Jo, rasen lever men frodas inte.
Rasstandarden är ristad i sten och har inte reviderats sedan Lady St John plitade ner sina små piffiga ordkonstellationer. Ingen har heller krävt en revidering. Bland merparten av rasens uppfödare har den gamla ladyn närmast ikonstatus. Och de tycker att det är mycket enerverande när folk frågar om ögonstatus på deras uppfödning. Ögonstatus är inte ett ord de vill ta i sin mun, det är simpelt och ovärdigt rasen, helt enkelt. Humhumterriern är så mycket mer än plumpa förfrågningar om eventuella ögonproblem. Det handlar om något större. Något eteriskt och nästan ogripbart. De äldre uppfödarna går till och med så långt att de kallar rasen för ett väsen. Och om det nu skulle föreligga några ögonproblem så vet varje uppfödare av rang att det talar man inte om. Det är inte viktigt. Det viktiga är detta unika väsen som varje liten ny Humhumterriervalp är. Ett under av skönhet som smälter kvinnohjärtan i samma takt som Clark Gable eller Mel Gibson gjorde på sin tid. Det är rasens uppgift – att vara bedårande och tilltalande för marknaden.
Så är det. Rasen når i bästa fall upp till dryga hundratalet registreringar per år i sitt hemland. I övriga Europa och världen handlar det om ett fåtal registreringar per år. Veterinärerna i EU har i ett gemensamt uttalande kritiserat uppfödningen av rasen samt krävt att samtliga uppfödare ska sträva efter att avla på större ögon. Uppfödarna å sin sida hävdar att veterinärerna inte förstår rasens ursprung eller väsen, och tänker inte kännas vid veterinärernas krav.
Kennelklubben i ursprungslandet vacklar. Uppfödarna befinner sig definitivt i de högre samhällsskikten och det ska mycket till innan man ställer krav på dessa. De har nämligen utmärkta jurister till hands, vad än problemet må vara. Tills vidare har kennelklubben utfärdat en rekommendation: Vid avel bör hänsyn tas till ögonens storlek.
Det tycker alla uppfödare att de redan gör. Precis som det står i rasstandarden så avlar de på små, sneda ögon, det som är rasens kännetecken.
Man kan kalla det ett Moment 22 – ett olösligt problem. För det är precis vad det är.
Johan Nilsson
Hej!
SvaraRaderaJag har aldrig skrivit här förut men är inne och läser här varje dag. Jag tycker ni tar upp många intressanta saker när det gäller hunduppfödning med mera. Det är så befriande att läsa era inlägg och de kommentarer som skrivs. Fria från de otäcka påhopp och elakheter man kan läsa på andra bloggar i hundvärlden. Man lär sig verkligen något när man läser er blogg. Har själv inte sysslat med uppfödning men har två ljuvliga gårdshundar och har engagerat mig i rasklubben för dessa. Gillar att ni tar upp den uppsjö av moderna kunskap som finns ang hundavel. Tack för länken till Pedigree Dogs Exposed! Den engelska debatten är mycket intressant att följa. Tycker att de skriverier som finns på den blogg som man helst inte ska ange namnet på är mycket ledsam att läsa. Det förlöjligande och rena osanningar som skrivs där är trist att läsa. Även vi i gårdshundsvärlden fick för ca ett år sedan vår beskärda del av dessa osakligheter och osanningar. Mycket av det som skrevs var rena personangrepp på valda representanter för Rasklubben. Än en gång tack för det arbete ni lägger ner!!!!!
Äsch då, Siv - vi rodnar lite! Välkommen hit, förresten.
SvaraRaderaLite egendomligt och rätt sorgligt med sättet att diskutera inom hundvärlden - följer man PDE-bloggen, ser man ju att precis samma mönster återkommer. Personangrepp, råskäll, blåförnekande av påvisbara fakta, de knepigaste vinklingar ... varvat med intressanta resonemang från folk som uppenbart älskar och har kunskap om hundar och raser och har tänkvärda saker att komma med. Emellanåt blir jag så knäckt att jag på håret har bestämt mig för att ge upp kontakten med renrasvärlden och byta upp mig till en rescuecollie från Irland! Inte för att det är något fel på stamboksförda hundar utan för att jag inte står ut med en del av människorna omkring dem. Och så kommer ett inlägg av Margaret Carter, Patrick Burns, Heather H med sina räddningshundar...och man minns att det finns många, många till, i många raser och länder och att de har alldeles rätt: bra hundar är värda att ta en fajt för.
Hej Siw!
SvaraRaderaJa, vi försöker ju föra en nyanserad debatt kring hundar och avel.
Personer är sällan viktiga i sakdebatten, det handlar om idéer och tänkesätt vilka alltid kan, och måste, ifrågasättas. Och det är det vi gör. Frågar och undrar hur andra tänker.
Tack för att du uppskattar vår blogg. :-)