Det här var dagen, då gräsmattan skulle räfsas lövfri. Och så skulle jag starta en ny blogg. Politik, samhällsfrågor, den offentliga sektorns förvandling, de ökande klyftorna och alla de förhoppningsfulla nya golfarna.
Men det regnade inte. Och Lilltiken var pigg! Så vi gick, nästan halva vår vanliga promenad gick vi. Colliebusen fick äntligen kissa sitt lystmäte på de vanliga ställena som har gått omarkerade så länge, som han ser det; tikarna fick förtretas över vissa andra tikars framfart och på mjuk björnmossa löpte ett spår värt att kolla in i skogskanten.
Hemmavid såg det ut så här i förskymningen. Inte blev det en rad skriven! Det blev som det brukar - jag står liksom bara och bligar. Immateriell kula i huvudet igen.Löven fick ligga. Man kan inte flytta undan något som är så vackert.
Om man kan minnas saker när man är död, så skulle jag vilja minnas träden här. Färgerna och smaken av kyla och vatten. Jag skulle vilja komma ihåg att en gång hade jag mina hundar med just här: i Fangorn forest om hösten.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar