VARFÖR VÄNDER INGEN...? Sista delen

Del 7

Svenska Kennelklubben borde ha goda möjligheter att ta bladet från munnen och förklara för sina medlemmar och för samhället att raser är framavlade för olika ändamål och kan man inte erbjuda sin hund en tillvaro som någorlunda liknar det den är gjord för, ska man hitta en annan ras eller skaffa katt. Vissa raser togs fram för ändamål som helt enkelt inte finns här och därmed bör de inte tas hit, oavsett hur snyggt designad karossen är. Man får hitta något annat att plocka rosetter med. Det är insidan som gör hunden!

SBK och dess rasklubbar bör ännu tydligare än nu tala om för sina uppfödare och för allmänheten att brukshundarna är gamla arbetsraser och därmed ställer stora krav på köparnas vilja att lära sig jobba med hund. En rottweiler är inte en ovanligt cool cockerspaniel; man får hitta något annat att vara macho med. I köpekontraktet för varje valp av bruksras borde ingå ett åtagande att skaffa ägarutbildning och att mentalitetsbeskriva hunden!
Uppfödare som struntar i detta skulle må väl av en villkorad licens för fortsatt verksamhet. Idag finns ingen licens för uppfödning och överhuvudtaget inga krav på kunskaper eller inställning för att föda upp hund, vilken ras det än rör sig om. Det räcker med att man betalar in en summa till kennelklubben och bryr man sig inte om att vara medlem där, finns inga krav alls. Det är egentligen rätt otroligt. Licens för att få föda upp och obligatoriskt medlemskap i rasklubben för uppfödare av alla större raser tillsammans med obligatorisk utbildning för ägarna?
Det är kanske saker som hundorganisationerna borde tänka på – innan politikerna gör det. Här kan vi själva agera. Här kan vi markera att vi gör något åt det som vi faktiskt kan påverka.

Och de unga killarna med sina kamphundar? Det är en annan femma. Gossen som jag berättade om hade behövt annan hjälp och tidigare hjälp än den han fick på kåken. Ingen hundägarorganisation – inte ens en med så stora kunskaper och så stor erfarenhet av att lära ut kunskaper som SBK har - hade kunnat erbjuda den hjälpen eller ingripa mot hundkamperna. Det kan däremot myndigheter och politiska organisationer och om oreglerad och farlig hundhållning håller på att bli ett problem, så är det kanske dags att be dem göra sin del av jobbet?
Samhällsprocessen, som gav så många människor i Sverige mera pengar och större förväntningar på livet, går numera åt andra hållet för många. Fattigdom och ojämlikhet rotar sig i storstädernas förorter och att avhysa dem är inte lika enkelt som att fota ut enskilda hyresgäster. Kan man inte hoppas på respekt genom utbildning eller jobb, kommer man att leta efter den någon annanstans. Det är det som har hänt i engelska stadskärnor och det som håller på att hända i svenska betongkvarter. Pitbulls på lekplatser är bara en bit av den bilden. Det vet kommunministern också, men han säger ingenting om de resurser i form av människor och pengar som skulle behöva sättas in för att göra något åt saken. Att kliva fram intill mördarhundsrubrikerna och kräva rasförbud och vräkning ger väl snabbare PR.
Men vems problem löser det? Mats Odells?


Forts följer icke. Nu är det slut! Texten är skickad till Odell, Sundin och ett par andra politiker med begäran om kommentarer. Inte för att jag tror att de kommer att svara, utan för att jag hoppas att de kommer på tanken att hundfolk kan ha något att tillföra diskussionen och att våra organisationer sitter på kunskaper som kunde vara till hjälp i en debatt om hundar. Under har hänt förr.