MINNET AV UPPLANDS-VÄSBY

Jo, alltså – det var den där internationella konferensen DogHealth, som SKK arrangerade i ett separat tjugovåningars konferenshotell en bit utanför den himla genomsnittliga svenska kommunen. Upplands-Väsby.

Det var faktiskt riktigt intressant. Men vädret var så uselt, så jädra kylskåpskallt, att man knappt kunde sticka näsan utanför glasdörrarna för en cigg. SKK fick sarkastiska gratulationer från KC för att man fixat det så att ingen hade lust att avvika från diskussionerna för den kortaste promenad.

Så i o f s – det kan ha berott på läget, några kilometer vid sidan av. Eller det kan ha berott på halvstorm och regn. Men det var på det viset, att hela konferenshelgen, inklusive från bussfönstren på väg till och från den stora hundkonferensen, såg jag totalt fyra hundar.

Gissa vilka hundar och vilka ägare?

På tunnelbanestationen mötte jag en – en fransk bulldogg hållen i prydligt koppel av en prydlig person på femtiopluss. På väg till bussen nästa: en kinesisk nakenhund i slitet rosa täcke, ledd i koppel av en annan ägare i övre medelåldern. På en bänkarna utanför hotellet satt två tonåringar med huvena tätt ihop och under jackan på den ena stack ett chihuahuanylle fram.

Och så mötte jag till sist– i en de få solstrimmorna den där helgen – den fjärde hunden. Cykelmotionerad på slakt koppel av en ung tjej, som tittade ner på sin jycke och sa något till den och log.

Hunden tittade tillbaka upp på henne. Det såg ut som om den gillade sin matte.

Så – fyra hundar, varav tre miniatyrer. Av dessa var kanske två reggade och de hörde ihop med äldre människor. Den enda normalstora, normalbyggda, normalrörliga och fysiskt okomplicerade hunden som rörde på sig ihop med sin unga människa var en garanterat oreggad pitbull.

Vi var ett stort gäng i femtioårsåldern och uppåt därinne i konferenshotellet och vi hade många intressanta saker att tala om. Men den enda gången någon nämnde de oreggade pitbulltypernas växande antal i alla länder var när någon sa: ”Och det där är ju ett samhällsproblem.” Ingenting för oss här att ta upp, alltså.

Men det är kanske tid att sticka huvudet utanför konferensväggarna och börja fundera lite?

Hur ser framtiden ut för collien och andra traditionella rena raser? Och vad är det som avgör den saken?

Vad bestämmer efterfrågan? Varför mötte jag ingen collie?

Bodil Carlsson