En dag för längesen stod några ungar i sex -sjuårsåldern stumma av häpnad på en gata i Göteborg. Det var den sortens gata som inte finns längre, kantad av den sortens hus. Lyhörda landshövdingekåkar med dass på gården och kallvatten och kakelugn inne. Vi bodde där. Vi var den sortens barn. Vi hade hemsydda kläder. Ni tror kanske, att vi var sådana som numera kallas ”svaga grupper i samhället”, eller "underprivilegierade", eller något av alla de andra nya vackra orden som allihopa betyder ”fattig”, men vi var varken det ena eller det andra. Bara rätt fattiga.
Vi var alldeles vanliga femtiotalsbarn.
Mannen som vi hade mött bodde inte på vår gata. Ingen av våra pappor hade kunnat gå i en sådan överrock en vanlig vardag, men det var inte därför vi stirrade. Kläder imponerade inte på oss. Bättre vett än så hade vi fått lära oss och just därför säger jag att vi varken var svaga eller underprivilegierade.
Men den han hade med sig imponerade! Vi hade aldrig stött på något sådant utanför böcker och berättelser. Tänk att någon kunde HA något så fint! Vi smög efter tills mannen stannade och lät oss titta färdigt. Jo, han tog ett lite stadigare tag i läderkopplet, för säkerhets skull, och så sa han vänligt att detta var en polishund, så kanske vi skulle hålla oss undan lite. Att det var en alldeles märkvärdig varelse hade vi redan räknat ut, så ingen hade drömt om att våga be om att få klappa. Bara att få se en hund var ovanligt - och detta !
Som jag minns schäfern, var han stor som en tiger och fantastisk att se på, men det som tog andan ur oss var blicken Den lugna, självsäkra blicken. Intelligensen i ögonen. Det var alldeles klart att den som bodde därinne hade uppsikt över situationen och mycket väl förstod att vi bara var barn.
Större delen av en livstid har runnit förbi sedan dess och det svenska samhället har förändrats ännu mer än jag själv har gjort, men jag har fortfarande den hundens ögon i minnet.
Jag minns mycket väl första gången jag mötte en schäfer.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar