Med från årets vistelse nere i barndomstrakterna är några bilder - några frusna ögonblick som hjälper mig att minnas också denna sommar, den 48:e i mitt liv.
Lika många år som jag levt har stugan nere på västkusten funnits i familjens ägo. Den stod inflyttningsklar samma år jag föddes. Alla mina barndoms somrar tillbringade jag där - i en salig blandning av brännmaneter, krabbfiske, bad, drivvedsfynd, steninsamling och bärplockning. Och solen sken alltid... :-)
Nu när jag bor långt ifrån stugan så blir det bara ett besök per år, i dryga två veckor. Varje år jag kommer dit börjar jag med att titta på den vindpinade tallen uppe på berget och varje år kan jag konstatera att den håller formen.
Sedan kollar jag att fyren Nidingen lyser som den ska. Det gör den varje år. Dagarna som kommer brukar jag glatt notera att klätterrosen pappa planterade för säkert fyrtio år sedan blommar så fint - också detta år. Den härdar ut i saltvindarna, den minimala mängden jord och den brännande solen. Flammentanz, kanske? (Just på denna bild är det ett softfilter på kameran, därav det mjuka...)
I år slog vi på stort och gjorde en rejäl "hundgård" till vovvarna på baksidan av huset. Hönsnät, pinnar, ståltråd och lite av vår tid gav dem en ganska rejäl yta att vistas på. Med tanke på att det tidvis var ganska varmt så kändes det bra att de hade tillgång till svala stenplattor i skugga men också andra ytor att leka på när temperaturen blev mer hundvänlig. Morgonpromenaderna blev de längsta denna sommar. På skogsstigar med tallbarr och på grusvägar i den kaprifoldoftande skogen.
Det är alltid med en viss sorg i hjärtat jag lämnar stugan. Men jag brukar klappa lite på den brunlaserade fjällpanelen och tyst säga: " Hej då. Vi ses om ett år!" Fast ingen annan får se det, det är liksom bara mellan mig och huset.
Johan Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar