SKÄMTARNA OCH ORDEN

Ibland är livet härligt!

För andra gången idag stapplar jag in genom dörrn, sjöblöt och tjåstig av först hästutsläpp och höbärande och mockning, håret fullt av halmstrån, och nån timma senare dags igen – springpromenad i lössnö med hundarna! Yippeee!

Katrin Zytomierska, you made my day. Jag garvade hela vägen in i duschen. Jag kunde inte sluta tänka på dig. TACK för att du publicerade den där inskickade nobelprisvinnande tvåradingen på din blogg!

"Parken är full utav gula löv

Nu ska jag starta med att tajta min röv"

Jag förstår så väl att du inte skrev den själv.Men tack ändå!

Jo, alltså, om någon skulle ha missat det. Så här var det! I november satte nåt stockholmsgym upp affischer ute på stan för att sprida varumärket.

Katrin Zytomierska gillade inte det hon såg. Varumärket demonstrerades av en tjej – en lång ung kvinna som såg avundsvärt stark ut i sina träningskläder.

Katrin Zytomierska fick spel. Hon fick ett så vältaligt spel på sin jättejättelästa blogg att hon fick kicken från bloggsidan. Katrin kunde inte fatta hur den kvinnan lät sig plåtas, en sådan best!

Inte bara hade hon stripigt hår. Hon var svettig också!

Och inte pinnsmal! Katrin Zytomierska kommenterar: ska det där vara reklam? För ett gym?

Va?

Fast det hon skriver är:

ASSÅ VA ÄR DET MED DEN HÄR SVENSKA GREJEN ATT TJEJER SKA FÅ VARA MULLIGA?

Jag läste kritiken mot henne och tänkte, va fasen! Inte håna de handikappade! Tjejen rår inte för att hon är fjorton och ett halvt i huvudet!

Sedan läste jag lite på hennes blogg.. Hon är inte alls fjorton år i huvudet. Hon är en trettiofemårig affärskvinna som lever på att stajla sitt bloggsnack så att det går hem hos alla de där tonårstjejerna som skriver till henne och skickar bilder på sig själva och gråter och ber att Katrin Zytomierska skall hjälpa dem att se ut som hon.

Tänk om de här tjejerna ser tjejen på affischen och kommer på tanken att det är helt okej att se ut som en vanlig frisk tjej?

Katrin Zytomierska får lägga ner butiken.

Katrin Zytomierska får ingen blogguppmärksamhet och inga annonsintäkter.

Katrin Zytomierska måste sluta kränga svindyr LCHF-nattvard åt ätstörningstroende småtjejer.

Om kvinnor ser ut som hon på bilden och inte tycker det är något fel – var lämnar det Katrin Zytomierska?

Out of business.

Katrin Zytomierska är inte alls korkad. Hon är skicklig. Hon härmar orden hos tjejerna som så himla gärna vill härma henne.

Hon imiterar de mest känsloladdade tankarna hos sina köpare. Svårare är det inte.

Likadant gör Jimmie Åkessons anonyma polare på olika nätsidor. Tea Party-dårarna i USA använder samma mönster –  inte fasen säger de till väljarna att hela fiscal cliff-striden handlar om något så enkelt som att de rikaste 2% av alla hushåll i det landet inte har lust att betala mer skatt. O nej! De pratar om friheten och individen och om family values i stället, sånt som de vet att folk känner en massa saker för.

Tea Party-dårarna är inga dårar. De är välfinansierade ombud för ett litet gäng extremt förmögna personer som inte tänker dela med sig. Svårare är det inte.

Så varför tar jag upp det här? Två anledningar. Mönstret för att sälja in något är det samma: det är faktiskt inte svårare än så. Det har alltid varit lätt att göra affärer eller politik av det vi är mest rädda för eller önskar oss allra mest och det är ännu ännu lättare att stajla verksamheten i ord som passar mottagarna. För min del tror jag, att många diskussioner i hundvärlden skulle bli mycket enklare om vi var mera vana att lyssna och tänka var gång vi hör olika påståenden

                                 VEM SÄLJER VAD TILL VILKEN MÅLGRUPP?

i stället för att bli så emotionella att vi börjar skrika ”skithund” efter tre minuter.

Den andra anledningen är hemskt enkel. Jag skrattade åt Katrin Z och hennes språkkulisser längre än jag har gjort åt något under alla veckorna sedan min hund dog. Jag åt hur många muffins som helst efter maten av ren trotsig förtjusning! 

 Zytomierska som tonårsimitation är roligare än Michael Gadsby var i rollen som småskalig uppfödare med förkärlek för rufsiga hundar i dypölar. 

Bodil Carlsson