SKÄMTARNA OCH ORDEN

Ibland är livet härligt!

För andra gången idag stapplar jag in genom dörrn, sjöblöt och tjåstig av först hästutsläpp och höbärande och mockning, håret fullt av halmstrån, och nån timma senare dags igen – springpromenad i lössnö med hundarna! Yippeee!

Katrin Zytomierska, you made my day. Jag garvade hela vägen in i duschen. Jag kunde inte sluta tänka på dig. TACK för att du publicerade den där inskickade nobelprisvinnande tvåradingen på din blogg!

"Parken är full utav gula löv

Nu ska jag starta med att tajta min röv"

Jag förstår så väl att du inte skrev den själv.Men tack ändå!

Jo, alltså, om någon skulle ha missat det. Så här var det! I november satte nåt stockholmsgym upp affischer ute på stan för att sprida varumärket.

Katrin Zytomierska gillade inte det hon såg. Varumärket demonstrerades av en tjej – en lång ung kvinna som såg avundsvärt stark ut i sina träningskläder.

Katrin Zytomierska fick spel. Hon fick ett så vältaligt spel på sin jättejättelästa blogg att hon fick kicken från bloggsidan. Katrin kunde inte fatta hur den kvinnan lät sig plåtas, en sådan best!

Inte bara hade hon stripigt hår. Hon var svettig också!

Och inte pinnsmal! Katrin Zytomierska kommenterar: ska det där vara reklam? För ett gym?

Va?

Fast det hon skriver är:

ASSÅ VA ÄR DET MED DEN HÄR SVENSKA GREJEN ATT TJEJER SKA FÅ VARA MULLIGA?

Jag läste kritiken mot henne och tänkte, va fasen! Inte håna de handikappade! Tjejen rår inte för att hon är fjorton och ett halvt i huvudet!

Sedan läste jag lite på hennes blogg.. Hon är inte alls fjorton år i huvudet. Hon är en trettiofemårig affärskvinna som lever på att stajla sitt bloggsnack så att det går hem hos alla de där tonårstjejerna som skriver till henne och skickar bilder på sig själva och gråter och ber att Katrin Zytomierska skall hjälpa dem att se ut som hon.

Tänk om de här tjejerna ser tjejen på affischen och kommer på tanken att det är helt okej att se ut som en vanlig frisk tjej?

Katrin Zytomierska får lägga ner butiken.

Katrin Zytomierska får ingen blogguppmärksamhet och inga annonsintäkter.

Katrin Zytomierska måste sluta kränga svindyr LCHF-nattvard åt ätstörningstroende småtjejer.

Om kvinnor ser ut som hon på bilden och inte tycker det är något fel – var lämnar det Katrin Zytomierska?

Out of business.

Katrin Zytomierska är inte alls korkad. Hon är skicklig. Hon härmar orden hos tjejerna som så himla gärna vill härma henne.

Hon imiterar de mest känsloladdade tankarna hos sina köpare. Svårare är det inte.

Likadant gör Jimmie Åkessons anonyma polare på olika nätsidor. Tea Party-dårarna i USA använder samma mönster –  inte fasen säger de till väljarna att hela fiscal cliff-striden handlar om något så enkelt som att de rikaste 2% av alla hushåll i det landet inte har lust att betala mer skatt. O nej! De pratar om friheten och individen och om family values i stället, sånt som de vet att folk känner en massa saker för.

Tea Party-dårarna är inga dårar. De är välfinansierade ombud för ett litet gäng extremt förmögna personer som inte tänker dela med sig. Svårare är det inte.

Så varför tar jag upp det här? Två anledningar. Mönstret för att sälja in något är det samma: det är faktiskt inte svårare än så. Det har alltid varit lätt att göra affärer eller politik av det vi är mest rädda för eller önskar oss allra mest och det är ännu ännu lättare att stajla verksamheten i ord som passar mottagarna. För min del tror jag, att många diskussioner i hundvärlden skulle bli mycket enklare om vi var mera vana att lyssna och tänka var gång vi hör olika påståenden

                                 VEM SÄLJER VAD TILL VILKEN MÅLGRUPP?

i stället för att bli så emotionella att vi börjar skrika ”skithund” efter tre minuter.

Den andra anledningen är hemskt enkel. Jag skrattade åt Katrin Z och hennes språkkulisser längre än jag har gjort åt något under alla veckorna sedan min hund dog. Jag åt hur många muffins som helst efter maten av ren trotsig förtjusning! 

 Zytomierska som tonårsimitation är roligare än Michael Gadsby var i rollen som småskalig uppfödare med förkärlek för rufsiga hundar i dypölar. 

Bodil Carlsson 

OCH GLÖMMA RESTEN?

”Hundar blev de första tamdjuren, en process som startade någonstans mellan för 20 000 och 15 000 år sedan, troligen när gråvargen började leta mat runt människors boplatser. Hundexperterna har olika tankar om hur aktivt människorna deltog i nästa steg, men till sist blev relationen ömsesidig, allteftersom vi började använda hundar för jakt, vakt eller vänskap. Skyddade från vildmarkens survival of the fittest, frodades de halvtama hundarna även om de bar på skadliga genetiska förändringar – som förkortade ben – som skulle ha rensats ut i små vilda populationer.

Tusentals år senare tog uppfödare tag i detta blandade genetiska material när de började skapa de moderna raserna. Uppfödarna tog drag de ville ha från olika raser – eller försökte sig på att snabbt upprepa mutationer i en och samma ras – för att få fram den hund de önskade sig. Uppfödarna premierade också nyheter, för ju mer distinkt en hundlinje såg ut, ju troligare var det att den skulle uppmärksammas officiellt som en ny ras.

Denna artificiella selektion tenderade att gynna enskilda gener med stort genomslag, eftersom ett utseendedrag därmed kunde fixeras mycket snabbare än vad grupper av gener med liten genomslagskraft någonsin kunde göra.”*

Och vilka gener var det frågan om? De som bestämmer utseendet. De är inte så många. En titt på en rottis och en chihuahua, eller på en puli jämfört med en kinesisk nakenhund, kan ju få vem som helst att tro att det måste skilja på en otrolig massa gener...

… men det är precis tvärtom. De enorma skillnaderna i kroppsstorlek, hårlag, pälskvalitet, pälsfärg, benlängd, nosform och allt annat som har uppmärksammats och namngivits och belönats under de senaste drygt hundra åren i vår del av världen – helt enkelt för att allt fler människor haft råd att ägna sig åt sådant - de skillnaderna skapas av ett litet fåtal gener. Längden, texturen och ”fanorna” i pälsen, som vi lägger sådan vikt vid, åstadkoms av generna FGF5 och RSPO2 ihop med KRT71 – och det gäller alla, strävhårig tax eller storpälsad collie. Skillnaden mellan ståndöron och hängande öron hänger på utformningen av en enda gen på kromosom nr 10.

Och beteendet? Vänskapen och vallningen och skyddet och jakten? Allt det som vi valde hundar för under de där tusen åren som föregick vår egen lilla bubbla i tiden? Det skapas av ett stort antal gener i ständig samverkan med den omgivning som hunden lever i och påverkas av. Den enda enskilda beteendegen som har hittats hittills är en som orsakar tvångsmässigt pälstuggande hos dobermann.

En hund, vilken hund som helst, har runt 30 000 gener. De skapar tillsammans en fantastisk varelse. Är vi fortfarande så upptagna med att slöjda fram formerna som ger oss framgång och status att vi måste välja att hetsa upp oss över de där tio eller tjugo stackars generna som ger just den rätta nosen, just den rätta svansen och just den rätta öronvarianten?Är det så framtiden för hundraserna ser ut - att vi stirrar oss bokstavligen blinda på gendetaljerna som vi har lyckats få fram?

Och glömmer resten?

Bodil Carlsson

* Citat ur MIX, MATCH, MORPH – How to build a dog, artikel skriven av John Tomanio, i National Geographic Magazine februari 2012, min översättning. Övriga uppgifter i inlägget är ett referat av samma artikel, som baserar sig - artikeln, alltså - på ett samarbetsprojekt mellan genforskare vid Cornell University, UCLA och the National Institutes of Health, USA. Uppgifterna om örongenen är jag inte hundra övertygad om, så jag snokar vidare!

MINNET AV UPPLANDS-VÄSBY

Jo, alltså – det var den där internationella konferensen DogHealth, som SKK arrangerade i ett separat tjugovåningars konferenshotell en bit utanför den himla genomsnittliga svenska kommunen. Upplands-Väsby.

Det var faktiskt riktigt intressant. Men vädret var så uselt, så jädra kylskåpskallt, att man knappt kunde sticka näsan utanför glasdörrarna för en cigg. SKK fick sarkastiska gratulationer från KC för att man fixat det så att ingen hade lust att avvika från diskussionerna för den kortaste promenad.

Så i o f s – det kan ha berott på läget, några kilometer vid sidan av. Eller det kan ha berott på halvstorm och regn. Men det var på det viset, att hela konferenshelgen, inklusive från bussfönstren på väg till och från den stora hundkonferensen, såg jag totalt fyra hundar.

Gissa vilka hundar och vilka ägare?

På tunnelbanestationen mötte jag en – en fransk bulldogg hållen i prydligt koppel av en prydlig person på femtiopluss. På väg till bussen nästa: en kinesisk nakenhund i slitet rosa täcke, ledd i koppel av en annan ägare i övre medelåldern. På en bänkarna utanför hotellet satt två tonåringar med huvena tätt ihop och under jackan på den ena stack ett chihuahuanylle fram.

Och så mötte jag till sist– i en de få solstrimmorna den där helgen – den fjärde hunden. Cykelmotionerad på slakt koppel av en ung tjej, som tittade ner på sin jycke och sa något till den och log.

Hunden tittade tillbaka upp på henne. Det såg ut som om den gillade sin matte.

Så – fyra hundar, varav tre miniatyrer. Av dessa var kanske två reggade och de hörde ihop med äldre människor. Den enda normalstora, normalbyggda, normalrörliga och fysiskt okomplicerade hunden som rörde på sig ihop med sin unga människa var en garanterat oreggad pitbull.

Vi var ett stort gäng i femtioårsåldern och uppåt därinne i konferenshotellet och vi hade många intressanta saker att tala om. Men den enda gången någon nämnde de oreggade pitbulltypernas växande antal i alla länder var när någon sa: ”Och det där är ju ett samhällsproblem.” Ingenting för oss här att ta upp, alltså.

Men det är kanske tid att sticka huvudet utanför konferensväggarna och börja fundera lite?

Hur ser framtiden ut för collien och andra traditionella rena raser? Och vad är det som avgör den saken?

Vad bestämmer efterfrågan? Varför mötte jag ingen collie?

Bodil Carlsson

OCH NÄR JAG ÄNDÅ ÄR PÅ GÅNG!

-så är det här något jag nycket hellre hade läst i en svensk hundtidning. Som ett sätt för hundorganisationer att hitta något vettigt att ersätta den döende utställningskulturen från andra halvan av 1900-talet med i stället för more of the same!
KC-nära Dog World http://www.dogworld.co.uk/product.php/85474 i veckan.

STOLT OCH VÄRDIG PÅ JULDAGEN

Det går inte att förneka – vi har blivit äldre sedan han försvann, Colliebusen. Tikarna har slutat ligga och vänta på honom – nu bara ligger de. Det är tyst i flocken oftare. Eviga Mamman har blivit gammaldamig och avböjer långpromenader, särskilt i jobbig djupsnö. Matte har blivit lite gammeltantig, hon också. Det är inte lika roligt längre.

Spåraren är borta. Han med leendet i ögonen.

Med måttligt intresse läste jag igår Colliebladet. Viktigt avsnitt. Stort uppslag! Stolt och värdig. Huvudet som ska vara i balans. Uttryck. Öronen som aldrig får stå upp för då blir det fullkomligt fel uttryck. Stolt och värdig. Uttryck. Stolt och värdig.

Intervjuer med exteriördomare, kort sammanfattat.

Jahapp! Jag slog ihop tidningen och vi traskade iväg på förmiddagspromenaden. På juldagen. På tysta bonnvischan. Och där började en alldeles ovanligt lång promenad, länge i våldsamt tempo, bitvis i halvmeterdjup snö. Tioåriga tiken drog som en snöplog! Hon har inte rört sig med så imponerande kraft så länge på ett år eller två.

Så då var jag väl stolt?

Då tänkte jag på rörelserna och smidigheten hos den som skall vara en arbetande hund?

Tyvärr inte. Jag höll emot i kopplet, såg ner på den kämpande ryggen och undrade om det inte skulle vara vänligare att ta bort henne.

Det som utlöste snöplogskraften hos hunden var något som kan ha varit skott. För all del, jag svär inte på saken, men grannens barnbarn åkte pulka i åkerbacken en bit bort och en av småkillarna hade något i handen som möjligen var en knallpulverpistol. Eller så bröt snön av ett par trädgrenar i närheten.

Eller så använde någon inom en kilometer en hammare.

Allt detta har hänt förr. Medan det krävdes riktiga skott för att utlösa flyktbeteendet tidigare, så kan det räcka nu med skottliknande ljud vilken årstid som helst då tiken vet att det kan vara jakt på gång. Enda förbättringen är att hon fortare kommer ur paniken nu. Förr tog det timmar. Av klapprande tänder och darr.

Stolt och värdig, exteriörintresserade?

Uttryck?

Jodå, jag vet att skotträdsla/annan fobisk rädsla finns i alla raser – hos enstaka hundar. Jag vet också, lika väl som ni, att i  den här rasen är det allt annat än enstaka hundar. Det är ett välkänt, väldokumenterat och vanligt hälsoproblem. Av mina sju långhårscollies har tre haft det. Två av dem släkt – den tredje så obesläktad som avelsbasen tillåter: alla europeiska collies är släkt, frågan är bara hur mycket. Finns det några europeiska collies som INTE har skygge Dazzler eller hans bröder gånger tjogtal i sin bakgrund?

Så vem skall man hålla ansvarig?

Man kan självklart göra som vissa uppfödare gjorde förr – skylla på valpköparen, som inte har ledarskapstränat sig själv eller miljötränat valpen tillräckligt, eller tvärtom har gjort det för mycket, eller på fel sätt, eller i största allmänhet inte förskaffat hunden en tillräckligt lycklig valpdom.

Eller man kan göra som vissa valpköpare - bara skylla på den enskilda uppfödaren, som inte har talat om ”vad som fanns på linjerna”, eller som inte kan ha valt sina avelsdjur tillräckligt noga.

Eller så kan man tänka så här. Ansvarig är ingen nu levande eller tidigare person. Ansvarig är en dålig tradition! Eftersom hundarnas bakgrund rent genetiskt och släktskapsmässigt är som den är, så finns det ingen enskild uppfödare som kan garantera att skotträdsla/annan rädsla inte dyker upp. Ungefär som inte den mest seriösa cavalieruppfödare kan garantera frihet från syringomyeli och hjärtfel.  Uppfödarna inom en och samma ras delar på en och samma genpool.  Risken finns på alla ”linjer”. Det är inte ett enskilt uppfödarproblem i första hand – det är ett gemensamt arv skapat av tidigare uppfödares estetiska preferenser och stora förmåga att hålla tyst.

Jag är j-vligt trött på att behöva köpa tidigare uppfödares estetiska preferenser, när jag vill ha en hund. Förlåt att jag är så direkt, men så är det.

Jag är totalt färdig med att hålla god min inför en 103 punkter lång shoppinglista över vilka utseendedetaljer genetiken ska vara snäll och leverera för att exteriördomarna ska känna igen en collie. 
Eller annan variant av arten hund.

I en diskussion på facebook om collieegenskaper nyligen plockade jag upp ordet ”själ”, därför att någon annan redan använde det och därför att det är ett uttryck som i vardagsspråk ofta används för att ange en svårpreciserad inre egenskap hos något.

En del kommentarer verkar därmed uppfatta mig som någon sorts religiös stolle. Alternativt en drömmare. Och det kanske jag är, vem vet?

Men jag är åtminstone inte den sortens religiösa stolle som tror på biologiskt hållbar släktskapsbaserad avel på utseendedetaljer. Kostnaderna för det projektet i form av ansamling av defekter i hälsa eller beteende blir högre ju längre man håller på. Och det har hållits på rätt länge nu med hundavelns artonhundratalstradition. Är det inte dags att kliva av den släden? Föret börjar bli trögt!

Have yourself a merry little christmas, SKK, SBK och rasklubbar! Och när julen är över, fundera på varför blandraserna ökar.

För att blandraser är friskare, mera okomplicerade? Nä. Men för att renrasernas avelsresultat har fått folk att hoppas det!
För att allmänheten blir alltmera intresserad av åsikter om exakt var öron ska vikas för att den de sitter på skall vara en bra hund? 
Det får man förstås tro, om man vill. Men vem är i så fall drömmaren?

Bodil Carlsson

Ett renrasigt h-vete, del två

Då har vi sett fortsättningen på det program som för några år sedan orsakade sådan kalabalik bland uppfödare i framför allt England. Då någon hade mage att ifrågasätta hur hundavel bedrivs. Och framför allt, hur framgångsrika uppfödare bedriver hundavel!

Vissa återblickar visades, bl a den ägare till en Cavalier King Charles spaniel som bar på gener för den plågsamma sjukdomen syringomyeli, den sjukdom som innebär att hjärnan inte ryms i skallen.
Ägaren vägrade förstås svara på flera frågor men medgav att hennes utställningsvinnare hade nog ett par kullar efter sig, men inte så många. Sanningen är att han har 34 kullar efter sig, varav 26 efter han fått sin diagnos.

Än värre var det med den framgångsrike (i utställningssammanhang) boxerhanen som bar på en gen för en njursjukdom som innebär att skadliga ämnen inte kan filtreras ut ur kroppen. Detta leder till att djuren förgiftas och dör, i alldeles för ung ålder. För att valparna ska insjukna krävs att bägge föräldrar bär på denna gen.
Denne champion har 894 valpar efter sig vilket innebär att sjukdomen kan bli ett mycket stort problem i den engelska boxerstammen. Ägaren till denna boxer är uppfödare, domare och ordförande för boxerklubbens avelsråd. Hon har ännu inte lämnat det blodprov som efterfrågades gällande hennes hund, för att definitivt fastställa att han bär på den skadliga genen. Hon säger sig inte ha träffat på sjukdomen bland sina valpar och kenneln ligger fortsatt på en mycket hög inavelsgrad i sin uppfödning.

 

Detta är två exempel på hur människor som säger sig älska sin ras agerar. Som strutsar, med huvudet i sanden. Inget, absolut inget, får stå i vägen för deras ambitioner att föda fram utställningschampions. Och om något står i vägen - så blundar man, förnekar och passerar.
Ett problem är förstås att uppfödare som oftast är domare, och troligen lika ofta goda ryggkliare, innehar beslutsfattande poster inom engelska kennelklubben och i rasklubbarna.

Det finns förstås kritiska röster, en del av dem hör man i programmet. Men de är uppgivna, motarbetade, hotade och uteslutna ur den sektliknande företeelse som hunduppfödning tycks vara.
De hoppas att utbildning kan sätta stopp för djurplågeriet, för det finns inga lagliga sätt att komma åt den industri som pumpar ut sjuka och lidande valpar över England och förmodligen en bra bit ut i Europa också.

 

Den engelska kennelklubben gör revideringar av rasstandarder för att på sikt bli av med de mest extrema överdrifterna inom olika raser. Men räcker det? Och hur lång tid tar det innan man ser ett resultat?
Och man kan lagstifta om allt, kan man inte?

Johan Nilsson

UNDER STÄNDIG OMRÖRNING

Det såg inte så bra ut igår morse, när bilen med karln just hade rullat iväg och gräsänkehelgen startade: nedfallande vit ärtsoppa, halv storm och halva huset plötsligt strömlöst. Men det redde upp sig with a little help from a friend, först snälle grannen som kom och ...okejdå! Bytte propp i det jädra elskåpet på uthusväggen! Jag har aldrig påstått att jag var smart!

Sedan kom nästa vän i Vår Herres skepnad och gjorde vädret godmodigt. Som klassettvarningsdag vart det i slutändan inte mycket att skryta med: 5 cm nysnö och vind nog att skaka loss de tunga vita sjoken från träden, inte mer. Nollgradigt i kvällningen. En omgång varmvatten till hästarna räcker. Fåren har med vemod fattat att det inte blir någon extratilldelning av havre idag och kattuslingen JimmieÅ såg sig förgäves om efter grädde och smörklick i kvällsmaten!

Jag brukar trivas med gräsänkehelger. Att vara själv och för en gångs skull inte ha annat att göra än att smälla ihop Ekströms brylépudding, se Downton Abbey, duscha och rulla ihop sig i den mysiga zigzag som uppstår när en hund ska sova på höger arm och den andra trycker sin rygg mot min.

Nu blev det en sen kväll med dåligt humör och det berodde på hunddiskussion på nätet. Finns en colliesjäl? Finns något speciellt drag hos collie och nära raser med samma historia?

Det har jag trott i åratal,  men jag kan självklart ha fel. Det kan vara så enkelt som att jag var trettiofem när jag fick min första hund och vad jag än hade väntat mig, så var det inte detta – så stor social förståelse, så mycket ansvarstagande, så mycket samarbete! Efter alla år lyser de fortfarande upp mitt liv, hundarna, med att vara vad de är: tillit och vänlighet på fyra ben. Men det kan förstås vara så,  att det är hundegenskaper och eftersom mina hundar alltid var collies, så tror jag att helt enkelt det är colliegenskaper.

Eller så kan det ligga något i tanken. Ja, det är allmänna hundegenskaper! Men hundar som i generationer valdes för att vakta och svara för fåren och tala om när något var fel kanske har fått lite mer av just de hundegenskaperna än många andra raser?

Det skulle man kunna ha en intressant diskussion om framåt nattkröken, men det fungerar inte så i hundvärlden. Där blir samtalen som snabbfix brylépudding – slagsmålet om MH och mentalindex kokar upp igen under ständig omrörning och hey presto! smakar det vidbränt.

Oavsett vad man tror om eventuella typiska vallhundsegenskaper, så är det så att vi har haft på tok för många rädda, osäkra, passiva hundar i just vår ras. Spelar ingen roll om man är född vänlig med stora förmågor att uppfånga signaler från människor! Är man alltid rädd, då har man ingen nytta av sina talanger.

Det finns fungerande sätt att fånga upp grundläggande beteendedrag. Det finns en metod att beräkna snitt på kommande kullar. Det finns en rasklubb som gör ett jättejobb för att rätta till problemet. Om man är uppfödare, så hakar man på!

Annars är man valptillverkare och därmed nöjd. Iallafall är man nöjd så länge som man hittar en tillräckligt godtrogen efterfrågan.
CBI Sweden?

Bodil Carlsson

CWN CYMREIG!

Det kom ett julkort från Wales.
Ni ser hunden längst till höger? En sådan hund, fast på västra sidan om Irländska sjön, hette Old Cockie. Gissa vilken ras! Den bästa i världen - äkta collie.


Cy är walesiska för hund, i pluralis cwn. Cymreig betyder Wales eller walesisk.


Bodil Carlsson

 

SNÖ OCH CIVILKURAGE

Snön faller. När den faller i Stockholm hamnar det i Rapport. (I somras gick en vild bisvärm samma väg. Det var inget med bisvärmen förutom att den satt på en husvägg i 08 city.)

Vi har 40 cm snö på träd och hustak; mer än så på marken, där vinden tornade upp den. Hundarna letar kissplatser. Hästarna kommer in i galopp med snön sprutande om hovarna – de störtar fram till syrenträdet där fågelfröautomaten gungar tom i kvällningen och tuggar i sig nedfallna havrekorn och solrosfrön. I morse gick rådjursspåren ända fram till stängslet. Någon måste komma ihåg platsen där man kunde hitta Renfor för två år sedan.

Väderprognoserna går inte att lita på helt och fullt. Snöovädret som kommer in i morron – går det loss bara på hallänningarna och smålänningarna, eller tar det en sväng förbi oss? Vedkorgarna är fyllda, ved uppstaplad i den öppna spisen, späntstickorna till höger och gamla dagstidningar staplade lätta att komma åt till vänster. Ficklampsbatterierna står på laddning. Värmeljusen är framflyttade. Ett nytvättat lager varma kläder väntar. Reservvattenhinkarna framtagna. Ifall att!

Snötunga träd som faller över ledningar ger praktiska bekymmer. Djur behöver vatten i flytande form även om det är strömlöst hemma.

Vår trogne gamle stallkatt Barney har fått konkurrens. Den nye dök upp ur ingenting och bredde genast ut sig. Han har den finaste blanka svarta kostym och det vitaste skjortbröst och när man tittar på honom, jamar han så hyggligt, som en vanlig civiliserad katt. Så fort man vänder ryggen åt kommer hotfulla strupljud och väsanden. Så det fanns bara ett tänkbart namn på intränglingen.

Nu bär vi uppvärmt käk tre gånger om dagen till Barney och JimmieÅkesson. Han blir gradvis mindre aggressiv, när han inser att det finns en matskål åt honom också och en plats bland höbalarna att värma sig på.

Såg ni den filippinske delegaten i Doha på nyheterna igår? Killen som grät? Han sa – ungefär - ”Vi kan inte hålla på så här, fördröja och prata detaljer! Vi är inte här för att göra our political masters nöjda. Vårt ansvar är mot alla miljarderna människor som är beroende av våra beslut!”

Heder åt den killen och lika mycket civilkurage till oss andra!

Trevlig, lagom snöig och kall, helg önskas alla läsare.

Bodil Carlsson

INTE CBI!

Det ni hittar via den här länken är inte CBI.  Det är vad CBI vill skydda sitt varumärke mot. Det är - tror jag - själva anledningen till att CBI är angelägna om att ses och höras som diskussionspartner till jordbruksdepartement och annat. De vill att det ska framgå, att de inte alls är emot all insyn, alla lagförslag och all inspektion... CBI har licens för sin uppfödning! CBI vill vara seriösa. De vill distansera sig från sammanblandning med den illegala exporten från "Europas valpfabrik", Irland. Hur det kan gå till kan ni läsa i länkens artikel i engelska Dog World, daterad 5 december. Den här gången var det 87 valpstackare av de populära småraserna - billiga att föda, lätta att trycka in i små utrymmen, lätta att transportera i mängd i andra små utrymmen, lätta att sälja och efter vad det står lätta att få bra betalt för också.
Kan det bli bättre?

Irländska SPCA (Society for the Prevention of Cruelty to Animals) säger alltså att de tror att upp till ett tusen valpar varje vecka transporteras från olicensierade valpfabriker. I oktober hittades 36 valpar packade i pappkartonger i två bilar i Dublin med skabb, öronskabb, loppor, ögoninfektioner och parasiter.
Verksamheten är organiserad och lönsam. Man hämtar upp valparna i Irland, säljer dem via internet i Wales eller England och tjänar riktigt skapligt med cash på dem. Vissa valpar kan dra in 1 000 pund - jag skulle gissa just på de gulliga, eftertraktade dvärgraserna, som de pommar, franska bulldoggar och westiesar som hittades nu senast i Manchester - och i jämförelse med att försöka dra in samma summor på att smuggla annat, som har mycket högre straffsatser och större risk för upptäckt, så är detta förstås ett smart val.

Folk kommer att fortsätta göra det valet så länge det finns en efterfrågan. Och så länge det finns sjuka massproducerade illegala smuggelvalpar, så kan CBI framstå som seriösa hundvänner.


Bodil Carlsson

OCH VAD ÄR CBI?

Vi fick en fråga – vad är CBI?

Jag ska inte låtsas som att jag sitter inne med hela svaret, för det kräver mer tid än jag har just nu. Men så här ser det ut. CBI är ingenting alls i stil med en rasklubb, en sammanslutning av rasklubbar, en underavdelning av någon nationell kennelklubb eller något annat som vi är vana vid från hemmaplan.

CBI har ingenting gemensamt med irländska IKC eller engelska KC – utom möjligen egenskapen att framkalla en del förlägenhet hos båda dessa värda organisationer. CBI har ingenting med raser att göra – utom att man gissningsvis riktar in sig på de som det är störst efterfrågan på.

CBI är inte vad de flesta av oss här skulle kalla hunduppfödare.

CBI är kommersiella lantbrukare som har bytt produktionsart. OK?

Precis som i Wales finns i republiken Irland och i Nordirland stora kommersiella kennlar. De brukar lyda under kommunal regler och kommunal tillsyn. I fattiga landsändar, där det är ont om jobb och ont om pengar, ses de nog ofta som lovvärda företagsintiativ. Är det inte bättre för kommunens skatteintäkter, bättre för bygden och bättre för X, om X slipper sälja gården och flytta? I stället bygger X om lagårn och startar hunduppfödning.

Canine Breeders Ireland är en intresseförening på omkring 600 uppfödare. De finns på båda sidor om gränsen mellan Irland och Nordirland sedan åtminstone 2006. 2010 träffade de representanter för den nordirländska regeringens jordbruksdepartement för att tala om vad de tyckte om förslag på krav och inspektioner och tillsyn. Protokollet ligger på nätet och det är inte mycket som Canine Breeders Ireland tycker om.

De vill inte ha några inspektörer och löst folk från kommunerna springande. De vill att det ska vara jordbruksverkets veterinärer och inga andra – det är folk som har vana vid lantbrukets djur och vet vad de håller på med. CBI tycker inte att det är skillnad på djur och djur. De föds ju allihopa upp för ägarens vinst, varför hyckla om saken?

CBI tycker inte att det ska vara en massa åsikter och förbud om svanskupering på valpar. Det är det ju inte när det handlar om gris eller lamm. CBI tycker inte att det ska vara en massa regleringar av hundförsäljning över nätet. Det är det ju inte för andra varor.

En mr D. Hamilton presenterar sig att large-scale dog breeder. Han är involverad i export till England, Skottland och världen runt och han säljer till andra hunduppfödare där... vilket inger en intressant tanke om varför hans organisation är så stört emot chipmärkning, tycker ni inte?

Hur som helst – here is the million dollar question och the million dollar svar. Vad är CBI?

En intresseorganisation för exportörer vars totala exportvärde för hela Irland, republiken och Nordirland, enligt deras egen uppgift är mellan 400 och 500 miljoner euro per år. 

Bodil Carlsson 

JA, JOHAN...

...och vem säger detta?

”Var stolta över att höra till en professionell och växande industri som för med sig jobb och välstånd till era trakter. Vår industri är lönsam – var oändligt stolta över att den är en av de få som fortfarande kan skapa en försörjning och så får man arbeta med djur som älskar ens vård och uppmärksamhet.”

Uppfödargruppen CBI, Canine Breeders Ireland. Nordirland, närmare bestämt. Uppfödarna i CBI har berättat för den nordirländska regeringen vad de tycker om ett lagstiftningsförslag för hunduppfödning. Om några lagstiftningsförslag tycker de INTE.

Vaddå max sex kullar per tik? Unacceptable! Tio borde kunna gå fint!

Vaddå inga kullar efter åtta års ålder? Unacceptable! I avel borde tikar kunna gå tills de är tio.

Vaddå ett helt år mellan kullarna? Unacceptable! Om man genomför sådana okunniga regler, tvingar man ju faktiskt de stackars uppfödarna att använda hormonstimulerande ämnen för att få igång löp! Tikar som är väl utfodrade och skötta ska kunna lämna tre kullar på två år!

Något ID-chippande vill man inte heller veta av. England är den största exportmarknaden för CBI och i England, säger CBI, ses deras hundar som ”irländska hundar” och man ser ner på dem. Hundarna, alltså. Diskrimineringen av de irländska hundarna blir ju omöjlig om hundarna faktiskt inte går att identifiera som irländska hundar för att de, tja, inte är ID-märkta. Alltså bort med chippen!

Bort med alla begränsningar överhuvudtaget. Hur många hundar i avel får en kommersiell kennel ha, då? Hur många som helst, tycker CBI. Det blir tufft för två personer att få ihop en försörjning på bara 100 hundar!

Marknaden är ju stor. Det finns så många sällskapshundar i Storbrittannien att om de i snitt blir 14 år allihopa, behövs det en halv miljon valpar om året bara för att ersätta de gamla. Tänk vilken glädje man ger hundratusentals familjer och tänk vilken hjälp exporten är för den nordirländska ekonomin!

Sheila Atter läste lusen av CBI i Dog World i oktober. Men vad man än kan säga om de nordirländska affärsidkarna, så hymlar de inte med var deras fokus ligger.

Bodil Carlsson

Ännu en gång…

…får man bevis för att valpköpare måste vara oerhört noggranna när de väljer uppfödare.

Följande länk leder till en australiensisk sida och visar förhållandena på en australiensisk colliekennel. Men den skulle tyvärr kunna finnas var som helst i världen. En varning är på sin plats om du tänker titta på filmen – det gör ont att se.

Det mest spektakulära klippet kommer i mitten någonstans, där kennelns ägare säljer valpar som fotograferas av lyckliga valpköpare. Kontrasterna mellan det som, tydligen ganska framgångsrikt, saluförs och vardagen för kennelns övriga hundar kunde inte vara större.

Visst finns det anledning för alla valpköpare att kräva att få se hur en kennels hundar lever. Jag skulle nog inte välja en uppfödare som inte vill visa det. Då är det dags att dra öronen åt sig och leta på annat håll. Det gamla ordspråket ”Ärlighet varar längst” har långt ifrån spelat ut sin roll.

Hoppas nu att denna filmsnutt inte förtar helgkänslan helt men ibland kommer verkligheten som en spark i solar plexus, även om det är mitt i adventsbestyren...

Johan Nilsson

EN DEL AV VI

Gott om tider och platser där folk har annat i tankarna. Det är inte mitt barn som dör i ett attackerat sjukhus i Aleppo, inte mina anhöriga som bärs ut i säckar efter ännu en brand i en textilfabrik i Bangladesh. Bara den som haft tur i lotteriet kan skicka pengar till Röda Korset och sörja en hund.

I morron är det två veckor sedan Colliebusen dog. Det känns inte längre som att kroppen är för lätt, som om en bit har ramlat bort, och jag måste inte hålla mig i rörelse hela tiden, jag kan sitta ner. Jag kan tänka på andra saker. Men det känns fortfarande ibland som om jag hade drömt alltsammans, drömt hunden och drömt hur han dog. Drömt vildsvinsspåren. Drömt trappan och blombladen.

Var han den perfekta collien? Långtifrån. Han hade det bästa huvudet av de tre, men inte nerverna och hållfastheten som han hade behövt. Han var den som alltid hoppades på att bli vald för att göra något, men ofta backade eller tog vid sig om det blev svårt. Han var kontaktosäker. Just därför var han den som ständigt kontaktade, den som oftast fäste blicken på mig, den som oftast sa saker med ögonen. Han var den förste jag ropade på och den förste som kom. Inte hade jag tänkt att just han skulle bli den förste som försvann!

Det som finns kvar av honom är en handspunnen garnhärva. Det kommer säkert en dag när jag står ut med att se den och hålla den i handen, men inte nu. Nu krattar jag upp resten av löven, de som blev liggande i oktober, och funderar på vad det är med hundar som får oss att känna som vi gör när de försvinner: som om en bit av oss var borta.

Kan det bero på att det stämmer? En hund säger aldrig ”Jag är...” utom till andra hundar. Som i ”Jag är bara en liten valp” eller ”Jag är äldre och tuffare än du !”

Hunden säger aldrig så till oss, för den är alltid en del av vi?

Bodil Carlsson

Fredagsröj!

När man var, låt oss säga, yngre...så var fredagsröj en rejäl pubrunda. Idag är det här hemma oftast benämningen på någon slags städinsats. Idag fredagsröjde jag en sväng och konstaterade att våra hundar går att dammsuga. De flyttar sig inte en millimeter när munstycket närmar sig. De är kanske an aning provocerade men inte tillräckligt för att bry sig, egentligen.

För att nu få till ett fredagshundröj, som inte alls har med städning att göra, så gick jag ut på tomten för att låta hundarna ha ett av sina dagliga bus.
Det som slår mig mest är lillvalpen som aldrig ger sig... Han brottas ner gång på gång, men ge upp? Aldrig!
Det är många, många kullerbyttor och nedbrottningar han genomlider varje dag. Det bekommer honom inte det minsta. Gamla tiken är mer bekymrad faktiskt. Hon brukar komma fram till mig och visa hur orolig hon är när han trillat omkull för artonde gången. Hon är en collie, hon har någon form av empati. Jag ser oron i hennes ögon även om hon vid det här laget borde veta att han klarar mycket mer än så. Och att han efter varje en av dessa nedbrottningar reser sig och säger: "Come on, tanten!"
Och hon är inte sen att haka på. Livet leker även denna vecka för våra två. Man önskar att det fick fortsätta så för alltid, för det är en glädjekälla.

Johan Nilsson

I DEN VÄNSTRA HANDEN

Det fungerar alltid likadant - minnesbilden av ansiktet blir suddig först. Minnesbilden av ansiktets uttryck, av den som fanns där inne, är skarp som en kniv. Plötsligt rinner den där speciella pälsen, just där i nackkragen, genom fingrarna.
Plötsligt hörs ett fotsteg från den som inte finns kvar.

Tack alla som har skickat kommentarer och hört av sig på andra sätt: gemensam erfarenhet. Ursula leGuin skrev "Light lies in the left hand of darkness". Det kan inte vara på något annat sätt. Utan det ena skulle inte det andra finnas.
Sorrow lies in the left hand of love.


Bodil Carlsson

SISTA FOTOT

Det gör honom inte rättvisa. Han hade sin pappas vita sudd på ena sidan nosen och vi brukade skämta om att han hade stulit mjölk som liten.
Han hade ett litet leende i ögonen när han såg på dem han tyckte om. Tan ap Rhys: Eld, son till Ivrig.


Bodil Carlsson

UNDERHUD

En Liten Människa firar sin ettårsdag utan oss. Vi skjuter på den resan. Det står inget i almanackan för den senaste veckan utom tider för veterinärbesök och medicindoser. Jag vet fortfarande inte vart mina nycklar kan ha tagit vägen, eller var den bortglömda elräkningen finns och är glad att jag åtminstone kom ihåg kortkoden på veterinärmottagningarna. Ett hål i tiden och ett hål i huvudet är vad ett antal nätter med litet sömn och mycket ågren kan ställa till. Veterinärbesöken gör ett hål i kontot.

Huset ser ut som en tvättinrättning i ena halvan och ett oorganiserat fältsjukhus i den andra och det är fortfarande svalt över det behagligas gräns.

Men!

F-n vet om det kanske inte går vägen. Gud skapade fentanylplåster.

Detta – sa den kompetenta veterinären – är inte en läkemedelsreaktion. Detta är hotspot!

Annars oskyldiga, normala hudbakterier som får sitt livs chans i slickad, tuggad, skadad hud, hoppar rakt in i sörjan och exploderar.

Små tankehjul i mattes huvud snurrar igång. Så OM det inte hade varit tredje gången rävskabb, utan första, då hade inget immunförsvar dragit igång denna intensiva klåda?

Och OM prednisolon hade satts in från början, samtidigt som behandlingen mot skabb började, då hade detta uppretade immunförsvar aldrig kunnat dra på stora larmet och ingen hund hade slickat och tuggat sönder tunn hud?

Och OM salvan med kortison och antibiotika inte hade lagts på med en gång, då hade skadan faktiskt blivit ännu värre?

Svårt att säga, förstås. Men jag funderar. Läser in mig på den vettiga info som går att hitta och ska stämma av med veterinären.

I fredags var vi där. Nytt fentanylplåster, nya bekymmersrynkor. Brunaktiga fläckar på den röda huden. Ser ut som död vävnad. Vem vet hur djup skadan är under? Vi pratade kirurgi: skära bort hela pungen, lyckligtvis finns tillräckligt med oskadd hud upptill, så man kan åtminstone sy ihop. Avliva?

Colliebusen sover intill mig på ett ljusblått lakan. Varje morron tittar jag på lakanet. Litet vätska och litet svart har läckt.Men det luktar inte infektion.

 Lite mindre vätska nästa dag. Lite mindre svart.

I morse ramlade en brun skålla av. Det finns ömtålig hel hud under! Colliebusen rör sig, han kan vila och sova utan smärta eller stress: maxad blodförsörjning till skadad hud, så att den kan läka.

Visst, Gud skapade fentanylplåstren. Men det krävs en bra veterinär för att förstå när de behövs.

Bodil Carlsson

Olika falla ödets lotter

Medan Bodils hundar lider en massa kval på grund av en skabbrävs korta visit så leker livet för våra två här hemma. Rättvisa är ju något som enligt många bör råda men sällan gör det. Det kan visa sig på de mest skilda sätt, som t ex välmående hos våra respektive hundar just nu.
Vi hoppas att de skabbangripna snart är pigga och krya igen, speciellt Colliebusen som fick det jobbigast... Vi har hållit våra tummar väldigt hårt och hoppas att det hjälpte.

Men här uppe i norr är det bara hopp och lek. Ja, eller inte bara, men i alla fall varje dag.
Gamla tiken visar en tolerans som känns gränslös. För det kan inte vara roligt att ständigt ha en valp hängande i kragen, eller kan det? Visst, några små käftslängar gör hon men mycket sällan säger hon till på skarpen.

Valpen tycks ju tro att han är väldigt stor nu. Det är inte förrän man fångat det på bild som man ser hur tvivlen ibland infinner sig. En hundradels sekund ser man hans insikt om sin egentliga storlek. Men bara på bild.

 

Den insikten försvinner lika fort som den kom. Sedan är det business as usual.

 

Men de här två har definitivt någon form av ”hundkemi”. Det är skönt att se. De trivs med varandra och vi trivs med dem.

Johan Nilsson

 

HEMSK HELG

Rävens avskedsgåva blev en halloweenmardröm.
Hundarna fick sin Advocate. Sådär två-tre dygn senare kom Den Stora Klådan när skabbdjuren inuti deras hud började dö och ett rasande immunförsvar gick till motattack. Tikarna kliade sig, slickade och småtuggade på de vanliga ställena och nu efteråt har de ett par småsår i läkning. Inga bekymmer med det.
Hanhunden kliade, slickade och tuggade, han också. Men han kliade och slickade på penisroten och fick ett infekterat sår som måste åtgärdas. Här bor vi en bra bit från närmasta veterinärstation. Vem vill ha en skabbsmittande hund i sin bil? Ingen som jag känner och alla vi känner har själva hund. Så en välbeprövad salva, klådstillare med ett antibiotikum, togs till för att få hejd på eländet i väntan på att Advocate skulle göra sitt jobb och hunden kunna räknas som transportabel.
Och hur bra gick inte detta! Såret började läka och den där speciella infektionslukten som inte går att ta miste på försvann och kuren avslutades och det såg så fint ut... Tills samma immunförsvar upptäckte antibiotikamolekylerna på huden.
Det kallas för svår kontaktdermatit eller sensibilisering. Det är bara annat ord för brännskada. Skållning.  Så ser det ut och så känns det för hunden. Så skabb eller inte, någon ställde upp och det blev akutbesök på djursjukhusets infektionsrum där hunden fick sövas för att överhuvudtaget bli undersökningsbar, rakades och rengjordes och fick recept.  Sedan hem igen och drygt ett dygn senare gick något riktigt på tok. Inte bara tilltagande smärta och infektionstecken hos honom - alla tre hundarna började rävskabbsklia sig igen. Pälstussar på golven. Tikarna väckte husse på natten med att klia och hanen sprang upp och ner, fram och tillbaka, för att han hade så ont.
Klockan sju på söndag morron svarar jouren på Blå Stjärnan i Göteborg vänligt i telefon - jodå, där har de visst erfarenhet av att Advocate inte fungerar mot rävskabb, de brukar skriva ut Stronghold och mot klådan ger de prednisolon. Nya telefonsamtal, ny väntan, ny utryckning till närmsta helgöppna apotek. Nu är alla hundarna ombehandlade mot rävskabb och kliar igen, men det är uthärdlig med kliandet. Svår smärta är inte uthärdlig. Värsta natten  har Colliebusen så ont att han inte kan sova eller vara stilla, han står upp till sist och svajar av utmattning och det finns ingen att få tag på. Han ser ut som en urgammal collie på väg att dö och det finns ingen att få tag på. Det enda som lindrar smärtan är kyla. Vi har ingen smärtlindring annat än att sova på hallgolvet med öppen dörr. Eller nej - sov gjorde vi inte, men det var där vi försökte sova, han och jag.
Och så äntligen! Veterinär som aldrig träffat hunden tidigare ställer upp och tar emot på studs  utanför sitt bokningsschema, bara för att hunden har så ont att enda altenativet är avlivning.Undersöker halvliggande på golvet under och bakom hunden för att slippa stressa honom ännu mera med upplyftning på bord. Ser bister ut. Smärtlindring på stället, en liten förpackning med påfyllning att ta med hem och ett långverkande plåster med något som liknar morfin klistrat på ryggen.
Han sov nio timmar i sträck. När han började gny framåt morronen fick han sin påfyllning och somnade om.
Han sover just nu, han har mycket att ta igen.

Vi får se hur det här går, för det är inte över. Kan vi inte hjälpa Colliebusen så att huden kan läka ihop och han ha det drägligt under tiden, så måste han få slippa ifrån. Håll tummarna för honom!
Han har varit så beundransvärd. Så tapper och så förtroendefull.


Bodil Carlsson

FROSTKNÄPP

Kylan kom ur ingenting och gjorde slut på hösten. Vinden tjöt runt knutarna en natt, så där som bara vintervinden gör - sommarblåst har aldrig det ljudet. Sommarvinden kan rycka och fladdra och ta tag. Men det är bara frostvinden som tjuter så vasst, när man lyssnar i mörkret och försöker somna. Nästa morron var träden nakna och det var knäpp tyst,  bokstavligen, för enda ljudet var knäppandet när de sista bladskaften släppte taget och de sista löven dalade och samlade sig till alla som redan täckte gårdsplan i ett antal påminnande om USA:s budgetunderskott.  Ni vet, större än den  arma människohjärnan begriper. Vi vadade i löv.

Vackert så man häpnar, i vanlig ordning, men även det sköna får ha gränser. T ex får ponnies och folk inte halka på det!
Så idag har vi krattat.
Och krattat.
Och more of the same.  Efter fem timmars jobb är lövmattan och lövbergen borta och det ser ut som en helt vanlig, slarvkrattad gårdsplan igen. Lilltiken njuter av att vara kroppsstrumpefri. Colliebusen njuter nog ännu mera:  natten när han väckte hela flocken med sitt slickande, tuggande, gnyende och oroliga vandrande är inte så avlägsen. Matte raglade upp och fick tag i honom och visst - det luktade streptokocker. Inspektion i ficklampsljus: vidrig, vätskande, varig infektion på ställen där ingen individ med Y-kromosom skulle vilja ha den.

Efter några dagar med klådstillande och bakteriedödande salva och penicillin i hushållsost är det nästan läkt igen. Han kan springa utan att det gör ont. Han kan ligga ner hur han vill. Han luktar inte längre.
Han bjuder upp Lilltiken till lek och de skuttar runt en stund innan de lägger sig på var sin lövsamling och tittar på dårarna med krattor, som ödslar bort en vacker dag. De vettiga jägarna runt oss har vi ringt om rävskabben. Inte mest för deras hundars skull,  utan för rävens. När man ser hur snabbt infektion och hudskada tar en frisk, välnärd hund, så hoppas man bara att räven har turen att bli skjuten.
 Fort.


Bodil Carlsson

Gammal är äldst

Det tycker gamla tiken. Hon vet, hon har varit med länge och hon kan. Den lille nye försöker så gott han kan men kommer oftast till korta. Gammal är äldst. Och visst bygger gamla ordstäv på erfarenhet av livet?

Förra veckan var vi ute och geocachade – igen. Det har liksom blivit som ett gift, det där. Att hitta nya ställen, att få klura lite och att få se sina hundar ha roligt. På detta ställe gjorde vi en liten avstickare på några hundra meter och hamnade på en stor sandstrand, just där Norra Kvarken möter land. Behagligt folktom, vilket var väntat i slutet av oktober.
Långt efter att de sista badgästerna lämnat stranden visade det sig att de glömt kvar små saker som hundar kan hitta. Och dessutom ha riktigt roligt med. För vem visste hur kul man kan ha med en liten plastspade?  

Vår tioåriga tant tyckte den var toppen och lekte länge själv innan hon välvilligt lät den vandra vidare till valpens ivriga mun. Han gjorde under tiden många försök att ta den från henne men, förgäves. Tanten vet hur en lek ska lekas. Hon kan alla undanmanövrar och hon använder sig av dem. Med ålderns rätt. Den lille nye har bara att se och lära. Och det syns att han lär sig.
Våra hundar lever ett gott liv och det känns bra - varje dag.

Trevlig helg!

Johan Nilsson

RÄVENS AVSKEDSGÅVA

Han lämnade något efter sig som vi gärna hade varit utan, räven. Ett par dagar efter den stora kavallerichocken mot lagårdsdörren, den morronen då jag ryckte upp dörren och såg en brunröd skugga fara iväg... då började första hunden klia sig.

Och klia sig.

Och klia sig.

Särskilt på natten, i sängvärmen, när skabbdjuren aktiveras. Precis när man släpper taget och börjar somna – då hör man hur det börjar: rafsandet av klor i pälsen, tuggandet, slickandet, gnyendet.

Rävskabb kliar inte lite.

Så Lilltiken fick visserligen åka in till Djursjukhuset för att ta stygnen. Men en veterinärassistent gjorde jobbet ute på parkeringsplatsen, dubbelvikt över hunden som stod rakt upp och ner och såg fundersam ut. Ute i morronkylan avlider skabbdjur muy pronto. Hade de tagit in henne, så hade hela undersökningsrummet behövt saneras.

Efter lite parlamenterande blev det recept på Interceptor. Det har vi använt förr, när hundarna har haft rävskabb. Tyvärr var det omöjligt att få tag på på något apotek – antingen har tillverkaren problem att leverera, vilket verkar hända allt oftare i den nya fina organisationen för läkemedelsförsörjning, eller så hade den bistra veterinär rätt som påstod att preparatet var slutsålt överallt för att jägarna lagom till älgjakten hade drabbats av noskvalsterskräck av epidemiska proportioner.

Så efter stressande telefonsamtal och kollningar på veterinärFASS föreslog jag Advocate. Djursjukhuset ringer tillbaka. Collie tål inte Advocate!

Jag ringer tillbaka. Dessa collies tål  Advocate! De är gentestade för MDR1-mutationen med resultat normal/normal!

Och så fick jag för första gången praktisk nytta av gentestet för MDR1. Är det viktigt att ha det gjort, då?

Mja... bara när jägarna har köpt upp all Interceptor!*

Så nu är hundarna under uppladdning med rävskabbsgift. Några oroliga nätter väntar, för när skabbdjuren lämnar detta jordelivet och faller sönder inne i hundhuden rycker immunförsvaret in med sina stormtrupper. Klådan kan faktiskt bli värre i  ett par dygn. Men vi slipper vänta på att hundarna ska bita sönder sig och ett halvläkt operationssår tuggas upp.

Ändå grämer detta med Interceptor mig ordentligt. Tanken var att spara undan några tabletter och servera långt ner i hagen, intryckta i lite kattmat med köttfärs, åt en stackars räv som stannade i flykten och blinkade med gula ögon mot mig innan han fortsatte...

Bodil Carlsson

* om praktisk betydelse av MDR1-testet, se Collieinfo: MDR1 och MER OM MDR1 

LOST IN FANGORN FOREST

Det här var dagen, då gräsmattan skulle räfsas lövfri. Och så skulle jag starta en ny blogg. Politik, samhällsfrågor, den offentliga sektorns förvandling, de ökande klyftorna och alla de förhoppningsfulla nya golfarna.
Men det regnade inte. Och Lilltiken var pigg! Så vi gick, nästan halva vår vanliga promenad gick vi. Colliebusen fick äntligen kissa sitt lystmäte på de vanliga ställena som har gått omarkerade så länge, som han ser det; tikarna fick förtretas över vissa andra tikars framfart och på  mjuk björnmossa löpte ett  spår värt att kolla in i skogskanten.

Hemmavid såg det ut så här i förskymningen. Inte blev det en rad skriven! Det blev som det brukar - jag står liksom bara och bligar. Immateriell kula i huvudet igen.Löven fick ligga. Man kan inte flytta undan något som är så vackert.

Om man kan minnas saker när man är död, så skulle jag vilja minnas träden här. Färgerna och smaken av  kyla och vatten. Jag skulle vilja komma ihåg att en gång hade jag mina hundar med  just här: i Fangorn forest om hösten.

Bodil Carlsson

FÖRSONINGSSOPPA

Även dessa dagar har sin försoning. Det regnade i morse så att man ville be hästarna om ursäkt, när de leddes ut och fick hoppa mellan pölarna för att nå höhögarna i tallarnas hägn. Det regnade så att hundarna sov på låtsas för att slippa!

Det regnar ännu. Den kortaste lilla vägsnuttspromenad – så är den turkosa bodyn grusfärgad undertill och blötblå på ryggen. Vi vänder och snabbtvättsprogrammet knäpps igång, medan bodyns innehavare luftar såret i soffan.

Hon bryr sig inte mycket i förmaningar att inte hoppa upp i soffor. Däremot har hon insett att det är något med henne som gör att om hon tar på sig en lidande uppsyn och tvärnitar efter en kort koppelpromenad, så ger matte genast vika och tar bekymrat med henne hem igen. Lössläppt på gården förvandlas hon till tigrinna!

En kantig halvvuxen rävstackare gästade vårt vandrarhem (LUGNT LÄGE! TORRT HÖ! KATTKÄK INGÅR!) i natt och vilken collie kan tåla det? Hundarna anfaller i flock – inte räven, som blinkar sömnigt när jag öppnar lagårdsdörrn och sedan avviker - men dörren får sina smällar – och den ömkliga smärtpåverkade konvalescenten hoppar som ett spjut en meter rakt upp i luften för att forcera dörren som döljer fårdråparen och galopperar sedan flämtande av raseri fram och tillbaka. Tills jag får tag på henne och hon leds in i koppel och vanära.

Livet tänjer en till smärtgränsen ibland, men jag är tacksam för att jag åtminstone inte är en sutur i den magen.

Så vad är försonande med dessa långa timmar i regn mellan gråmulet morronljus och tjocksvart kväll? Jo! Att för en gångs skull ha tid att göra köttsoppa på långkok som luktar som när man var barn... och att sitta ner för att äta vid ett för en gångs skull prydligt pappersfritt köksbord med höstblommor och ett rött äpple i vas.

Trevlig fortsättning på helgen ni också!

Bodil Carlsson 

PS: Vill ni få er ett gott skratt så rekommenderas Jemima Harrisons blogg med dialogen ur ett av BBC:s humorprogram - hundutställningarnas uppkomst...

Pest eller kolera…

…ja, eller hur ska man bäst beskriva vädergudarnas nycker nu för tiden? Regn tycks vara allt vi får. I och för sig ibland kombinerat med lite blåst för variationens skull. Det är väl koleran då…

Men plötsligt händer det. Inte bara någon enstaka lottköpare utan även oss som tycker att solsken är en vinstlott. Och idag tittade faktiskt solen fram! Säkert tio minuter innan de tunga grå molnen blev herre på täppan igen. Hösten är ju ibland sådan, blytung och grå men med små glimtar av liv däremellan.
Och medan molnen tvekade såg jag att det kanske var hyfsat fotoljus ändå. Så kameran hämtades och hundarna fick springa av sig lite i uppehållsväder, för en gångs skull.

 

 

Gamla tiken är för snäll för sitt eget bästa. Den lille huliganen nafsar ständigt i kragen på henne men det ska mycket till innan hon säger ifrån.

Hon har gått från att vara kraftigt avvisande till att bli kraftigt beroende – av valp. Skönt att de kan glädja varandra, för även om det ser ut att vara jobbigt så avslöjar tikens svansviftningar vad hon egentligen tycker och tänker. Hon har en ny vän – och hon tycker om det. Speciellt när han är nedbrottad!

 

 

Trevlig helg, trots väder, önskas alla Collievänner!

 

Johan Nilsson