...men ett fint ögonblick. Eviga Mamman, den ansvarstagande, lite bekymrade, är skotträdd. Inte på allra värsta viset, men tilllräckligt för att vi ska ha en liten orosknut i magen under jaktsäsongerna. Man tänker sig för när man går ut, för trakten har ungefär lika många jakttorn som fast boende.
Igår kväll dök solen upp efter störtregn, så vi såg vår chans att få ut Lilla Grå på hennes konditionsbyggarpromenad. Husse går först med hästen, matte efter med hundarna - Eviga Mamman vill ha det så. Hon vägrar att gå före, för då kan hon inte se vad som händer bakom hennes rumpa och det är tydligen hennes jobb att hålla uppsikt över husse och hästen. Husse måste vara trygg, inte sant? Flocken måste hållas ihop - man är väl collie!
Vi hade inte hunnit så långt när skottet small. Det rang i öronen på oss allihopa - inte det platta ljudet från en hagelbössa, utan det ekande från ett kulgevär - och Lilla Grå blev så rädd att hon slängde sig åt sidan. Eviga Mamman dök åt andra hållet, kutryggig av förfäran. Sedan hände en märklig sak.
Eviga Mamman tittade på husse och på den dansande hästen och rätade på ryggen. Husse kliade hästen i pannan. Husse och hästen fortsatte framåt och efter gick Eviga Mamman med en svans som gradvis höjdes. Hon hade ett jobb att sköta!
Några hundra meter senare såg det ut som på fotot. Colliebusen spanar efter flyende rådjur, Lilltiken påstår skrytsamt att hon har den farliga hästen under kontroll och Eviga Mamman står diskret men bestämt mellan husse och hästen och frågar hästen vilka avsikter den har. Tänker den hålla sig i skinnet?
Som sagt, bilden är kass men situationen var härlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar