Igår hade jag ett intressant samtal med Länsstyrelsen i Skåne. Jag lärde mig två saker, en väntad och en oväntad.
Kvinnan som skrev till shar pei-uppfödarna har fått många telefonsamtal. Två timmar om dagen i snitt i två veckors tid har hon suttit i telefon med folk som har velat kommentera hennes initiativ. Tjugo timmar!
90% var positiva. Folk var glada, uppmuntrande - påfallande många hade varit tacksamma för att någon gjorde något.
Cirka en tiondel var kritiska. Gissa vilken ras de födde upp?
Den oväntade nyheten var den här. Djurskyddstillsynen låg ju tidigare hos kommunerna och lagen tolkades på olika vis i olika kommuner – det som gick an i en kommun blev ett föreläggande i en annan. När djurskyddet gick över till länsstyrelserna, innebar det en extrabelastning som de har kämpat mycket med. Men det innebar också en chans till större enhetlighet.
Så kunde det tänkas, frågade jag försiktigt, att fler djurskyddsansvariga på fler länsstyrelser kan tänkas agera framöver, t ex mot problem hos hund?
-O ja! sa Länsstyrelsen i Skåne. - Det räcker med att kontakta oss!
Vem kan kontakta? Vem som helst. Allmänheten, förstås. Det finns en växande förfäran hos många vanliga hundintresserade över vad extrem exteriöravel ställer till med. Många veterinärer har varit upprörda länge. Och med tanke på vad många av dem tänker om vissa varianter av hundavel, men hittills har sagt hemma i soffan, eller i insändare till veterinärförbundets tidskrift som mest blir lästa av andra veterinärer...
… så undrar jag vad som händer den dag en ögonspecialist har fått se en hornhinneskada för mycket. Eller en hundobstretiker har fått göra ett kejsarsnitt till på bulldog. Eller en ortoped hittar ännu en missbildad extra ländkota på en schäfer med rörelsesmärta? Eller...
Hittills har det handlat om att man behöver tillstånd från Länsstyrelsen för att föda upp hund om det är mer än tre kullar per år och djurskyddet kan komma ut och pröva om ens hundar är tillräckligt välskötta och har tillräckligt med utrymme att röra sig på.
Om länsstyrelserna nu kan pröva om hundrasen man håller på med har ett etiskt utrymme för att avlas på och om ens hundar har anatomiska förutsättningar för att kunna röra sig – så är det faktiskt något helt nytt.
Och – känner jag plötsligt – inte en dag för tidigt! Kanske man åtminstone kunde hoppas på skrämseleffekten?
Bodil Carlsson
Fast detta skulle ju kräva sådana otroliga resurser att jag blir tveksam om det verkligen skulle fungera. Hur ska man se till att uppfödarna slutar föda upp? Ska man göra oanmälda besök? Vad är det som stoppar uppfödarna att regga hundarna som en annan ras? Eller en blandras? Så som man gör med kamphundar i de länder de förbjuds. Eller hitta på en alldeles ny, egen ras? Vill man till varje pris så kan man göra en aftonbladet och konstant byta namn och sälja valparna som något nytt. Var ska man få till resurserna för att ex. DNA testa, för man kan väl inte bara avliva hundar för att de ser ut som en shar pei? Ska man avliva valparna eller ge någon slags böter? Vem ska anmäla uppfödarna?
SvaraRaderaDessutom blir det plötsligt kollektiv bestraffning. Det finns uppfödare i raser som VILL göra sitt bästa men som inte får/kan p.g.a. rasstandarden, rasklubbens eller kennel klubbens krav. Det är faktiskt möjligt att rädda flera raser men då krävs det importer, pengar, kunskap och ibland inkorsning. Det ska godkännas hit och dit och klubben måste vara till 100% med på det hela, avel är ju inte alltid individens egna hobby så att säga. Utan man rör sig ju i en rasklubb, förväntas vara väl förtrogen med rasstandarden och SKK's krav. När domarna dessutom premierar sjuka hundar på utställning så är det ju plötsligt inte bara uppfödarna utan även SKK som drar rasen i skiten. Djurskyddslagen bör räcka till att fälla individuella uppfödare- människor som fortsätter avla på sjuka djur. Men det är ju orättvist att, i en ras som går att rädda, att förbjuda alla från att försöka rädda den.
/Dijana, valporama.wordpress.com
Ja, Dijana, jag tänkte väl ungefär som du.Hur ska de hinna? Men jag fick också den tanken att - beroende på opinionstryck, bl a, beroende på graden av kontaktyta med veterinärmedicinskt och/eller genetiskt kompetenta instanser- så är det inte otänkbart att länsstyrelser tar en ras i taget...
SvaraRaderaNär det gäller SKK, så misstänker jag att SKK gör vad de kan. problemet är att det de kan göra är begränsat. SKK välkomnade så vitt jag vet inte shar pei i Sverige, men tvingades acceptera den 1995. Vad hade hänt om man vägrat registrera valpar för att de tillhörde rasen? Sannolikt hade de kunnat bli stämda. Däremot undrar jag vad som skulle hända, om SKK gick ut och sa att man mycket gärna reggar valpar av rasen shar pei, bara deras föräldrar är s k bone mouths?
Jag tycker inte heller att raser ska förbjudas. Cavalier King Charles är väl en trolig måltavla i så fall - och där finns uppfödare och veterinärer som slåss tillsammans för att rädda den. Det gjorde mig ont om Margaret Carter, som skrev på Harrisons blogg nyligen att hon skulle para sin tik - efter att ha undersökt högt och lågt för SM och hjärtklaffel - att hon ibland grubblade på om det var moraliskt försvarligt att fortsätta. Hon har fått ta emot mycket stryk av ledande utställningsuppfödare, som varken hälsoundersöker eller grubblar på etiken. Förbjuder man en ras, så förbjuder man rasens Margaret Carters och vad har man vunnit? Att en bra uppfödare och hundmänniska lägger ner verksamheten och grämer ihjäl sig.
Det jag däremot tror på är någon form av licens för hunduppfödning - från en fristående myndighet, inte från SKK.