ETT HÄSTJOBB

Igår la jag ner en timma på ett jobb som jag inte har sysslat med på femtio år. Jag stod och höll i en hink och pratade.
Det var annat när jag var barn, för då var det bara män som höll på med de här sakerna och de varken snackade eller höll fram hinkar med betfor. Då var det raka rör och höjda röster som gällde och om det knep kom det fram järnkättingar och flera män med muskler.
Nu var vi två medelålders tanter, som verkade en häst alldeles själva. Det är rätt så typiskt för vad som har hänt. Gamla klassiska stöddiga manschbranscher var det från början, både hästsporten och brukshunderiet, med gammalt klassiskt halvmilitärt stuk och hårda metoder och den härliga imagen av svårhanterliga djur att skaffa sig större k...arisma med. Ego, ni vet.

Nu är ju brukshundsklubbarna sen länge fulla med kvinnor och de farliga hundarna finns inte där längre, för det är på helt andra ställen än SBK:s domäner som de stöddiga blir stöddigare av att vara herre över en best med maxat bett. Man tänker sig att metoder och umgängesstil har förändrats på kuppen. Hästvärlden är lika full av kvinnor den också nu. För femtio år sedan fick jag sjokvis av beröm, jag fick höra att jag var en väldigt ovanlig liten tös som inte var rädd för de stora arbetshästarna utan rentav kunde hantera dem som en riktig karl - minsann!
Det är annat nu. Den ovanliga lilla tösen har blivit en jättevanlig liten tant. Vi är majoriteten av de som sysslar med hundar och hästar.
Hursomhelst! Där stod vi utan järnkättingar att tillgå. Inte en muskelbiff så långt ögat nådde och hästen behövde verkas ordentligt, för första gången i sitt liv. Och eftersom han är en årsgammal hingst, redan högre över manken än vad någon av oss två tanter är långa, och har sådär tvåhundra kilo muskel att lägga bakom sina eventuella synpunkter, så var det bäst för tanterna att det gick lugnt till.

Det gjorde det. Hästen stod där på stallgången med ett ben i taget upplyftat och hann inte märka så mycket av att han var fastbunden och fick hovarna knipsade, eftersom den där betforhinken och dess diskreta förflyttningar och allt jollret och kliandet i pannan tog hans fulla uppmärksamhet och när ett träns med bett lirkades på plats lite senare hade han fullt upp med att räkna ut hur nyplockade små augustipäron skulle få plats i munnen samtidigt. Så även om han var lite förvånad över järnbiten i munnen, så tyckte han inte att det var så mycket att bråka om. Augustipäron är himla gott.

Sedan leddes han - också för första gången - i träns ut på en främmande gårdsplan. Där fanns en collie, som gjorde enkla lydnadsövningar en bit bort. Där fladdrade väldigt konstiga saker i vinden. Unghingsten hade mycket att hålla ögonen på, så han glömde bort att bråka om bettet, och när han närmade sig de konstiga fladdrande sakerna kom han på att det var skönt att ha trygga matte att hålla sig till. Utifall att tvättkläderna skulle gå till anfall.
Efter allt detta var hästen trött i huvudet. Han leddes ut till betet igen med inställningen att verkning och tränsbett var rätt obetydliga nyheter och matte en riktigt trevlig gammal chefsmärr att ha med sig.

Hästmatten och jag är båda gamla SBK-tjejer. Så resten av eftermiddagen la vi ner på att skrika könsord åt folk som vi inte gillar och sen i kvällningen kokade vi ihop en skvätt amfetamin för att bättra på klubbens ekonomi. Det är så vi är vana att hålla på, förstår ni. Det är liksom vår stil.
Jorå! Precis så går det till hos SBK:s folk! Tonen är så illrå att man får acceptera precis vad som helst och en klubbstyrelse säljer illegala berusningsmedel för att finansiera verksamheten. Fast den där supermesiga klubben nöjer sig med hembränt, efter vad det sägs. (De har väl inte fattat att det blir bättre fart och större inkomster med vårat kok.)
Det här måste ABSOLUT vara sant, för det har stått att läsa i en veckas tid på en blogg som heter THE BULLSHIT BULLETIN och som skrivs av en initierad frilans på Hundsport. Hon är väl insatt i ämnet och det hon inte säger själv låter hon kommentarerna säga.