Söndagen den 29 augusti blev det till sist lite augusti av och det var på tiden! September och oktober har vi fått så mycket förskott på att det räcker. Gråvädret har känts som att fastna i en sanslöst lång wallanderroman - ni vet, regnet som alltid i vemod driver in, duggar eller tassar fram över Ystad?
Här har det i o f s varken tassat eller duggat. Dundrat in, bankat på taken, kippat under fötterna, andats ut i ett dygnslångt väsande av vatten, klätt ekplantor i mjöldagg från topp till tå och dränkt åkrar där skördemaskinerna står kvar som Imperiets tillintetgjorda megadonter med sorgsna pölar runt hjulen - det är vad regnet har gjort!
Till idag. Det har baske mig inte kommit en droppe på nästan ett dygn. Det vart äntligen sensommar.
Skördetröskorna gick igång tidigt i förmiddags och dånar fortfarande i bakgrunden, fastän det redan börjar skymma. I morron kommer alla de nickande kornaxen att vara under tak. Ormvråkarna kommer att segla över de tomma fälten och ropa till varandra med sina tunna, kvidande röster.
Så vad var vackrast den här dagen?
Den ensamma, trotsiga kaprifolblomman?
Läkemalvan i backen nedanför ett gammalt torp?
Hundarna, svårslagbara som alltid?
Det vackraste idag var det här. Hovarna av två små hästar, som nu kan ta sig fram på grusväg och lämna helt normala avtryck i sanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar