Dagar som den igår är som musiken från en mässingsorkester transponerad till färger. Solreflexer och ljusfanfarer och trumpetstötar inombords och hela tiden de pigga små ohörbara trumvirvlarna som ruskar om och driver en att rycka tag i krattan och sekatören!
Idag är det wallanderväder. Ni vet - ”Just som han stängde dörren började regnet.” Och ”Han kurade ihop axlarna mot regnet och började gå.” För att inte tala om ”Ett håglöst duggregn började driva in över Ystad i samma ögonblick som han vaknade.”
Så där var det i morse. Det räckte med en titt genom fönstret för att inse att vi befann oss i en svensk deckare – bara att invänta mord, relationsproblem, desillusion och diabetes.
Min man fattar inte att jordgångarna är ett skriftspråk som sorkiskan utvecklar varje vinter. Han tror att det är löpgravar, förbindelseleder och fortifikationer. Han säger att det påminner om flygfoton av landskap från första världskriget och att han tycker synd om alla de sorkar och musar som kämpat så hårt under snön.
Han har mycket att tycka synd om, för skogsslänterna där vi motionerar hästar liksom åkrarna på alla sidor om trädgården är i hektar efter hektar genomsatta av löpgravar, lönndörrar och fortifikationer. Här gräver jag upp dem och bär dem till komposterna, som redan tippar över av losskrattad mossa och löv. Han tycker att jag är okänslig. Jag tycker han ska vattna komposterna efteråt. Han är den enda vuxna jag vet som säger musar.
Det var relationsproblemet. Nu är det väl snart dags för resten.
Hundarna och jag går ut hack i häl på krigshistorienörden med hästarna – han behöver övervakning, säger de evigt lojala hundarna. I samma ögonblick som jag lägger handen på trädgårdsgrinden driver det håglösa duggregnet in från Skövde.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar