vi blev för våta och kalla och klev in igen och kröp upp i soffan! Och what the heck...tävling är inte allt...kan leva utan tävlingar men inte utan hundar...
Hundar skrattar aldrig när man missar en ton. Hundar har ingen aning om att man sjunger som en kratta. Dogs make a life good.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar